Giv mig Styrke!

Oooh, when you call my name...

Jag hatar Tove Styrke. Hett. Innerligt. Glödande.
Och ändå är det hennes senaste singel jag närmast komatost gnolar på när jag halv fyra mitt i natten går upp för att göra välling till tvååringen.

Varför?

Jo, för i denna stund representerar Tove Styrke allt som jag inte är.

Jag står, halv fyra en onsdagsnatt (jag kan inte understryka detta faktum nog) och micrar välling till en liten hungrig kille i min urtvättade Star Wars-thirt med håret på ända i en hyreslägenhet i Kärrtorp. Tove å andra sidan ligger säkert och sover i sin köpetvåa i innerstan (alternativt hemma hos sina föräldrar), iklädd rosa matchande sov-set, med rosiga kinder och drömmer om Måns Zelmerlöv eller han Manboy-snubben. Tove går inte på Viktväktarna eller Friskis. Hon har rådjursben och en ämnesomsättning att döda för. Tove behöver inte stressa till dagis efter jobbet eller tvätta omöjliga mängder tvätt på konstiga tider, skrapa köttbullsrester från bordsbenen eller snubbla över Duplo. Istället manövrerar Tove sina välskodda fötter från kändisfest till premiärmingel och ler ett vackert, uppsminkat leende mot paparazzifotografer innan hon slinker hem och (ostört) tittar på senaste avsnittet av [insert valfritt sjukhusdrama här].

Oooh, when you call my name...

Bra låt det där.
Morr...

Ja just det. Jag är tillbaka nu.

Lilla Duktig på semester!

Hej på en stund!

Fascination för handväskor

Varje dag när jag kommer hem hämtar sonen min väska. Han plockar sedan långsamt ut varenda liten pryl; ut med alla plastkort, smetar lypsyl på kinderna (hans idé om att sminka sig?), ritar med pennan på kroppen, fipplar med Nordea-dosan och nu senast leker med bilnyckeln.

Efter varje session drar han vidare på nya äventyr och lämnar efter sig en liten hög på golvet. Allt jag hinner göra är att ösa ner allt i väskan igen och försöka hänga på i hans tempo.

Så ibland måste man rensa lite...
Märk väl hur många utifall-russinpaket jag har i väskan... Och snorpapper...
Det är i alla fall inte konstigt att jag aldrig hittar något i min väska.

Hemfridsbyråkrati

En av de få saker som jag och mannen gjorde upp om innan Rufus föddes var vabbandet. Alltså VAB: vård av barn, och hur vi skulle sköta det.
Eftersom ingens jobb är viktigare än någon annans i vår familj, även om mannen tjänar mycket bättre än mig, så bestämde vi oss kort och gott för att dela lika. Jag tar måndag, onsdag och varannan fredag - han andra hälften.
På så sätt är det aldrig något snack om vem som är hemma och vem som går till jobbet och då heller inga sura miner.
Jag tänkte bara tipsa om det eftersom det är en oundviklig del i varje småbarnsförälders liv och jag är för konceptet "göra det så enkelt för sig som möjligt".

Omvända världen

Det är onsdag kväll.

Världens bästa band Foo Fighters spelar på Stadion och jag är och storhandlar på ICA Maxi.

Hur blev det så här?

Elva år

Idag sov hela familjen middag ihop.
I två timmar var det helt tyst i lägenheten. Ingen TV, radio, duplokras, bilar som dras mot parketten... Inget.

Det är verkligen inte ofta jag har ro i kroppen att sova mitt på dagen, men idag var jag trött. Och kanske lite bakis. Jag och min käre make firade nämligen elva år som par igår och med Pojkvännen Pelle säkert installerad som barnvakt tog vi oss in till stan och började kvällen på Fotografiska och såg Mapplethorpes utställning. Sedan drog vi vidare till Fondueboden där vi åt. Alldeles för mycket. Men ändå. Jag är nu helt övertygad om att kärlek stavas "smält ost" i flera länder. (I andra länder stavas det t.ex. "IKEA".) Dessutom hade jag ingen aning om kvällens planer utan fick chansen att bli riktigt överraskad.

Vi avslutade kvällen med att möta upp mannens jobbarkompisar på ett ställe på söder, något som alltid är kul om det inte var för det faktum att jag a) aldrig lär mig deras namn (till mitt försvar har han runt 50 stycken kollegor, samtliga killar i åldern 25-35) och b) de hade ett par timmars försprång i ölandet.

Hur som hade jag en fantastiskt trevlig kväll. Det är inte ofta jag och mannen går ut tillsammans, men när vi gör det så har vi alltid jättekul.

