Det är alldeles tyst

Jag sitter uppkrupen i soffan med laptopen på magen när jag märker att det är alldeles tyst här hemma i lägenheten. Ingen radio som skvalar, ingen tråkig motorsportkanal på TV som satts på och sedan glömts av, inga avgrundstjut från Rufus rum eller ens skramlet av Duplo mot trägolvet, ingen som kräver mitt uppmärksamhet, ingen som vill något. Hela familjen ligger och sover middag och klockan är två.

Det är nu ångesten kryper fram.
Borde jag inte göra något för mig själv? Passa på liksom när jag har lite tid över? Sätta mig och läsa den där boken, eller sy lite? Eller fixa, trixa, modellera, prestera och förverkliga?
Ibland är allt så himla svårt. Fan.

Torsdag kväll

Säsongens sista avsnitt av How I met your mother firas av med en liten ful-skumpa.

Du ska inte tro det blir sommar

Jag och mannen har precis kommit hem från vår första sommaravslutning på dagis. Med magarna fulla av pastasallad från det gemensamma knytiskalaset, ont i käkarna av allt skrattande åt våra underbara ungar och med en liten tår i ögonvrån från deras sånguppvisning pustar vi ut i soffan. Rufus sover som en stock.

Alla barnen sjunger... Rufus sitter i mitten av bilden.

Han tröttnade efter ett tag... Då ställde han sig upp och snurrade runt, runt vilket i hans värld är att dansa.

Vill ha!

Den här tavlan från Karolina konst vill jag ha. Den skulle vara jättesnygg i... faktiskt i alla rum hemma hos oss. Minus badrummet då.

Så nu är det bara att hosta upp 3 600 spänn så är konstverket mitt.
Hon har förresten jättemycket annat snyggt till salu på sin sajt. Kolla här...

Muffintop

Tänk att något som låter så gott kan ställa till så mycket besvär.

Min muffintop (en sötare omskrivning för gäddhäng, se bild) har nu nått sin maxpotential. Detta resulterar i att samtliga byxor i min garderob korvar sig och skapar en rund, mjuk vaddering runt kroppen. Jag skulle ärligt talat behöva byxor med högre midja för att kunna stoppa in hela härligheten. Gärna upp till armhålan för säkerhets skull.

Eftersom jag inte är den som klagar (...) så har jag självklart bestämt mig för att göra något åt det och startade gårdagen med alldeles för dyr hälsotalltik till lunch samt en halvmils powerwalk med Sturebymamman på kvällen. Idag har jag jobbat proaktivt genom att bara sitta still framför min dator på jobbet. Till och med på lunchen. Dock har jag varken småätit eller haft kul.

Muffintop be gone!

Bossypants

Om jag fick välja en kvinna att ha som mentor resten av mitt liv så skulle jag direkt svara Tina Fey. Det finns ingen smartare och roligare människa vid liv just nu. Dessutom är hon kvinna. Dessutom klickade bästa Tessan hem hennes biografi från Amazon, läste ut den och gav den till mig. Boken jag läser nu har lagts åt sidan och jag har redan plöjt de första 50 sidorna under Rufus sovstund idag.
Kick-ass!

Rock'n'roll baby!

Puh!

Det är klart nu. Och jag är jättenöjd.

Okej, det var nog ett par personer där som både filmade, fotade och spelade in ljudet och risken att det lät bajs eller att jag såg ut som ett mähä är nog rätt stor. Men vafan! Det var ju skitkul att stå på scen igen efter sex år.

Nu ska jag försöka ragga lite bilder från kvällen att dela med mig av.

Förberedelser

Det svåraste valet inför spelningen är vad jag ska ha på mig. Jag vill ju se både snygg, seriös, tuff och ball ut. Samtidigt vill jag ju se ut som att jag inte bryr mig; lite näää-så-här-såg-jag-ut-när-jag-vaknade-imorse-gör-inte-alla-det-?

Svårt alltså.

Jag har hela tiden sett mig själv i något som glittrar, när annars får man klä sig i paljetter liksom? Och klickade således hem en hudfärgad paljettopp som jag tänkt matcha med svarta jeans och skinnjacka.
Väl framför spegeln i ovan nämnda outfit utbrister maken "det ser ut som du har rustning på dig" vilket i sin tur resulterade i 45 minuters powerwalk, 60 situps och en rejäl genomgång av garderoben.
Jävla make. Nu vet jag ju inte vad jag ska ha på mig. Dessutom känner jag mig fet.

Saker jag funderar på ibland 2

Hur kunde Rihanna gå från att sjunga om paraplyer till S&M på så kort tid? Ärligt talat, det tog fyra år från Under my umbrella-ella-ella-eh-eh-eh till Sticks and stones may break my bones but chains and whips excite me. Från påklädd till avklädd.

Den enda som kan slå det är typ Christina Aguilera som gick från Geenie in a bottle till Dirrty på tre år. Från orange-topp-är-en-bra-idé-i-min-musikvideo till bara-trosor-nästa-steg-är-naken-är-en-bra-idé-i-min-musikvideo.

Vad lär vi oss av det?

How do you afford your rock'n'roll lifestyle?

