torsdag 27 oktober 2011

Giv mig Styrke!

Oooh, when you call my name...

Jag hatar Tove Styrke. Hett. Innerligt. Glödande.
Och ändå är det hennes senaste singel jag närmast komatost gnolar på när jag halv fyra mitt i natten går upp för att göra välling till tvååringen.

Varför?
Jo, för i denna stund representerar Tove Styrke allt som jag inte är.
Jag står, halv fyra en onsdagsnatt (jag kan inte understryka detta faktum nog) och micrar välling till en liten hungrig kille i min urtvättade Star Wars-thirt med håret på ända i en hyreslägenhet i Kärrtorp. Tove å andra sidan ligger säkert och sover i sin köpetvåa i innerstan (alternativt hemma hos sina föräldrar), iklädd rosa matchande sov-set, med rosiga kinder och drömmer om Måns Zelmerlöv eller han Manboy-snubben. Tove går inte på Viktväktarna eller Friskis. Hon har rådjursben och en ämnesomsättning att döda för. Tove behöver inte stressa till dagis efter jobbet eller tvätta omöjliga mängder tvätt på konstiga tider, skrapa köttbullsrester från bordsbenen eller snubbla över Duplo. Istället manövrerar Tove sina välskodda fötter från kändisfest till premiärmingel och ler ett vackert, uppsminkat leende mot paparazzifotografer innan hon slinker hem och (ostört) tittar på senaste avsnittet av [insert valfritt sjukhusdrama här].

Oooh, when you call my name...

Bra låt det där.
Morr...

Ja just det. Jag är tillbaka nu.