Det enda smolket i bägaren är dagen efter... Vem får sovmorgon när båda varit ute kvällen innan (jag) och vem går upp kvart i sju för att leka med bilar och laga frukost till Rufus (han)? Fast lite får man väl ända stå ut med.
Sova kan vi göra när vi är gamla.
Eller när vi är rutinerade nog att låta Rufus sova borta.

I always tell the truth. Even when I lie.

I morse när jag - halvt medvetslös - släpade mig in på toaletten hoppade jag högt (och skrek nästan ännu högre) när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade nämligen helt oförklarligt ett långt, knöggligt ärr över halva ansiktet.
I mitt komatosa tillstånd förstod jag inte att jag måste ha sovit med huvudet rakt ner i kudden och att märket i ansiktet bara var ett par timmars tryck av en stackars kudde, utan stod bara där förvirrad av min spegelbild.

Det tog en bra stund innan jag fattade något alls.
Men när poletten sen trillade ner så skrattade jag muntert åt min egen dumhet tills ärret försvann. Då provade jag att skratta lite åt min löjliga frisyr också. Den försvann inte.

You win some, you loose some liksom.

Rock'n'roll

Vi spelade med bandet i helgen igen och jag vill belysa två saker som gnagt mig sedan jag gick av scenen:

1. Jag måste verkligen köpa mer kläder som lämpar sig för scen. Två spelningar av två möjliga har jag haft trummisens kläder på mig. Så lite djurmönstrat, lite glam och mycket rock'n'roll alltså. Komsi komsi hem till min klädkammare…

2. Jag har verkligen saknat att stå på scen! Det är så kul. Varför hade vi ett uppehåll med bandet för? Varför?

Jag vet ju varför. Vi har alla varit upptagna med att bilda familj, föda barn, flytta till hus osv. Och det är inte slut än! Trummisen ska ha barn igen i augusti, så nu blir det ett litet uppehåll i gigandet och in i replokalen för att skriva nytt material. Men i november har vi sagt att vi ska ut och lira igen!

Lilla Duktig joggar inte

Eftersom jag jobbar med meeeeedia (prova att säga det utan ironi) så var jag och mina arbetskollegor i veckan anmälda till att springa Medieruset. Kul. Men med ett stort problem: Lilla Duktig joggar inte. Hon powergår på sin höjd, men att jogga är en strängt oupptrampad bit mark i hennes liv. Alltså mitt liv. Det lät bara bättre i tredje person.

Eftersom jag jobbar med meeeeedia (nope, funkar fortfarande inte) inom ett säljbolag säger det sig självt att pressen att prestera bra i tävlingssammanhang är stor. Kul. Men med ett undantag: Lilla Duktig. Lilla Duktig känner ingen press. Hon powergår banan i sin egen takt, men en trevlig ljudbok i lurarna och ett fånigt leende på läpparna. Alltså jag gör det. Äh, ni fattar.

Men så, när vi står där på Stadion och väntar på startskottet för grupp B (översatt till vi som inte har speciellt bråttom) så tänker jag "äh vafan" och så börjar jag jogga. Jag testar ett par hundra meter först. Promenerar sedan en bit. Tar hundra meter till joggandes. En backe. En fin skogsstig. En extra spännande kapiteldel i boken gör att jag glömmer bort att gå. Och så fortsätter det hela sträckan runt. 3, 7 kilometer. Och när jag kommer in på Stadion igen för att springa i mål så tar jag hela upploppet i bra fart (andra halvan går jag) och går i mål med en segergest senast sedd i Rocky-filmerna.

Naturligtvis är jag sist in av mina kollegor och min placering är mycket, mycket dålig. Till och med tiden är kass: 35 minuter. Men allt det där spelar ingen roll. För Lilla Duktig har börjat jogga. Och banne mig om hon* tänker sluta nu!

*Alltså jag. Jag tänkte nog testa det här jogg igen. När mina ben slutat kännas som stockar.

Min randiga tröja

Idag har jag gått omkring och mått extra bra. Anledningen till detta är lika enkel som den är mjuk, luftig och randig. Anledningen är nämligen min nya tröja. Och det faktum att ett flertal människor oberoende av varandra har gett mig komplimanger för den.

Det hela började efter en sällsynt tuff arbetstisdag på kontoret då jag kände att jag behövde piggas upp lite. Men vad hittar man på kvart över sex en vardagskväll när man egentligen borde åka hem, äta en försenad middag och spendera lite kvalitetstid med familjen innan Rufus nattning och sedan försjunka i något kreativt projekt/städa/titta på något trist på TV. Svaret är enkelt: man hetsshoppar fram tills butikerna stänger vid sju och hinner ändå hem till all of the above.

