torsdag 29 oktober 2009

Rufus Gustav Junior

Jappsedusingen.
Så pampigt har vi namngett vår son. Ni känner snarare till honom som Rut-Napoleon. Magen som blev världens sötaste bebis (säger jag helt utan att vara partisk).

Vill ni veta hur det gick till?
Okej. Såhär:

Vattnet gick på tisdag eftermiddag när jag satt med min efterträdare och trixade med lite knepigheter som var både stressande och brådskande. Ett samtal till BB klargjorde att jag skulle vänta två timmar och ringa tillbaka igen. Det gjorde jag. Eftersom vattnet fortfarande gick. Typ. Ah, ni fattar. Eller?
Jag tog en taxi till BB där mannen mötte upp mig och fick genomgå lite tester. Sen var allt igång, och 19 timmar och ett kejsarsnitt senare så hörde vi för första gången lille Rufus skrika.

Högst odramatiskt alltså. Kanske lite jobbigt eftersom jag samma morgon tagit influensasprutan och hade feber. Och så hade vi ju inte packat någon väska (något som Svägerskan fixade åt oss - tack!). Och så var vi båda helt utarbetade och - i alla fall jag - bara längtade till mina två lediga veckor innan Rut-Napoleon skulle komma.
Men allt det där spelade ingen roll när han kom. 3720 g och 52 cm lång.

Pampigt!

måndag 19 oktober 2009

Baby shower

Gårdagen avslutades helt överraskande av att Millan och Håkan kom över och hade en improviserad baby shower för mig och mannen!
Tillsammans hade de skapat en helt fantastisk Rut-Napoleonpresent där botten utgjordes av en blöjtårta i tre lager och på det en massa roliga kläder, mjukisdjur och nappar!
Underbart!

söndag 18 oktober 2009

20 - brunchens tid

Med tjugo dagar kvar i bagaget (plus 8 dagar, plus/minus 1 dag upplyser mannen mig sakligt om - någon har läst en bok märker jag) så är det väl inte så mycket att rapportera.

Efter en sväng hemma i hoodsen igår så firade jag och mannen med en liten köttfest och dagen har vi spenderat i goda vänners lag som bjöd på brunch. Från att ha varit en stark förespråkare av en hälsosam frulle så tror jag nog att tiden är inne för förändring. Jag ska istället börja propagera för vikten av en god brunch. Hälsosam - visst, men att ha 14 pålägg att välja på, samt pannkakor, bacon, fruktsallad och juice måste väl ändå slå allt? Från och med nu ska jag äta brunch minst...så ofta som tillfälle ges. Det kanske t.o.m. är så att någon har lust att bjuda över en tacksam, gravid kvinna i sina bästa år på brunch nästa helg? Jag äter allt utom korv och kapris och börjar dregla vid tanken på pannkakor.
Svårare än så blir det inte!

lördag 17 oktober 2009

Lilla O-Duktig

Nä. Nu har jag varit tråkig och o-underhållande för länge.
Nu kör vi igen. Okej?
Vi rejsar till slutet. Eller, vi rejsar till slutet av början.
Idag är det 21 dagar kvar till Rut-Napoleons nedkomst och jag behöver nedräkningshjälp. Jag tänker redan nu flagga för att det säkerligen blir mycket bebbe-snack. Men hey! Om 18% av dig just nu bestod av en stor mage (jag var tvungen att ta fram miniräknaren för den uträkningen) som inte bara tog all uppmärksamhet utan också all energi - så skulle du också ha svårt med fokus.

Så. Fokus.
Jag börjar med vad som hände igår. Då pajade vår laptop. Den med årets ALLA foton på. Utan backup. Alla fina magbilder, från den lilla kulan som jag effektivt gömde i fyra månader till förra veckans skumbad. Självklart grät jag mig till sömns.
Fin början va?

tisdag 13 oktober 2009

Redo?

Idag gick jag och mannen klart föräldrakursen. Det måste alltså betyda att vi är redo att bli föräldrar. Eller? Vi fick liksom inget diplom eller något. Men det kanske syns i ögonen? Eller så finns det ett hemligt handskak som vi kan, fast inte vet om, men när vi väl är på BB så aktiveras det automatiskt?
Jag känner att möjligheterna är obegränsade här.

fredag 9 oktober 2009

Den fula avundsjukan

Framför mig på väg hem från tunnelbanan idag går det en tjej i min ålder. Vi är lika, hon och jag. Hon är blond. Bär svart. Går med målmedvetna steg. Fast... Hennes hår är blankt och välkammat och utan utväxt. Hennes blanka, svarta byxor smiter åt ordentligt och visar en vältränad bak och lår utan russingropar. Hennes steg är långa, hon har höga klackar och hon röker en cigarett.

Plötsligt hatar jag den här tjejen. Hatar och vill vara. Samtidigt.
Och så - lika plötsligt som hon dykt upp försvinner hon ur mitt synfält (eftersom jag går alldeles för långsamt för att hålla hennes fart). Och jag inser hur larvig jag är.

Jag misstänker att håller på att gå in i en ful-period. Sista månaden och allt (!) och håret är sprött med utväxt, jag är vätskefylld som en val och känner mig allmänt o-snygg. Men. Man ska inte gnälla. Imorgon har jag bokat in min syrra för att komma och färga utväxten. Jag ska boka mig en klipptid i veckan och har nymålade tånaglar.
Någonstans måste man ju börja.

söndag 4 oktober 2009

Oh so quiet

Hej.
Förlåt. Det är rätt tyst här i bloggen just nu. Jag lovar att ändra på det. Snart.
Det är bara det att jag inte är världens roligaste människa just nu. Snarare trampar jag omkring i en mycket, liten och begränsad bubbla där profylax, familjegrupper, bästa skötväskan-köp och att få någon att måla mina tånaglar (eftersom jag inte når dem) är prioriterade.

Dessutom kommer min efterträdare in imorgon och ska börja ta över.
Det är väldigt, väldigt lite tid kvar nu. Typ.