fredag 30 mars 2007

Högfärdig? Nej, bara närsynt.

Igår kväll träffade jag en väns pojkvän för typ… örtonde gången i ordningen. Han stäcker fram handen och säger: -Kalle. Eller, vi kanske har setts tidigare? Och så stirrar han hjälplöst på sin flickvän för att få lite stöd.
Visserligen har vi bara setts ute men ändå. Har jag ett sådant utseende som man automatiskt sållar bort ur sitt medvetande på direkten? Ser jag ut som alla andra? En i mängden? (Har jag ett sådant utseende som fullkomligt skriker ”jaaaa, gå bakom min stol – göööör det”?)

Självklart så frågade jag honom om detta och klämde till och med fram en liten tår. Han menade att han har hemskt dåligt ansiktsminne och yada yada yada. Jag stängde av. Inga bortförklaringar tack! Nope.

MEN, det här påminner mig om hela min tonårstid. Då hade jag glasögon. Jag var i stort behov av glasögon. Men tror ni att jag använde dem? Nähähä. Jag skämdes för dem och använde dem bara hemma när jag kollade på TV (Beverly Hills 90210).
Resultat: Folk som gick förbi och morsade ignorerades eftersom jag inte såg dem. Om de var på längre avstånd än ett par meter alltså. Jag lärde mig känna igen folk genom deras kläder, (Men nåde dem om de bytte tröja under dagen. Då var det kört.) gångstil och val av transport.
Självklart så missuppfattades det här för högfärdighet av folk som inte kände till mitt ”tillstånd”.

Den här historien hade ingen sensmoral eller poäng. Ha en underbar fredag!

torsdag 29 mars 2007

Lilla Duktig bjuder på sig själv

Ett visst mått av självuppoffring krävs av varje bloggare. Tror jag i alla fall. Se mig som en utgåva av Hänt Extra eller nåt (utan de professionella bilderna). Varsågod! Här kommer en dos smaskens:

Vi har alltid P3 i högtalarna på jobbet (Vi = jag bestämmer musiken ty; högtalarna = mina är störst). Så här i efterdyningarna av Melodifestivalen spelas det rätt många bidrag och varje gång Måns Selmerlöfs bidrag kommer så är jag tvungen att högt och tydligt deklararera: Måns är häääär!, höja musiken och sjunga med. Jag kan nu 80% av texten. Sad but true.

Det värsta med det här är att jag röstade på Sebastian i finalen.

Tant Raffa?

Nu på morgonen mötte jag min chef vid faxen och hon utbrister: Guuuuuuud vad du är raffig!

Nä. Nej. Nicht.
Tanter är raffiga.
Underläder kan vara raffiga.
Jag. Är. Inte. Raffig. Inte fräck. Inte ens fräsig eller frän. Möjligtvis lite ärtig. Men absolut inte på morgonkvisten.
Ack! Var är världen på väg?

onsdag 28 mars 2007

Varför portomaskinen är sönder och varför det är mitt fel (och hur jag lagade den).

Varning! Texten kan innehålla ovårdat språk.

Den satans portomaskinen är trasig. Att laga den kostar från femtusen spänn och uppåt. Per fel. Och enligt supporten kan det vara två olika fel. Printerhuvudet eller basstativet. Nä, jag skojar inte! Nej, nej jag looooovar. Ååååh det här är så intressant att jag döööööör. Jeppsidusingen!

Men likförbannat så behöver vi maskinen. Annars får vi sätta oss med vanliga frimärken

*slicka slicka*
*klistra klistra*
*kräkas*
*skölja munnen*
*lura någon annan att slicka på nästa frimärke*

och det vill vi ju inte.
Inte heller vill vi betala en massa pengar. (Vi = cheferna)
Vi lagar det själva istället! (Vi = jag)
För det är ju mitt fel. Jag är ju den som har ansvar för kontorets maskiner. Alltså är det jag som pajjat den. Eller? Var det inte så det funkade? Nähäääää.

Jävla skitmaskin. Just nu ligger det etta på min kontorsmaskinhatlista. Tätt följd av diskmaskinen som slutat diska ordentligt. Urrrk!




Ja, just det. Jag lagade portomaskinen genom att öppna den och rengöra den med en tops ur min sminkväska. Nu är det bevisat: jag ÄR McGyver.