Det var då jag hittade den, min randiga tröja. Inklämd mellan ett tvivelaktigt vit-blus-med-knapp-köp, en rutig kepa till Rufus och köp-2-betala-för-1-koftor (i sommarfärger; jag köpte en bubbelgumsrosa och en ljusgul) så hängde den bara där och var...ja, randig på flera glada sätt. Den gjorde mig lycklig helt enkelt, hur nu en tröja för 99 spänn på Cubus kan göra en lycklig. Men ändå.
Jag hann inte ens prova den innan stängning men tänkte att "vafan jag chansar" och köpte den, något som jag aldrig annars gör.
Väl hemma hann jag inte prova den, livet kom helt enkelt i vägen än en gång. Det var inte förrän morgonen därpå som jag drog på mig tröjan efter morgonduschen och konstaterade jublande att visst var den precis så fin som jag hoppats på. Och där är vi nu. En hel dag och många leenden senare. Tänk att en randig tröja kan göra en så glad!

Tur att skatteåterbäringen har kommit idag. Jag tror minsann att jag måste ut och shoppa mer...

Nyförälskad...

Äntligen har jag ett rosa axelband i min ägo! Hoppas bara att den matchar min gitarr nu...

Saker jag aldrig lär mig

Att inte ta upp mobilen, fippla i lurarna, ringa någon/slänga igång radion samtidigt som jag smäller igen dörren på jobbet och kutar ned i trapporna, fyra våningplan, runt runt runt...

På plan ett känns det ofelbart alltid som att jag ska svimma och på bottenvåningen måste jag stanna till och hålla mig i väggen för att inte ramla omkull.
Så mycket för multitasking.

En dag kommer jag att ligga där på beonggolvet med en arm eller ett ben spretande i en onaturlig vinkel mumlandes; "Du kan jag ringa upp dig, det har hänt en grej...".

Mot Åland!

Jag sitter i en trång ful hytt på däck nio på Viking Cinderella. Utanför skrattar och stojar halvberusade passagerare och intercomsystemet spelar dansbandsmusik och Lena Ph. Det finns en förväntan i luften. En förväntan av karaoke, styrdans, billig taxfreespit och ännu billigare ragg för natten. I hytterna gör sig tjejerna klara, oftast fyra och fyra, iklädda uteslutande svart, leopard och glitter (inte helt olikt den topp jag hade på spelningen när jag tänker på det, fan!) killarna tömmer en burk hårgelé i luggen och drar ett par snabba öl. Sedan vinglar de ut på de heltäckningsmattklädda golven. Tjejerna för att de har för höga klackar. Killarna för att de fått för många öl innanför västen.

Det är ett kul skådespel, men denna resa är reguljär för min del och vi hoppar av redan om ett par timmar i Mariehamn. Det är nämligen dags för årets resa till mannens farbror på fårfarmen i Ålands skärgård. Väl där väntar hela 250 lamm med tillhörande tackor och jag misstänker att vi kommer att spendera en hel del tid utomhus i det karga landskapet.

Eftersom min budget inte stödjer min teleoperatörs taxor för utlandswebbtrafik så kommer jag nog inte att kunna blogga igen på ett par dagar, så alla där ute: Ha en härlig kristi flygare! Hoppas att solen kommer att lysa och att ni alla slipper influensor och annat trist jox!

Det är alldeles tyst

Jag sitter uppkrupen i soffan med laptopen på magen när jag märker att det är alldeles tyst här hemma i lägenheten. Ingen radio som skvalar, ingen tråkig motorsportkanal på TV som satts på och sedan glömts av, inga avgrundstjut från Rufus rum eller ens skramlet av Duplo mot trägolvet, ingen som kräver mitt uppmärksamhet, ingen som vill något. Hela familjen ligger och sover middag och klockan är två.

Det är nu ångesten kryper fram.
Borde jag inte göra något för mig själv? Passa på liksom när jag har lite tid över? Sätta mig och läsa den där boken, eller sy lite? Eller fixa, trixa, modellera, prestera och förverkliga?
Ibland är allt så himla svårt. Fan.

Torsdag kväll

Säsongens sista avsnitt av How I met your mother firas av med en liten ful-skumpa.

Du ska inte tro det blir sommar

Jag och mannen har precis kommit hem från vår första sommaravslutning på dagis. Med magarna fulla av pastasallad från det gemensamma knytiskalaset, ont i käkarna av allt skrattande åt våra underbara ungar och med en liten tår i ögonvrån från deras sånguppvisning pustar vi ut i soffan. Rufus sover som en stock.

