Och ändå är det hennes senaste singel jag närmast komatost gnolar på när jag halv fyra mitt i natten går upp för att göra välling till tvååringen.
Morr...
Det tog en bra stund innan jag fattade något alls.
Men när poletten sen trillade ner så skrattade jag muntert åt min egen dumhet tills ärret försvann. Då provade jag att skratta lite åt min löjliga frisyr också. Den försvann inte.
You win some, you loose some liksom.
Det hela började efter en sällsynt tuff arbetstisdag på kontoret då jag kände att jag behövde piggas upp lite. Men vad hittar man på kvart över sex en vardagskväll när man egentligen borde åka hem, äta en försenad middag och spendera lite kvalitetstid med familjen innan Rufus nattning och sedan försjunka i något kreativt projekt/städa/titta på något trist på TV. Svaret är enkelt: man hetsshoppar fram tills butikerna stänger vid sju och hinner ändå hem till all of the above.
Det var då jag hittade den, min randiga tröja. Inklämd mellan ett tvivelaktigt vit-blus-med-knapp-köp, en rutig kepa till Rufus och köp-2-betala-för-1-koftor (i sommarfärger; jag köpte en bubbelgumsrosa och en ljusgul) så hängde den bara där och var...ja, randig på flera glada sätt. Den gjorde mig lycklig helt enkelt, hur nu en tröja för 99 spänn på Cubus kan göra en lycklig. Men ändå.
Jag hann inte ens prova den innan stängning men tänkte att "vafan jag chansar" och köpte den, något som jag aldrig annars gör.
Väl hemma hann jag inte prova den, livet kom helt enkelt i vägen än en gång. Det var inte förrän morgonen därpå som jag drog på mig tröjan efter morgonduschen och konstaterade jublande att visst var den precis så fin som jag hoppats på. Och där är vi nu. En hel dag och många leenden senare. Tänk att en randig tröja kan göra en så glad!
Tur att skatteåterbäringen har kommit idag. Jag tror minsann att jag måste ut och shoppa mer...
Det är ett kul skådespel, men denna resa är reguljär för min del och vi hoppar av redan om ett par timmar i Mariehamn. Det är nämligen dags för årets resa till mannens farbror på fårfarmen i Ålands skärgård. Väl där väntar hela 250 lamm med tillhörande tackor och jag misstänker att vi kommer att spendera en hel del tid utomhus i det karga landskapet.
Eftersom min budget inte stödjer min teleoperatörs taxor för utlandswebbtrafik så kommer jag nog inte att kunna blogga igen på ett par dagar, så alla där ute: Ha en härlig kristi flygare! Hoppas att solen kommer att lysa och att ni alla slipper influensor och annat trist jox!
Svårt alltså.
Jag har hela tiden sett mig själv i något som glittrar, när annars får man klä sig i paljetter liksom? Och klickade således hem en hudfärgad paljettopp som jag tänkt matcha med svarta jeans och skinnjacka.
Väl framför spegeln i ovan nämnda outfit utbrister maken "det ser ut som du har rustning på dig" vilket i sin tur resulterade i 45 minuters powerwalk, 60 situps och en rejäl genomgång av garderoben.
Jävla make. Nu vet jag ju inte vad jag ska ha på mig. Dessutom känner jag mig fet.
Jag föreslog då en walk-off runt kontorslandskapet där vi anställda skulle få avgöra vem som bar upp kläderna bäst, typ som en "who wore it best?" fast mindre glammig. Förloraren skulle skickas till H&M eller nåt för att köpa sig en ny skjorta.
Tyvärr sköts även denna idé ner med ett överslätande artigt skratt från cheferna. Jag har märkt att de ofta gör så med mina idéer eftersom de är för fega för att säga till mig att jag är larvig. För det är jag ju. Jättelarvig.
Men man har ju bara så kul som man gör sig. Eller i deras fall; klär sig.
Sen började jag jobba och kunde ha mer obekväma och opraktiska kläder på mig och tänkte inte mer på det.
Men. Så i lördags var den plötsligt där igen, uniformen. För tydligen så finns det en ut-och-leka-på-gården-uniform för småbarnsmammor. Jag visste det inte då, utan valde faktiskt kläder omsorgsfullt för att inte behöva tänka på dem när Rufus häller spadvis med sand över mig. Stretchjeans, sneakers, överdimensionerad t-shirt som två personer lätt kan campa i. Och så den obligatoriska frånvaron av både frisyr och smink...