Revenge of the FettFluktarna

Japp. Då var jag där igen. Efter den (traumatiska) fettmätningen med Mr. Personal Trainer så kände jag att det var dags att göra ett återbesök hos FettFluktarna (ViktVäktarna för er som inte hängde med).
Så nu är jag tillbaka i pointsträsket. Fast light denna gång. Jag orkar inte gå på några möten än utan kör mitt eget bantarrace. Ergo – inga Birgittor eller Sonjor eller vad damerna som leder mötena (förlåt; konsulenterna) nu kan heta. Bara jag. Och en tom magsäck.


Ville bara säga det om ni undrar varför jag är grinig. Nu vet ni.








Hundvalp 19 points.

tisdag 27 mars 2007

O F F A T T B A R T

Det hände just igen...

Sluta gå bakom ryggen på mig!

I ett öppet kontorslandskap på typ 100kvm så kan man ju tycka att de ynka 30cm bakom min kontorsstol bör vara relativt obefolkade. Så är det såklart inte. Istället har dessa 30cm blivit någon slags genomfartsled för arbetskollegor på väg till kopiatorn eller faxen eller något annat jobbrelaterat som kräver förflyttning i lokalen.

Det här stör mig något enormt.
Och då menar jag att min frustration har tilltagit episka proportioner.
Jag. Hatar. Det.

När jag försökt hinta om att de kanske kan ta en annan väg (andra sidan skrivbordet? andra sidan hyllan? anyone?) så tittar de bara sådär konstigt på mig.
Så nu provar jag olika alternativ för att förhindra deras framfart. Hittills har jag provat
1/ Ställa handväskan bakom stolen.
Resultat: Ganska okej. En av kollegorna trampade på dess kant varpå jag flög upp ur stolen, skrikandes. Kollegan fick hjärtsnörp och jag erbjöd mig att koka kaffe veckan ut. Inget i väskan gick sönder.
2/ Demonstrativt skjuta bak stolen eller dra ut en låda från hyllförvaringen bakom så fort någon går förbi.
Resultat: Funkar. Men idag stod min ena chef och väntade ut mig när han kom och lämnade lite papper. För att jag skulle dra in stolen alltså. Det gjorde jag inte. Han blev märkbart tagen av situationen då jag rubbade hans cirklar. Rätt åt honom.

Ändå känner jag mig inte riktigt nöjd. Tips? Tack!
Jag misstänker att det här kan sluta i någon slags bärsärkargång med häftapparaten i högsta hugg om inget händer snart. Eller kanske med limstiftet. Eller så kommer jag ägna all min tid på jobbet till att göra draperier av plastgem (á la Ernst). För att behålla lugnet.

måndag 26 mars 2007

Mejl från Thailand

Från: susi.q
Skickat: den 26 mars 2007 12:58
Till: Lilla Duktig
Ämne: Ban Thai!
Hello tjejen!Kan ju bara saga att vi kommit till paradiset, de e 35 grader och jattevarmt i vattnet. Har precis fatt lite massage...de va sa skont! Ar just nu pa Phi Phi island, drar vidare pa tisdag till Krabi sen over till Koh pan nang for lite Full moon party yeah!...

Från: Lilla Duktig
Skickat: den 26 mars 2007 13:20
Till: susi.q
Ämne: Re: Ban Thai!
NÄMEN!
Vad konstigt! Helt plötsligt så blev det värmebölja i Stockholm och eftersom jobbet brann ner så fick vi ledigt (med full betalning såklart) och ALLA affärer har rea! Så är det! Jag lovar. Och jag är inte alls avundsjuk. Nä nä. Inte ett dugg!


Sådärja! Där fick hon så hon teg! Vem är det nu som sitter i Thailand och önskar att hon vore hemma? Va va va?

lördag 24 mars 2007

11.11

Idag vaknade jag prick 11.11.
Bästisen säger att man får önska sig något om man tittar på klockan när den är 12.12, 17.17 osv. Fast mest får man önska sig när klockan är 11.11 eller 22.22. Jag tror hon sa att "det är ju så mycket mer lika siffror då" eller nåt. Jag kommer inte ihåg - men jag önskade mig likt förbannat en massa saker när jag kikade över sängkanten.