Alla barnen sjunger... Rufus sitter i mitten av bilden.

Han tröttnade efter ett tag... Då ställde han sig upp och snurrade runt, runt vilket i hans värld är att dansa.

Vill ha!

Den här tavlan från Karolina konst vill jag ha. Den skulle vara jättesnygg i... faktiskt i alla rum hemma hos oss. Minus badrummet då.

Så nu är det bara att hosta upp 3 600 spänn så är konstverket mitt.
Hon har förresten jättemycket annat snyggt till salu på sin sajt. Kolla här...

Muffintop

Tänk att något som låter så gott kan ställa till så mycket besvär.

Min muffintop (en sötare omskrivning för gäddhäng, se bild) har nu nått sin maxpotential. Detta resulterar i att samtliga byxor i min garderob korvar sig och skapar en rund, mjuk vaddering runt kroppen. Jag skulle ärligt talat behöva byxor med högre midja för att kunna stoppa in hela härligheten. Gärna upp till armhålan för säkerhets skull.

Eftersom jag inte är den som klagar (...) så har jag självklart bestämt mig för att göra något åt det och startade gårdagen med alldeles för dyr hälsotalltik till lunch samt en halvmils powerwalk med Sturebymamman på kvällen. Idag har jag jobbat proaktivt genom att bara sitta still framför min dator på jobbet. Till och med på lunchen. Dock har jag varken småätit eller haft kul.

Muffintop be gone!

Bossypants

Om jag fick välja en kvinna att ha som mentor resten av mitt liv så skulle jag direkt svara Tina Fey. Det finns ingen smartare och roligare människa vid liv just nu. Dessutom är hon kvinna. Dessutom klickade bästa Tessan hem hennes biografi från Amazon, läste ut den och gav den till mig. Boken jag läser nu har lagts åt sidan och jag har redan plöjt de första 50 sidorna under Rufus sovstund idag.
Kick-ass!

Rock'n'roll baby!

Puh!

Det är klart nu. Och jag är jättenöjd.

Okej, det var nog ett par personer där som både filmade, fotade och spelade in ljudet och risken att det lät bajs eller att jag såg ut som ett mähä är nog rätt stor. Men vafan! Det var ju skitkul att stå på scen igen efter sex år.

Nu ska jag försöka ragga lite bilder från kvällen att dela med mig av.

Förberedelser

Det svåraste valet inför spelningen är vad jag ska ha på mig. Jag vill ju se både snygg, seriös, tuff och ball ut. Samtidigt vill jag ju se ut som att jag inte bryr mig; lite näää-så-här-såg-jag-ut-när-jag-vaknade-imorse-gör-inte-alla-det-?

Svårt alltså.

Jag har hela tiden sett mig själv i något som glittrar, när annars får man klä sig i paljetter liksom? Och klickade således hem en hudfärgad paljettopp som jag tänkt matcha med svarta jeans och skinnjacka.
Väl framför spegeln i ovan nämnda outfit utbrister maken "det ser ut som du har rustning på dig" vilket i sin tur resulterade i 45 minuters powerwalk, 60 situps och en rejäl genomgång av garderoben.
Jävla make. Nu vet jag ju inte vad jag ska ha på mig. Dessutom känner jag mig fet.

Saker jag funderar på ibland 2

Hur kunde Rihanna gå från att sjunga om paraplyer till S&M på så kort tid? Ärligt talat, det tog fyra år från Under my umbrella-ella-ella-eh-eh-eh till Sticks and stones may break my bones but chains and whips excite me. Från påklädd till avklädd.

Den enda som kan slå det är typ Christina Aguilera som gick från Geenie in a bottle till Dirrty på tre år. Från orange-topp-är-en-bra-idé-i-min-musikvideo till bara-trosor-nästa-steg-är-naken-är-en-bra-idé-i-min-musikvideo.

Vad lär vi oss av det?

How do you afford your rock'n'roll lifestyle?

Jag tror inte att jag någonsin nämnt mitt rockband här i bloggen och jag tror jag vet varför.

När jag startade bloggen 2007 (!) hade vi redan lagt bandet på hyllan på obestämbar framtid. Efter starten 1994 (! igen) så höll vi på i runt elva år innan barn och familj krävde förtur och vi sa

hej och tack till replokal och instrument.

Fem år och fyra barn senare (snart fem) kickade vi igång bandet igen lagom till årets början och nu på lördag har vi faktiskt vår första spelning. Jag är skitnervös.