...och döm av min förvåning när jag möter min spegelbild, balanserande på sandlådskanten med sin lilla son. Och titta där! Ännu en uniformsklädd småbarnsmamma vid gungorna! Och där! Och där! Och...
Den stunden kändes det lite som att hitta hem igen.
Mina fulaste (och skönaste och mest praktiska) kläder och jag fick en massa nya vänner den dagen.
Just nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag kanske borde övat lite multiplikationstabell eller oregelbundna verb igår ändå. Eller kanske armhävningar? Vem vet, det kanske är ett fystest de gör?
Gaaaah! Ibland är det skitsvårt att vara förälder.
Förutom att Rufus gått på dagis hela veckan - inga sjukdomar - så har jag fått fasansfullt mycket gjort på jobbet. Nu tänker jag bara jobba undan det sista och gå hem och ägna min tid åt nya fina lägenheten. Åka och handla roliga och nödvändiga saker såsom duschstång, tvättkorg och mat. Fixa och inreda och sen sätta mig på balkongen (den är så stor!) med ett glas vin och njuta.
Man kan ha det sämre.
Jag är nykär i vår lägenhet. Så är det bara.
Nu halvsitter jag på ersättningsbussen hem med näsan i höjd med någons skrev och tänker på de goda pannkakorna vi ska äta ikväll när lillasyster med pojkvän kommer på middag. Mmmmm.
Idag är allt piss.
Jovisst har jag hälsan i behåll och rosor på kind, men annars så är det bara blä bläää bläääääää.
Anledning?
Ingen alls, eller kanske alla anledningar du kan komma på.
Folk är dumma i huvudet, världen är ond och allt går segt. Dessutom har jag inga kläder – igen! Vilket är jätteskumt eftersom mina garderober är överfulla.
Inte ens lite tröstshopping på lunchen piggade upp och jag misstänker att de 199 spänn jag lagt på en blus från Gina Tricot är något jag får ångra bittert imorgon när jag suckande kastar den på högen av kläder som inte passar idag heller.
Jag läste lite på UnderbaraClaras blogg om vårdepression och tänker att det kanske är det jag har. Fast light. En isolerad vårdeppdag.
Nu tänker jag hålla åtminstone en tumme för att folk blir snällare, världen godare och att saker och ting börjar rulla på igen.
Men. Det är också när man står där på en fullpackad, hermetiskt försluten busskropp med näsan i någons armhåla som man märker hur illa folk luktar. Allvarligt. Svett är bara förnamnet.
Man känner direkt vem som tagit sig en morgonhutt, inte tvättat håret på en vecka, ätit stark korv till middag, tycker tandvård är överreklamerat eller bär sin finaste ut-och-röka-jacka till jobbet. Och uuuuuh!
Trots den förhållandevis korta resan med buss så är det något jag måste uthärda två gånger per dag och dessutom vara tacksam för att SL fixat så jag kan ta mig till jobbet. Tack!
Min stora undran är nu: hur fan kommer det att lukta när det börjar bli varmt ute? När bussarnas icke existerande aircon kickar in och vi stackars resenärer flämtande lutar oss än åt höger än åt vänster desperat sökande efter en gnutta luft som någon annan inte redan förgripit sig på.
Jag säger bara:
Välkommen till min personliga lilla mardröm!
Det blev inget bloggande den här helgen heller…
Anledning är enkel – vi är upptagna med att packa ner hela lägenheten i kartonger. Hittills har vi tömt hela Rufus rum, städat det och börjat fylla det från golv till tak med fyllda kartonger. Hittills är vi uppe i… tjugo kartonger kanske. Jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att när vi flyttade sist hade vi runt 60 kartonger och det var för två och ett halvt år sedan. Då hade vi inte barn. Inga leksaker att snubbla på, inga blöjor i skåpen, inte hundra söta bodys eller en BRIO-vagn som skitar ner hallen. Kort sagt – vi har mer saker nu än någonsin. Och packandet tar tid.
Idag är det nitton dagar kvar till påskafton då flyttlasset går.
Och en sisådär 50 kartonger kvar att packa.
Klockan är bara strax efter sju på
morgonen och redan har mannen försökt lura mig att Rufus gått lös med en krita på tapeten - något som skulle vara förödande nu när lägenheten snart är klar för flytt.