Tyvärr visar de inte "My Super Sweet 16" idag så en av önskningarna kan vi stryka direkt.

fredag 23 mars 2007

I'm not fat, I'm just big boned...

Mitt skelett väger 8,3 kg.

På allvar. Jag har gjort en sån där test.

torsdag 22 mars 2007

Mode for dummies del 2

Okej. Nu har jag researchat det här lite nogrannare.

Highwater: När vi pekade och skrattade åt nördar (I mitt förra liv. Nu är jag världens snällaste. Jag lovar!) så var deras felsittande jeans alltid i blickfånget. Alltså att de var liiiite för korta. Highwaterbyxor slutar mitt på vaden alt. 1 dm från ankeln (i mitt fall blir det samma längd)

Capri: Ö i Neapelbukten i södra Italien. Jag var där en gång när jag gick i åttan. Då klädde jag mig i avklippta jeansshorts och lyssnade på NKOTB i min Walkman. Capribyxor ska sluta precis under knäet och är oftast lite tajta.

Pirat: Enögd best som seglar till havs. (Inte Håkis alltså.) Själva byxan har tydligen samma modell som capribyxorna.

Clamdiggers: Har jag alltid trott varit någon slags skomodell, men tydligen är det lite sportigare, ”ledigare” modell av capribyxor. Typ långa shorts.

Mode for dummies del 1

Jag är ett modelejon! Eller vänta nu; är det bra eller dåligt förresten? Vad jag försöker tillskriva mig är en lätt…eeeh…efterblivenhet när det gäller mode. Är man ett lejon då? Eller är faktiskt modelejon en skön omskrivning för människor som gillar djurmönstrade kläder?*

Hur som helst. Jag har inte fattat det där med längden på byxorna riktigt tror jag.
Jag menar, på H&Ms sajt kan man hitta följande modeller (förutom ”vanliga” byxor): highwater, capri, pirat och clamdiggers. Vafan?!
Jag känner det där behovet av Carolas byggfläktar igen. Förvirringen är total. *morr* Varför blir det alltid så här? Hur ska jag nu veta vad jag ska satsa på i vår?

Hjäääälp!







*Jag har inte berättat om min chef än va? Och hennes fäbless för djurmönstrat? Nä. Jag spar det. Det är bara FÖR bra.

onsdag 21 mars 2007

Äkta kärlek

Igår ville Pojkvännen och jag kramas (som Bamse och Brummelisa) men samtidigt ville han spela det nya (?) WarioWare spelet på sin Nintendo Wii som han lånat.

Jag ställde mig med armarna korsade över bröstet och deklarerade sturskt:
- Om du startar spelet så blir det inget!
Och väntade mig att han skulle svara något i stil med:
- Men jag ska bara testa en bana, bara testa liiiite. Jag loooovar.

Men icke då. Resolut lägger Pokjvännen ifrån sig handkontrollen.
Om jag hade tvekat på hans kärlek tidigare så kan jag vara säker nu – det här är äkta kärlek!

Lilla Duktig skyller på klimatförändringarna



Seger!

Min - ack så desillusionerade - plan att starta mitt nya liv har tagit avstamp i succé!
Redan igår vid hemkomst såg jag till att packa mina träningskläder och lägga fram annat löst som jag tänkt ta med mig till jobbet. Och HUR SVÅRT var det? Nä, just det…
Glad i sinnet och rosig om kinderna fullkomligt studsade jag in i sovrummet till min garderob. Men där tog det stopp. Serru.
Alltså; på vintern är det enkelt att välja kläder (- Jag tar den här ylletröjan och dekorerar den med den här yllesjalen.) och på sommaren likaså (- Hm, hur liiite kläder kan jag ha på mig idag egentligen?). Men hur, hur, hur ska jag kunna veta vad det är för väder från dag till dag just nu? Det är ju aprilväder! I mars dessutom! Mindre saker har fått min hjärna att överhettas. Fort! Ge mig en byggfläkt á la Carola någon! Den här tjejen har klädångest!


Vad har vi lärt oss av detta då? Jo, att det är klimatförändringarna som är monstret i städskrubben (eller i mitt fall; garderoben). Och att jag tänker skylla på dem.

tisdag 20 mars 2007

My super sweet ass!