Det känns som att det är så mycket som står på spel helt plötsligt. Inte alls som förr när vi spelade ute jämt och tog det lite som det kom. Utan alltför mycket planering liksom. Skrev

låtlistan innan vi skulle upp på scen, struntade i hur vi såg ut (på gott och ont) och bara körde vår grej. Det är svårt att hitta tillbaka dit märker jag.

Sen finns det ju plussidor också. Men det kan vi ta en annan gång.

94-åringen

Idag har vi varit på 94-årskalas hos morfar.
Egentligen är han inte just min morfar, utan mannens. Men eftersom jag inte har någon egen så lånar jag honom. Och idag fyller han år. 94.

Sånt är häftigt.

Som av en händelse läser jag just nu Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Den är riktigt, riktigt bra. Eller, nu ljög jag. Visst är den bra, men jag läser inte boken. Jag lyssnar på den på min iPhone och han som talat in den är verkligen kick-ass.
Ljudböcker är annars nästan det enda sättet att tillgodose mig litteratur för tillfället. Eftersom jag snittar på runt tio sidor per kväll innan ögonen går i kors av trötthet tar det ett jävla tag att läsa ut en bok. Med hjälp av ljudböckerna så har jag redan lyssnat mig igenom ett par stycken. Bl.a. Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött. Men det är ett helt annat inlägg. Jag och Alex har ett mycket komplicerat hat/kärleksförhållande.

God natt och grattis morfar (och Norge)!

Who wore it best?

Apropå uniformer så kom mina båda chefer till jobbet idag med exakt identiska kläder: Ljusbeiga chinos, ljusblå långärmad skjorta samt vita tygskor. När jag påpekade detta skämdes de lite och konstaterade att "så här kan vi ju inte ha det, vi ska ju ha ett viktigt kundmöte i eftermiddag".

Jag föreslog då en walk-off runt kontorslandskapet där vi anställda skulle få avgöra vem som bar upp kläderna bäst, typ som en "who wore it best?" fast mindre glammig. Förloraren skulle skickas till H&M eller nåt för att köpa sig en ny skjorta.

Tyvärr sköts även denna idé ner med ett överslätande artigt skratt från cheferna. Jag har märkt att de ofta gör så med mina idéer eftersom de är för fega för att säga till mig att jag är larvig. För det är jag ju. Jättelarvig.

Men man har ju bara så kul som man gör sig. Eller i deras fall; klär sig.

Uniformen

När jag var mammaledig såg alla likadana ut: stretchjeans, sportiga gympaskor för långa barnvagnspromenader, vid tunika/tröja som både går att amma i och som döljer de kvardröjande valkarna från bebismagen, slarvigt uppsatt hår och sparsamt med make-up. Alla, utom möjligtvis snygga Anna som alltid såg ut att ha klivit ut från en konsultation med sin personliga stylist. Men förutom henne så såg vi alla rätt lika ut på utsidan.

Sen började jag jobba och kunde ha mer obekväma och opraktiska kläder på mig och tänkte inte mer på det.
Men. Så i lördags var den plötsligt där igen, uniformen. För tydligen så finns det en ut-och-leka-på-gården-uniform för småbarnsmammor. Jag visste det inte då, utan valde faktiskt kläder omsorgsfullt för att inte behöva tänka på dem när Rufus häller spadvis med sand över mig. Stretchjeans, sneakers, överdimensionerad t-shirt som två personer lätt kan campa i. Och så den obligatoriska frånvaron av både frisyr och smink...

...och döm av min förvåning när jag möter min spegelbild, balanserande på sandlådskanten med sin lilla son. Och titta där! Ännu en uniformsklädd småbarnsmamma vid gungorna! Och där! Och där! Och...

Den stunden kändes det lite som att hitta hem igen.
Mina fulaste (och skönaste och mest praktiska) kläder och jag fick en massa nya vänner den dagen.

Saker jag funderar på ibland

Är Agneta Sjödin Sveriges svar på Courtney Cox?

Halv åtta hos mig

Barnbesiktning

Idag är det 18-månaderskontroll på BVC. Exakt vad det innebär är oklart. Jag vet att det involverar någon slags spruta, men när jag fråga BVC-tanten om jag skulle förbereda eller ta med något så skrattade hon bara! Jag förklarade då hövligt att Rufus ännu inte kan jonglera eller filéa en fisk ordentligt och hon tog det förvånansvärt bra.

Just nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag kanske borde övat lite multiplikationstabell eller oregelbundna verb igår ändå. Eller kanske armhävningar? Vem vet, det kanske är ett fystest de gör?