*suck*
Jag hoppas ingen på jobbet får för sig att narras med mig idag... Men som tur är jobbar jag halvdag och kommer sen att hänga med Rufus resten av dagen. Han kommer garanterar inte att försöka lura mig, han fattar ju inte ens ironi än.
Jag tror inte att det här inlägget egentligen hade någon poäng, men det är så tråkigt att åka tunnelbana så något måste jag ju sysselsätta mig med.
Helgen i stort bjuder på en massa roliga saker som avlöser varandra. Kalas, rep, långpromenad... Enda luckan är ikväll när det är melodifestival. Och final dessutom! Vid alla andra deltävlingar har vi bjudit in folk på middag och mys, men ikväll lyser alltså sällskapet med sin frånvaro. Mannen ska dessutom ut på äventyr och Rufus, ja han somnar ju vid åtta och skulle han vara vaken så skulle han säkert rösta på Erik Saade, vilket alla kids gör.
Skittrist alltså. Erik Saade är ju typ 12 år och har inte alls den bästa låten.
Men så är det kanske inte helt rätt att kräva att ens 1,5-åring ska ha bra smak. Eller?
Suck. Jag som älskar att ligga och läsa på kvällarna.
Börjar misstänka att det här är ett av mina mest triviala i-landsproblem på väldigt, väldigt länge.
Mannen går mest och myser och pratar i osammanhängande meningar om att måla plastgubbar. Han har t.o.m. döpt det tredje (lilla) sovrummet till Warhammerrummet och jag låter honom hållas. Jag kommer ju äntligen få en walk-in closet, en livslång rosaskimrande dröm.
Men den som väntar på något gott, right?
Om jag tänker börja röka igen?
Skriver jag nej då jinxar jag det, så jag nöjer mig med ett vagt ryck på axlarna. Men jag saknar det inte. Det har jag inte tid med.
Så efter en hel natt med springa-i-sirap-och-bli-jagad-av-en-hel-skock-odöda och hacka-sönder-fingrarna-på-en-zombiehand-så-den-inte-ska-komma-till-liv och hänga-i-en-hand-på-hög-höjd-med-en-zombie-fast-på-ena-byxbenet samt helt otippat kommer-jag-hinna-med-flyget? Så är jag nu på morgonen helt färdig, både fysiskt och mentalt.
JAG HATAR ZOMBIES.
Inte nog med att de bara finns på låtsas, nu förstör de min skönhetssömn också. Så jävla taskigt.
Nu måste jag tillägna resten av dagen till saker som är rosa, fluffiga och super-kawaii för att må bättre. Och kanske senaste avsnittet av Glee?
Så jag ska alltså få gå ut och käka middag ikväll. Utan barn, man och tidsbegränsningar.
Hm.
Det händer väldigt sällan.
Då måste det ju bli perfekt.
Jag måste köpa nya kläder. Sminka mig extra noga. Använda både plackers och munskölj. Putsa stövlarna. Och... Nä.
Vilken press! Så här var det inte förr om åren. Vad har hänt? Jag vet ju att det blir kul. Mat, lillasyster, nya miljöer. Det kan ju inte gå fel. Och det behöver inte bli perfekt.
Men för säkerhets skull har jag köpt en ny tröja. Och igår använde jag fem plackers. Fast det kan ju stanna mellan oss?
Jag sa upp mitt gymkort på SATS igår. Jag hinner verkligen inte träna just nu. I alla fall inte på SATS villkor och ångesten att ha ett outnyttjat träningskort är helt enkelt för stor. Så jag väljer bort det. I alla fall för tillfället.
- Aaaaw. Nååååmen gumman! Varför ska du sluta träna? Frågar den 14-åriga receptionisten på gymmet mig och blinkar storögt med sina kajal-mascara-och-ögonskuggga-men-ändå-redo-för-75-minuter-spinning-ögon.
- Äh, småbarnsmamma, dagishämtning… Mumlar jag och drar ner tröjan över mina love handles. Tjejen i repan har aldrig haft love handles. Hon föddes med sillisar och getingmidja.
- Åååååh gumman! Du måste lova att komma tillbaka till oss sen. Loooova! Receptionisten ser ut att vilja börja gråta när som helst. Dock kan det bero på att hon går på barnmatsdieten som Kissie just nu förespråkar och upplever extrem hunger.
- Mmmm, svarar jag och menar det inte alls.