Jag har precis kollat, nåja, gluttat på ett MTV-producerat program vid namn "My Super Sweet 16".
Vilket program. Jag är stum. Tur att jag bloggar via ett tangentbord. Tungan tycks nämligen ha fastnat i ett permanent läge uppe i gommen. Hur kan något så här dåligt någonsin få visas i helaste, helaste världen? Morr...
Hur tänkte de som kom på programidén? Och hur tänkte de som faktiskt gjorde programmet (eller programmen, det är en hel serie)? Och deras chefer? Och han som levererade pizza till kameramannen, ångrar han inte sig lite nu? Vafan!?

Ett typiskt program handlar om en amerikansk tjej som är liiiite för rik och bortskämd för sitt eget bästa. Hon ska snart fylla 16 och man får följa hennes förberedelser som ofta går ut på att 1/ komma på ett tema (prinsesstema, mardi gras, hawaii),
2/ bjuda och dissa sina kompisar (Va? Bjuda homom? Du SKOJAR va? *fniss fniss*),
3/ prova kläder (en för entrén, en för festen själv, en för det obligatoriska uppträdandet osv.) och
4/ önska sig en bil (som hon sedan får i slutet av programmet).
Och så den stora festen såklart.

Allt, och då menar jag allt är sjuuukt överdrivet, påkostad och bara läskigt.
- I will remember this for the rest of my life. Säger en liten, finnig tjej i djurmönstrad lycraklänning och som säkert bara är där på nåder. Vaddå? Ska HON komma ihåg någon annans fest resten av sitt liv? Hur tänkte hon nu? Och var kan JAG ladda ner hela säsongen så jag kan se alla de avsnitt jag missat?

Tillfällig sinnesförvirring

Alltså. Nu är det färdiglarvat. No more ms Nice Girl. Nu kör vi så det ryker. Nu är det dags. Nu är det slutsnackat. Nu ska allt realiseras. Nu ska alla grejer klaras av. Ingen mer ångest över halvfärdiga projekt. Ingen mer tidsbrist. Från och med nu ska allt vara så där härligt planerat och fiiiiint. Väskan ska stå packad vid ytterdörren varje morgon. Träningskläderna tvättade och nervikta i gymbagen. Dagens outfit redan utplockad och klar för användning. ALDRIG MER KLÄDÅNGEST PÅ MORGONEN. Moahahahahaaaaa!
Prydliga listor med vad som fattas i skafferiet sitter upptejpade på anslagstavlan i hallen. Ännu prydligare att-göra-listor (kategoriserade på smarta sätt) hänger brevid.


-"Vill du ha en latte sa du?"

-"Inga problem - jag har nämligen ALDRIG slut på mjölk."

Guuuuuud va skönt det ska bli.
Jaha, då sätter jag igång då. Frågan är bara var jag ska börja. Ska fundera på det och återkomma.

måndag 19 mars 2007

Föken Arbete 2007

Tydligen kan man ta fram en hel del information kring mitt arbetes hemsida (eller "hemsa" som sambon säger - VIDRIGT!). Förutom hur många besökare vi har så kan man också ta reda på hur de tog sig till vår sajt och vilka sökord de använde.
Här är listan:

1/ mitt förnamn
2/ mitt efternamn
3/ företagsnamnet

Vann jag nu eller?
Eeeeh, då vill jag tacka mamma och... heh.

fredag 16 mars 2007

Fulshoppa fjårtisjeans

"Tänk så SNYGGT med ett par riktigt mörkblå stuprörsjeans. Typ Cheap Monday eller nåt. De är ju rätt billiga."

Så började min och Ts jeansdiskussion någon gång i början av veckan. Vi är svårt panka och har båda ett eller annat slags shoppingförbud. Men VAFAN - ibland så är det ju sååå VÄRT DET att spendera pengar. Speciellt på jeans! För de håller ju hur länge som helst. Ska man investera i plagg så är jeans den enda vägen. Eller hur? Eller hur!

