Giv mig Styrke!

Oooh, when you call my name...

Jag hatar Tove Styrke. Hett. Innerligt. Glödande.
Och ändå är det hennes senaste singel jag närmast komatost gnolar på när jag halv fyra mitt i natten går upp för att göra välling till tvååringen.

Varför?

Jo, för i denna stund representerar Tove Styrke allt som jag inte är.

Jag står, halv fyra en onsdagsnatt (jag kan inte understryka detta faktum nog) och micrar välling till en liten hungrig kille i min urtvättade Star Wars-thirt med håret på ända i en hyreslägenhet i Kärrtorp. Tove å andra sidan ligger säkert och sover i sin köpetvåa i innerstan (alternativt hemma hos sina föräldrar), iklädd rosa matchande sov-set, med rosiga kinder och drömmer om Måns Zelmerlöv eller han Manboy-snubben. Tove går inte på Viktväktarna eller Friskis. Hon har rådjursben och en ämnesomsättning att döda för. Tove behöver inte stressa till dagis efter jobbet eller tvätta omöjliga mängder tvätt på konstiga tider, skrapa köttbullsrester från bordsbenen eller snubbla över Duplo. Istället manövrerar Tove sina välskodda fötter från kändisfest till premiärmingel och ler ett vackert, uppsminkat leende mot paparazzifotografer innan hon slinker hem och (ostört) tittar på senaste avsnittet av [insert valfritt sjukhusdrama här].

Oooh, when you call my name...

Bra låt det där.
Morr...

Ja just det. Jag är tillbaka nu.

Lilla Duktig på semester!

Hej på en stund!

Fascination för handväskor

Varje dag när jag kommer hem hämtar sonen min väska. Han plockar sedan långsamt ut varenda liten pryl; ut med alla plastkort, smetar lypsyl på kinderna (hans idé om att sminka sig?), ritar med pennan på kroppen, fipplar med Nordea-dosan och nu senast leker med bilnyckeln.

Efter varje session drar han vidare på nya äventyr och lämnar efter sig en liten hög på golvet. Allt jag hinner göra är att ösa ner allt i väskan igen och försöka hänga på i hans tempo.

Så ibland måste man rensa lite...
Märk väl hur många utifall-russinpaket jag har i väskan... Och snorpapper...
Det är i alla fall inte konstigt att jag aldrig hittar något i min väska.

Hemfridsbyråkrati

En av de få saker som jag och mannen gjorde upp om innan Rufus föddes var vabbandet. Alltså VAB: vård av barn, och hur vi skulle sköta det.
Eftersom ingens jobb är viktigare än någon annans i vår familj, även om mannen tjänar mycket bättre än mig, så bestämde vi oss kort och gott för att dela lika. Jag tar måndag, onsdag och varannan fredag - han andra hälften.
På så sätt är det aldrig något snack om vem som är hemma och vem som går till jobbet och då heller inga sura miner.
Jag tänkte bara tipsa om det eftersom det är en oundviklig del i varje småbarnsförälders liv och jag är för konceptet "göra det så enkelt för sig som möjligt".

Omvända världen

Det är onsdag kväll.

Världens bästa band Foo Fighters spelar på Stadion och jag är och storhandlar på ICA Maxi.

Hur blev det så här?

Elva år

Idag sov hela familjen middag ihop.
I två timmar var det helt tyst i lägenheten. Ingen TV, radio, duplokras, bilar som dras mot parketten... Inget.

Det är verkligen inte ofta jag har ro i kroppen att sova mitt på dagen, men idag var jag trött. Och kanske lite bakis. Jag och min käre make firade nämligen elva år som par igår och med Pojkvännen Pelle säkert installerad som barnvakt tog vi oss in till stan och började kvällen på Fotografiska och såg Mapplethorpes utställning. Sedan drog vi vidare till Fondueboden där vi åt. Alldeles för mycket. Men ändå. Jag är nu helt övertygad om att kärlek stavas "smält ost" i flera länder. (I andra länder stavas det t.ex. "IKEA".) Dessutom hade jag ingen aning om kvällens planer utan fick chansen att bli riktigt överraskad.

Vi avslutade kvällen med att möta upp mannens jobbarkompisar på ett ställe på söder, något som alltid är kul om det inte var för det faktum att jag a) aldrig lär mig deras namn (till mitt försvar har han runt 50 stycken kollegor, samtliga killar i åldern 25-35) och b) de hade ett par timmars försprång i ölandet.

Hur som hade jag en fantastiskt trevlig kväll. Det är inte ofta jag och mannen går ut tillsammans, men när vi gör det så har vi alltid jättekul.

Det enda smolket i bägaren är dagen efter... Vem får sovmorgon när båda varit ute kvällen innan (jag) och vem går upp kvart i sju för att leka med bilar och laga frukost till Rufus (han)? Fast lite får man väl ända stå ut med.
Sova kan vi göra när vi är gamla.
Eller när vi är rutinerade nog att låta Rufus sova borta.

I always tell the truth. Even when I lie.

I morse när jag - halvt medvetslös - släpade mig in på toaletten hoppade jag högt (och skrek nästan ännu högre) när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade nämligen helt oförklarligt ett långt, knöggligt ärr över halva ansiktet.
I mitt komatosa tillstånd förstod jag inte att jag måste ha sovit med huvudet rakt ner i kudden och att märket i ansiktet bara var ett par timmars tryck av en stackars kudde, utan stod bara där förvirrad av min spegelbild.

Det tog en bra stund innan jag fattade något alls.
Men när poletten sen trillade ner så skrattade jag muntert åt min egen dumhet tills ärret försvann. Då provade jag att skratta lite åt min löjliga frisyr också. Den försvann inte.

You win some, you loose some liksom.

Rock'n'roll

Vi spelade med bandet i helgen igen och jag vill belysa två saker som gnagt mig sedan jag gick av scenen:

1. Jag måste verkligen köpa mer kläder som lämpar sig för scen. Två spelningar av två möjliga har jag haft trummisens kläder på mig. Så lite djurmönstrat, lite glam och mycket rock'n'roll alltså. Komsi komsi hem till min klädkammare…

2. Jag har verkligen saknat att stå på scen! Det är så kul. Varför hade vi ett uppehåll med bandet för? Varför?

Jag vet ju varför. Vi har alla varit upptagna med att bilda familj, föda barn, flytta till hus osv. Och det är inte slut än! Trummisen ska ha barn igen i augusti, så nu blir det ett litet uppehåll i gigandet och in i replokalen för att skriva nytt material. Men i november har vi sagt att vi ska ut och lira igen!