Grejen är den att jag måste träna. Jag har blivit rund och trind sedan jag började jobba igen och slutade promenera 20 000 steg om dagen. Jag har t.o.m. fått en ny rynka i ansiktet eftersom jag tjocknat till så… Som tur är maskerar den sig som en smilgrop. Men ändå.
Fast nu slipper jag i alla fall ångesten av att ha ett outnyttjat gymkort á 469:-/månaden i plånboken. Det är ju alltid något.
Och jag vet inte vad som stör mig mest. Att jag a) hängde på hypen ett halvår efter den var över och inte visste vilka tjejerna var ens förra veckan, eller b) har gått omkring och slängt mig med uttryck som "fett" och "pepp" i tid och otid sedan jag börjat titta på serien.
Antagligen båda.
Vafan.
Personligen tycker jag nog att "sätta färg på tillvaron" är det optimala. Och då helst rosa. Men det är bara jag.
*suck*
Alltså, det här är inget reklaminlägg där jag bloggar om något jag fått gratis (men det betyder inte att jag inte tar emot foundation! Light Beige tack!). Nej. Utan min nya BFF skulle jag se ut som ett vandrande spöke då Rufus nämligen inte sover så bra just nu. Han vaknar ett par-tre-fyra-tio gånger varje natt och vill inte somna om. Och så går han upp tio över sex.
Så.
Jag är helt slut som människa just nu känner jag. Fast det syns inte! Med ett centimetertjockt lager foundation och lite rouge så kan jag till och med lura i mig själv att jag är pigg som en mört.
I love you, new BFF.
Och visst hade min syn försämrats. Det konstaterade den 14-åriga optikertjejen (med blå plastklocka och rolig penna med glitter i man kunde skaka). Hon knappade och fixade på en skärm medan fjortontusen maskiner blippade och mätte och hade sig. Jag förstod inte alls vad de gjorde men satt snällt igenom laserpekar-mudelutten, grön/röd-fält-testaren och när är o-et rundast-provet.
VAD HÄNDE MED ATT LÄSA BOKSTÄVER PÅ EN TAVLA? När jag var hos optikern sist (2005) så läste jag minsann a, o, eo-eo-eo utan problem. Det är uppenbarligen inte bara min syn som blivit sämre...
Nästa gång jag kollar synen (2017?) så kommer en robot vara optiker. Det är jag helt säker på.
(Fast jag kunde inte låta bli att fråga optikern om bokstäverna... Och ja, hon kunde alla raderna utantill. )
Som tur är har jag inte börjat shoppa på alla de små barnklädesboutiqerna som ligger strödda runt stan. Ni vet, där man köper en barntröja för 499:-, men då är den egendesignad och hemsydd. Fast det kanske bara är en tidsfråga?
Det känns inte riktigt klokt att Rufus kläder skulle vara dyrare än mina. Han är ju superliten i jämförelse med mig! Tygåtgången ska vi inte ens prata om. Superlarvigt. Verkligen.
Nej nu kan jag inte skriva mer.
Jag håller på att buda på ett par jättesöta blå manchesterbyxor från PoP som Rufus skulle vara supersöt i.
Just det här är väl inget som jag direkt lider av. Men frågan är; vad mer har jag missat?
1. Jag har börjat dricka Sprite.
2. Jag tycker att Swedish House Maffia är bra.
3. Min hy har uppvisat en vild variation av blemmor, torra fläckar och andra åkommor - helt utan rim och reson.
4. Mitt humör svänger snabbare än förr.
Min analys av detta?
Jag är en pånyttfödd tonåring.
Vid tolv kände jag mig svimfärdig och tog en kort promenad för att vädra hjärnan. Någonstans runt tretiden kände jag hur det bara gick runt i skallen och jag var tvungen att luta mig tillbaka ett par sekunder för att inte ramla av stolen. Vid halv fem började jag se suddigt.
Först då bestämde jag mig för att det fan inte är värt det! Det är ju bara ett jobb! Jag kan ju inte sitta med hjärtklappning och darra i kroppen av stress - så bra betalar min arbetsgivare inte. Så. Imorgon är det jag som sätter mig ner. Skriver en prioriteringslista. Betar av EN sak i taget och går hem när klockan slår fem. UTAN stressvettningar och prestationsångest. Önska mig lycka till.
Det finns dagar när man är lite extra stolt som förälder.