Sagt och gjort. Jag och T bestämmer oss en eftermiddagför att smita in på MTWTFSS (världens, nä - bara dåligt namn helt enkelt) och prova ut varsitt par Cheap Mondays.
-Fast är det inte bara fjårtisar som använder sådana? Passar inte Cheap Monday bara kroppar med kalvben och avsaknad av bakdel och höfter?
- Nej, nej. De görs för alla kroppar numera! Jag såg det på...eeeeh...jo, men jag är helt säker!

Så vi travar dit och det riktigt spritter i benen av förväntan. Nya jeans! Weeee!
In genom dörren går vi och...möts av en vägg...? Eller? Nä. Det är bara musik. Skithög musik.
Vi backar båda skrämt bakåt av decibelnivån som tycks gräva sig in i varenda fiber i våra (gamla) jeans. (Inte undra på att man måste köpa nya...) Vafan? Är de allvarliga? Ska. Vi. Shoppa. I. Det. Här?
Nu ska också tilläggas att undertecknad harvat elgitarr i replokal i 11 år. Här är vi inte rädda för lite ljud inte. Nej nej nej.
Vi tittar oss omkring i butiken, tittar på varandra och rycker på axlarna; kan fjårtisarna så kan vi.

T vill ha ett par svarta stuprör och vi skiljs åt en sväng för att en kort stund senare återses vid provrummen (här skulle jag kunna skriva om personalen, storlekarna, kösystemet till provrummet och en hel del saker som med all säkerhet skulle kategorisera in mig i facket "klagande och tråkiga". Så jag hoppar det. Det är ändå för taumatiskt.)
Vi tar varsin hytt vägg i vägg och börjar prova. Exakt fem sekunder senare (nåja) är vi båda ute ur dem igen och tittar på varandra. Båda är rosiga om kinderna som om vi precis gått varsin boxningsrond och båda har den där lätt skärrade blicken. Utan ett ord slänger vi ifrån oss våra byxor på måfå (alla andra gör ju faktiskt det!) och småspringer ur butiken.
Väl ute börjar vi asflabba. Aldrig har vi missbedömt ett jeansmärke så. Ingen av oss är direkt begåvade med kalvben. Och det här "otvättad demin" är ju som att försöka klä sig i scotch-brite. Och värst av allt: Aldrig har en butik fått oss att känna oss så gamla!

Cheap Monday vs. Lilla Duktig (med vänner) 1-0

PS. Jag hittade ett par jättesnygga stuprör på H&M direkt efter. De passade jättebra.

2 saker jag ska bli när jag blir stor

1/ Oprah

2/ Kvinnan med alla kassarna. Varje gång jag är ute och rör på mig ska jag ha omotiverat många kassar som jag bär på. Bara för att liksom.

torsdag 15 mars 2007

Vardagsmystik


Något ”galet mysko” (citat världens bästa T) har tydligen hänt.
Min goda vän T har just blivit uppringd av sin dejt (som hon inte hört av sen i måndags) – tror hon...

Alldeles nyss ringde det på mobilen, okänt nummer och när hon svarar säger mannen i andra sidan luren "Oj, då ringde jag fel, förlåt." Hon svarar: "Jaha, vem sökte du?" Hans svar: "Nä, jag sökte Maria, jag ringde fel nummer, förlåt." Varpå de lägger på.
Men grejen är den att hon är till 95% övertygad om att det var hennes dejt som ringde. Eller - citat T – hans rösttvilling.

Detta rör såklart upp mängder av frågor och hon kontaktar mig desperat på MSN för att få klarhet i situationen. Va? Vad? Hur? Varför? Kort sagt: vi fattar ingenting.

Jag kommer på mig själv med att bli alldeles varm i hela kroppen. Private Detective Capable anmäler sig, SIR! (honnör och smäll med klackarna) Vardagsmystik är det bästa som finns. Hur tänker folk egentligen?

Och vem sjuttsingen är Maria?

Vårtecken

På gårdagens varma, sköna lunchrast begav jag mig på rutinmässig fruktletarrunda och stötte på vårens första utomhusalkisar. De (kombo ung kvinna + äldre man, hur tänkte de?) satt på ett stålstaket 100 meter från det lokala Systembolaget med varsin flaska, solglasögon och obligatoriska kryckor. När jag gick förbi log jag brett mot dem i sann våranda. Tyvärr var de upptagna med att bråka om något och såg mig inte alls.

tisdag 13 mars 2007

Frukt är INTE godis

Våren är alltså här och jag har börjat göra fruktsallad på jobbet till folks förtvivlan. Kollegorna stryker förbi mitt skrivbord som hungriga ...marsvin?... och kastar låååånga blickar på min välfyllda fruktkorg som jag strategiskt placerat ut på armlängds avstånd.