Gaaaah! Ibland är det skitsvårt att vara förälder.

Söndag förmiddag

Kortvecka

Tänk att det redan är fredag!
Kortveckor is the shit.

Förutom att Rufus gått på dagis hela veckan - inga sjukdomar - så har jag fått fasansfullt mycket gjort på jobbet. Nu tänker jag bara jobba undan det sista och gå hem och ägna min tid åt nya fina lägenheten. Åka och handla roliga och nödvändiga saker såsom duschstång, tvättkorg och mat. Fixa och inreda och sen sätta mig på balkongen (den är så stor!) med ett glas vin och njuta.

Man kan ha det sämre.

Keep calm and drink coffee

Den här härligt retro affischen beställde jag från amerikanska KeepCalmShop på Etsy.com för ett par veckor sedan. Tänkte att jag skulle ha den i mitt (blivande röda) kök i en snygg ram ovanför köksbordet.

Kan bli hur snyggt som helst.

Fler färger och motiv finns här...

Saker man lär sig den hårda vägen

Att inte flytta med långa naglar.

Aj, aj, aj så mina naglar mår! Trasiga, flagade och allmänt fula. Jag skulle behöva en redig manikyr.

Jag har aldrig känt att jag velat lägga pengar på mina naglar tidigare (min första och enda manikyr gjordes i Thailand) eftersom de alltid är praktiskt kortklippta efter många års gitarrspelande. Möjligtvis är de målade knallrosa, röda eller svarta. Men manikyr? Inte förrän nu.
Attans så jag skäms för mina händer just nu.

Nykär

Då har vi flyttat klart. Kartonger överallt, problem med att hitta saker som strumpor, osthyvlar och toapapper. Frustration över att snubbla över tusen och åter tusen halvuppackade kartonger och över den nya fina diskmaskinen som står oinkopplad i vardagsrummet och tvingar oss att handdiska.
Men också lycka över de öppna ytorna, de fina tapeterna, visionen om hur köksfönstret kommer att se ut med blommor och gardiner och den härliga känslan av nystart. Att få börja om från början och bygga ett hem som vi kan bo i länge...

Jag är nykär i vår lägenhet. Så är det bara.

1,5-åringen

Tiden går fort när man har kul.

Tänk, redan har det gått ett och ett halvt år.

Du är vad du heter?

Hurra så kul! Just nu föds det barn till höger och vänster, eller så väntas det dito inom en snar framtid. Små söta bebisar som luktar obeskrivligt gott och har yttepyttiga tår iklädda yttepyttiga sockor. Obeskrivlig lycka i storlek 56 som snusar mest hela tiden när man kommer och hälsar på och fikar. Roligt och mysigt.

Men roligast är ändå vad människor döper sina barn till. Eller roligt och roligt. Det kanske är mest intressant ändå. För varje namn har ju en historia bakom sig. En del långa en del korta.

Så här såg det ut innan Rufus föddes hemma hos oss...

Magen hette ju Rut-Napoleon, och vi hade redan bestämt att Rut(h) var det finaste tjejnamnet vi visste. Att vi sen tittade på alldeles för mycket Buffy the Vampire Slayer (och spinoffen Angel) under graviditeten kanske märks?

Dock var vi ense om att skippa å, ä och ö-namnen eftersom vi när en dröm om ett liv i USA någon gång i framtiden. Men annars var namnvalet ovisst.
Jag hade fått en hang-up på att andra bokstaven i namnet skulle vara "U" eftersom både mitt och mannens namn har det och slutligen blev det då Rufus Gustav Junior - storslam för U och ett alltigenom härligt namn som mannen valde när jag låg på uppvaket efter kejsarsnittet.

Jag vet inte riktigt riktigt varför jag kände att skriva om det här just idag, men jag tror det har att göra med att Ebba von Sydow just har gått ut med att hennes nyfödda dotter ska heta Marianne. Det är humor det.

Jag är inte död

Men det känns nästan som om jag är så nära jag kan komma.

Med 39-graders feber, huvudvärk, halsont, snorig och ögoninflammation så är jag ett mycket litet och ynkligt paket uppkurat i soffan/sängen/duschen.

Grädden på moset hade väl varit en liten maginfluensa också...

Åh ja just det. Sa jag att jag vabbar?

Då flyttar vi då!

Idag skrev vi på de sista papperna inför flytten!

Tänk att ett sådant klockrent triangelbyte faktiskt gick i lås med bara några sura miner.

Jag ska fira ordentligt sen. Just nu är jag supersjuk och väldigt synd om.