Jag tror inte att jag någonsin nämnt mitt rockband här i bloggen och jag tror jag vet varför.

När jag startade bloggen 2007 (!) hade vi redan lagt bandet på hyllan på obestämbar framtid. Efter starten 1994 (! igen) så höll vi på i runt elva år innan barn och familj krävde förtur och vi sa

hej och tack till replokal och instrument.

Fem år och fyra barn senare (snart fem) kickade vi igång bandet igen lagom till årets början och nu på lördag har vi faktiskt vår första spelning. Jag är skitnervös.

Det känns som att det är så mycket som står på spel helt plötsligt. Inte alls som förr när vi spelade ute jämt och tog det lite som det kom. Utan alltför mycket planering liksom. Skrev

låtlistan innan vi skulle upp på scen, struntade i hur vi såg ut (på gott och ont) och bara körde vår grej. Det är svårt att hitta tillbaka dit märker jag.

Sen finns det ju plussidor också. Men det kan vi ta en annan gång.

94-åringen

Idag har vi varit på 94-årskalas hos morfar.
Egentligen är han inte just min morfar, utan mannens. Men eftersom jag inte har någon egen så lånar jag honom. Och idag fyller han år. 94.

Sånt är häftigt.

Som av en händelse läser jag just nu Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Den är riktigt, riktigt bra. Eller, nu ljög jag. Visst är den bra, men jag läser inte boken. Jag lyssnar på den på min iPhone och han som talat in den är verkligen kick-ass.
Ljudböcker är annars nästan det enda sättet att tillgodose mig litteratur för tillfället. Eftersom jag snittar på runt tio sidor per kväll innan ögonen går i kors av trötthet tar det ett jävla tag att läsa ut en bok. Med hjälp av ljudböckerna så har jag redan lyssnat mig igenom ett par stycken. Bl.a. Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött. Men det är ett helt annat inlägg. Jag och Alex har ett mycket komplicerat hat/kärleksförhållande.

God natt och grattis morfar (och Norge)!

Who wore it best?

Apropå uniformer så kom mina båda chefer till jobbet idag med exakt identiska kläder: Ljusbeiga chinos, ljusblå långärmad skjorta samt vita tygskor. När jag påpekade detta skämdes de lite och konstaterade att "så här kan vi ju inte ha det, vi ska ju ha ett viktigt kundmöte i eftermiddag".

Jag föreslog då en walk-off runt kontorslandskapet där vi anställda skulle få avgöra vem som bar upp kläderna bäst, typ som en "who wore it best?" fast mindre glammig. Förloraren skulle skickas till H&M eller nåt för att köpa sig en ny skjorta.

Tyvärr sköts även denna idé ner med ett överslätande artigt skratt från cheferna. Jag har märkt att de ofta gör så med mina idéer eftersom de är för fega för att säga till mig att jag är larvig. För det är jag ju. Jättelarvig.

Men man har ju bara så kul som man gör sig. Eller i deras fall; klär sig.

Uniformen

När jag var mammaledig såg alla likadana ut: stretchjeans, sportiga gympaskor för långa barnvagnspromenader, vid tunika/tröja som både går att amma i och som döljer de kvardröjande valkarna från bebismagen, slarvigt uppsatt hår och sparsamt med make-up. Alla, utom möjligtvis snygga Anna som alltid såg ut att ha klivit ut från en konsultation med sin personliga stylist. Men förutom henne så såg vi alla rätt lika ut på utsidan.

Sen började jag jobba och kunde ha mer obekväma och opraktiska kläder på mig och tänkte inte mer på det.
Men. Så i lördags var den plötsligt där igen, uniformen. För tydligen så finns det en ut-och-leka-på-gården-uniform för småbarnsmammor. Jag visste det inte då, utan valde faktiskt kläder omsorgsfullt för att inte behöva tänka på dem när Rufus häller spadvis med sand över mig. Stretchjeans, sneakers, överdimensionerad t-shirt som två personer lätt kan campa i. Och så den obligatoriska frånvaron av både frisyr och smink...

...och döm av min förvåning när jag möter min spegelbild, balanserande på sandlådskanten med sin lilla son. Och titta där! Ännu en uniformsklädd småbarnsmamma vid gungorna! Och där! Och där! Och...

Den stunden kändes det lite som att hitta hem igen.
Mina fulaste (och skönaste och mest praktiska) kläder och jag fick en massa nya vänner den dagen.

Saker jag funderar på ibland

Är Agneta Sjödin Sveriges svar på Courtney Cox?

Halv åtta hos mig

Barnbesiktning

Idag är det 18-månaderskontroll på BVC. Exakt vad det innebär är oklart. Jag vet att det involverar någon slags spruta, men när jag fråga BVC-tanten om jag skulle förbereda eller ta med något så skrattade hon bara! Jag förklarade då hövligt att Rufus ännu inte kan jonglera eller filéa en fisk ordentligt och hon tog det förvånansvärt bra.

Just nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag kanske borde övat lite multiplikationstabell eller oregelbundna verb igår ändå. Eller kanske armhävningar? Vem vet, det kanske är ett fystest de gör?

Gaaaah! Ibland är det skitsvårt att vara förälder.

Söndag förmiddag