Mina kollegor interagerar med mig (och min frukt) på eftermiddagen:
Kvinnlig kollega: Guuuuud va mycket frukt!
Jag: Tycker du?
Kvinnlig kollega: Ja, ska du äta ALLT det där?
Jag: Ja. Det. Ska. Jag. Göra.
(Min mentala röst: Gå härifrån dumma människa.)
Kvinnlig kollega: Jaha, men det är ju så mycket frukt! (Tittar uppfodrande på mig) Ska du VERKLIGEN äta allt det där själv?

Nu snackar vi inte enorma proportioner med frukt. Vi snackar en fruktskål som kommer att räcka ungefär tre dagar (äpplena ligger i en försluten påse för att resten inte ska mogna för snabbt). Vad är dealen med henne? FÅR inte jag köpa frukt? Äga frukt? Äta frukt? Är hon rädd att jag ska svälla upp eller, gud förbjude, bli fisig i magen? I vårt öppna kontorslandskap?
Nej, alltså - jag vill veta: Vad stör hon sig på?

Manlig kollega: (Glider upp obemärkt vid min sida.) Hälsofreaket!
Jag: Huh? Ja, det är frukt. Det är MYCKET frukt. Men hellre det än godis.
Manlig kollega: Frukt ÄR godis!
(Min mentala röst: Nej! Frukt är inte godis! Godis är choklad och surisar och glass och....åååååhhhhh! Just nu som jag bara vill kasta mina nektariner över rummet och skrika rakt ut!)
Jag: Iiiiik!
Manlig kollega: (Missar helt min inre kris.) Du, kan jag ta en banan?

Vänta bara tills jag tar fram min ask med gröna, kärnfria druvor. Då ska ni se på folkstormning.

söndag 11 mars 2007

I promised myself I wouldn´t cry

Okej.
Så jag lovade mig själv att jag av princip bara skulle blogga på arbetstid. Eller, i alla fall på arbetsdagar. För den goda formens skull. Eller nåt.

Men nu sitter jag ändå här framför datorn på en söndag eftermiddag och skriver. Varför? Jo, för att jag inte har söndagsångest.
Alltså, jag känner inget som helst obehag inför det faktum att det imorgon startar en helt ny arbetsvecka. Vilket är helt galet. Tokigt. Och faktiskt måste betyda att; 1/ jag kanske inte avskyr mitt jobb så mycket som jag tror, eller 2/ jag kanske verkligen lever i total förnekelse.

Dessutom är det riktigt kul att blogga om det som gnager mig dagarna i ända. Jag har funderat på fler själlösa experiment att genomföra och insett att möjligheterna faktiskt är obegränsade och att det bara är jag som sätter gränserna och yada-yada-yada vad snackigt det här blev då!

Stoppa mig innan jag läser en dikt. (Åh, en idé!)

Jag är häftig att hantera
Nu blir det aldrig röra mera
Adjö till system med lösa blad
För det gör ingen männska glad

Iofs ett julrim. Men liiite illa mådde vi nog alla ett tag där.

torsdag 8 mars 2007

Kissar ingen på mitt Jobb?


Okej.
Nu pratar vi lågvattenmärken, men jag har såååå tråkigt på mitt Jobb just nu (ingen sjukdom än). Jag har gjort en liten, obetydlig och lätt skadad undersökning nämligen. Så här:


Jag har länge misstänkt att det är någon av tjejerna (vi är väldigt få) som inte tar toapapper från rullen som sitter i hållaren på väggen utan tar från extrarullarna som ligger på den lilla sidovagnen (klassisk i rostfritt stål med små hjul). Varför har hon ens tänkt på det här? kanske du undrar. Svaret finner du ett par rader upp. Okej, men så är det i alla fall. Stäm mig! Eller sparka mig i magen eller nåt.