Drömkök

Till Rufus alltså... Tänk om man kunde platsbygga en sån här grej till lillkillen. Då skulle han må. Och Rufus mamma skulle kunna lägga upp benen på soffbordet och dricka ett glas vin i lugn och ro. En win-win situation.

(Bilderna kommer från bildbiten.com)

Efter regn kommer solsken

Min nya blus var värd varenda krona. Jag är skitsnygg, muffintoppen är maskerad och solen skiner. Jag tar på mig hela ansvaret för det (blåsten får någon annan stå för).
Dessutom har vi äntligen bokat kontraktskrivning! Detta evighetsbyte i triangelform med turer än hit än dit verkar alltså vara till ända och jag tackar [insert varlfri person/ting/händelse här] att de 40 fyllda kartongerna inte packades i onödan.
Bra dag idag.

Nu halvsitter jag på ersättningsbussen hem med näsan i höjd med någons skrev och tänker på de goda pannkakorna vi ska äta ikväll när lillasyster med pojkvän kommer på middag. Mmmmm.

Rosa rosa rosa!

I ett tappert försök att peppa upp mig själv googlar jag rosa brudklänningar och blir genast på bättre humör.

Jag hade själv en rosa klänning på mitt och mannens Vegas-bröllop och ser nu att en rad kändisar valt detsamma. Däribland mina favoriter Gwen Stefani och Reese Witherspoon. Och så Jordan då... Även om hon inte kvalar in på någon topplista alls så kan jag inte låta bli att le åt hennes rosa bakelsekreation....

Och så vårt bröllopsfoto då...

En pissig dag

Idag är allt piss.
Jovisst har jag hälsan i behåll och rosor på kind, men annars så är det bara blä bläää bläääääää.

Anledning?
Ingen alls, eller kanske alla anledningar du kan komma på.
Folk är dumma i huvudet, världen är ond och allt går segt. Dessutom har jag inga kläder – igen! Vilket är jätteskumt eftersom mina garderober är överfulla.

Inte ens lite tröstshopping på lunchen piggade upp och jag misstänker att de 199 spänn jag lagt på en blus från Gina Tricot är något jag får ångra bittert imorgon när jag suckande kastar den på högen av kläder som inte passar idag heller.

Jag läste lite på UnderbaraClaras blogg om vårdepression och tänker att det kanske är det jag har. Fast light. En isolerad vårdeppdag.

Nu tänker jag hålla åtminstone en tumme för att folk blir snällare, världen godare och att saker och ting börjar rulla på igen.

Gröna Linjen och jag

Det här med att bo på en grön linje under ombyggnad är inte bara av ondo. Till exempel kommer det bussar hela tiden. Inget mer "Åkeshov 27 minuter" på ljustavlan när man är hopplöst sen till jobbet. Eller frysa fingertopparna av sig när man tappert försöker läsa Metro i isande -16 grader på perrongen. Dessutom kommer man också oftast på bussarna på ett eller annat sätt, och guldkanten är nog att jag bara åkt fel en gång!

Men. Det är också när man står där på en fullpackad, hermetiskt försluten busskropp med näsan i någons armhåla som man märker hur illa folk luktar. Allvarligt. Svett är bara förnamnet.
Man känner direkt vem som tagit sig en morgonhutt, inte tvättat håret på en vecka, ätit stark korv till middag, tycker tandvård är överreklamerat eller bär sin finaste ut-och-röka-jacka till jobbet. Och uuuuuh!

Trots den förhållandevis korta resan med buss så är det något jag måste uthärda två gånger per dag och dessutom vara tacksam för att SL fixat så jag kan ta mig till jobbet. Tack!

Min stora undran är nu: hur fan kommer det att lukta när det börjar bli varmt ute? När bussarnas icke existerande aircon kickar in och vi stackars resenärer flämtande lutar oss än åt höger än åt vänster desperat sökande efter en gnutta luft som någon annan inte redan förgripit sig på.

Jag säger bara:
Välkommen till min personliga lilla mardröm!

Bra start?

Det blev inget bloggande den här helgen heller…

Anledning är enkel – vi är upptagna med att packa ner hela lägenheten i kartonger. Hittills har vi tömt hela Rufus rum, städat det och börjat fylla det från golv till tak med fyllda kartonger. Hittills är vi uppe i… tjugo kartonger kanske. Jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att när vi flyttade sist hade vi runt 60 kartonger och det var för två och ett halvt år sedan. Då hade vi inte barn. Inga leksaker att snubbla på, inga blöjor i skåpen, inte hundra söta bodys eller en BRIO-vagn som skitar ner hallen. Kort sagt – vi har mer saker nu än någonsin. Och packandet tar tid.