Så. Igår så gjorde jag en fuling. Jag vek pappret på rullens kant lite sådär som de gör på hotell. Ni vet, så att man ska tro att man var den förste att använda rullen ifråga (fast den kanske innehåller pyttelite toapapper). Jag vek inte lika snyggt, men gjorde en liten twist på den - personligt liksom. Och okopierbart.

Sagt och gjort.

Under dagen gick jag och kollade toan då och då (oftast i samband med egna toalettbesök) och vek alltid flärpen efter mig på samma sätt.


Nu sitter du säkert där som på nålar och undrar HUR GICK DET? Vilket jag såklart ska berätta på en gång: ingen av mina kvinnliga kollegor använder papper från den avsedda rullen. INGEN! Det, eller så kissar de inte. Men hur kan man hålla sig en hel dag? Är rullen på något sätt smutsig? Är det ohygieniskt? Eller har de en specialklubb som jag inte får vara med i (typ "Vi älskar vårt Jobb"-klubben)?


Det kanske faktiskt är som jag hela tiden trott. De är galna hela bunten.

Mer tips på hur man kan bli sjuk


"Slicka på alla handtag i tunnelbanan" skrev Maja spontant när jag frågade henne om hur jag skulle bli sjuk. Haha! Alla tänker likadant i storstan. Men som sagt. Inte än.


Maja: Besök ett dagis eller någon som har ungar och lek "hostleken".
Lilla Duktig: Åh! Hostleken?
Maja: Ja man ska hosta som fan, och istället för att hosta i armvecket så vinner den som hostar högst och rak ut.


Jag älskar MSN. Och mina vänner.
Ps. Bilden föreställer ett blad från växten hosta. Se där! T.o.m. växterna kan.


Tänk om jag kunde bli sjuk...

Det är såååå fuskigt!
Alla, och då menar jag verkligen alla, blir sjuka till höger och vänster med diverse kräkningar, huvudvärk och feber. MEN JAG DÅ? Det är inte så att jag på något sätt försöker förhindra att bli sjuk. Fast å andra sidan så gör jag ju direkt inget för att BLI sjuk. Så idag bestämde jag mig för att ta saken i egna händer:

Allt började imorse när min träningskompis mejlade och sa att hon minsann hade feber och huvudvärk. Till saken hör att hon inte bara är min träningskompis utan också på väg till Thailand med make och barn. Till saken hör OCKSÅ att hon aldrig blir sjuk. Aldrig. Hon berättade en gång i förtoende för mig att hon en gång haft influensan. Arma människa!
Efter all denna högst intressanta information tänkte jag att "om hon kan borde ju jag också kunna bli sjuk". Och varför inte använda min väninnas nya feber? Vår plan ser ut såhär:
1) Hon kommer förbi här innan hon åker hem och kurerar sig. Väl här så ska vi tungkyssa varandra.
2) Hon slickar på en post-it som hon sedan lägger i en plastpåse och budar över till mitt Jobb. Varpå jag slickar på den.

Om inte det här hjälper så vet jag inte vad. Eller, jo jag vet precis vad som krävs för att bli riktigt sjuk - slicka på tunnelbanan. Jag vet, jag vet. Ska hon verkligen sjunka så lågt?
Nä. Vet ni? Inte än. det får bli min sista utväg.

Nu ska jag sätta mig vid ytterdörren och vänta på ett bud.

onsdag 7 mars 2007

Allt går i cykler

Jag har en teori om att allt går i cykler om tre år.
Tre år är den tid man ger sitt jobb, sin respektive, sin hobby osv.
Efter tre år byter man jobb/partner/hobby eller så trivs man och väntar tre år till.
I vilket fall som helst så krisar man. Big time.


Nu har jag jobbat här ett bra tag. Flera år faktiskt. Kan det t.o.m. vara tre år?
Hur som helst så har jag tröttnat. Jag vill ut! Släpp mig fri från detta helveteshål. Ge mig något nytt. Vad som helst (utom sitta i kassa eller köra buss). Gärna nu på stört.

Vad jag försöker säga är att jag är less.
Jag MÅSTE sluta innan alla mina hjärnceller försvinner, min självkänsla körs i botten och jag utvecklar en slags imunitet mot att bli behandlad som skit.

Jag är Lilla Duktig. Jag har en egen blogg. Yey mig!