 

Idag är det nitton dagar kvar till påskafton då flyttlasset går.

Och en sisådär 50 kartonger kvar att packa.

Fingerfärg

Lurendrejerier

Usch. Jag avskyr första april. Jag avskyr att bli lurad. Jag avskyr att känna mig dum.

Klockan är bara strax efter sju på
morgonen och redan har mannen försökt lura mig att Rufus gått lös med en krita på tapeten - något som skulle vara förödande nu när lägenheten snart är klar för flytt.
*suck*

Jag hoppas ingen på jobbet får för sig att narras med mig idag... Men som tur är jobbar jag halvdag och kommer sen att hänga med Rufus resten av dagen. Han kommer garanterar inte att försöka lura mig, han fattar ju inte ens ironi än.

Smaskig inredning

Hittade dessa godingar på nätet och känner att det kanske vore dåligt för mitt ständigt pågående kejk-brejk att inreda med dem. Men ååååh! De är ju helt underbara! Finns bl.a. på barntyger.se för runt 400-lapper per styck.

All Star für alles

Eftersom mitt barn är min accessoar klickade jag igår hem ett par nästan nya Converse All Star storlek 21 från Tradera. Tanken är att Rufus ska matcha mina nya knallrosa All Star. Som jag såklart inte köpt än. Men i tanken har jag dem på mig och ser jättebra ut. Smal är jag också. Och solbränd.

Uppe bland molnen

Japp, jag är fortfarande lika galen i molnmönster. Fyndade just en bodysuit från Tradera i grönt och vitt (bilden) och ja, visst hade Rufus en likadan i somras... När jag hittade en i hans nuvarande storlek gick jag i taket och budade som en tok. Nu är den min. Moahahahaaaaahaaa. Ehum.

Den lilla glädjen en helt vanlig torsdag

Idag är jag lite extra glad, för jag har just hittat den perfekta kombinationen av kuddar i sängen. Det här gör att jag sover helt obegripligt skönt och vaknar nöjd och glad varje morgon till allas (?) glädje.
Dessutom lyser solen, jag har dragit på mig mina fina stövlar och tagit ut vårjackan på premiärtur. Härligt.

Pippi på krokar

Jag är inte den som stör mig på saker i onödan, men något som potentiellt kan bli infekterat i framtiden är brist på väskupphängning i vår hall.

Larvigt, jag vet. Men med mannens ryggsäck, min handväska och Rufus Mini-Kånken är det som bäddat för snubbelfest. Dessutom har Rufus som rutin att varje dag gå igenom hela innehållet i min väska: Han plockar ut kalender, plånbok, nycklar, necessär och allt annat krafs som jag bär med mig, tömmer allt i en hög och lägger tillbaka det i väskan (det mesta i alla fall, jag kan fortfarande inte hitta mitt H&M-kort!).

Så i nya lägenheten tänkte jag sätta upp krokar i hallen för just detta ändamål... Och snubblade över dessa små godbitar. Så sjukt söta och de har helt rätt storlek för en väska också.
Me like!

Blod, svett och tårar ... och snor

Jag har vabbat igen.
Det är som att vår son är utsatt för en jämn och ständig ström av baciller (dagis alter ego?) och varje vecka är det minst någon eller några dagars vabb. Vilket är okej. Jag hinner fortfarande med mitt jobb och ingen har klagat än, i alla fall inte så att jag hört det. Och självklart måste ju Rufus få vara sjuk!
Dessutom har jag och mannen ett vattentätt vabbsystem.
Så det så.

Jag tror inte att det här inlägget egentligen hade någon poäng, men det är så tråkigt att åka tunnelbana så något måste jag ju sysselsätta mig med.

Hemmet fylls sakta med kartonger

Imorgon kommer besiktningsmannen och vi har redan lånat ihop femtio-ish flyttkartonger och börjat packa lite. För nu måste det väl ändå bli av?

Jag sitter mycket och letar inredningsdetaljer just nu på nätet. Och tapeter. Till Rufus rum tänkte vi oss den här från Marimekko.

Boo Boo heter den och är svindyr. Men vafan... Det här är ju första gången vi investerar i tapeter som inte kommer från Stockholmshems billighetskollektion. Dessutom är det kul och vi har faktiskt råd.

Topp tre-listan: saker som skrämmer ihjäl mig

1. Undergång / apokalyps / katastrofer av utomjordisk- eller sjukdomskaraktär

2. Zombies

3. Undergång / apokalyps / katastrofer av utomjordisk- eller sjukdomskaraktär där folk blir zombies

Usch.

Tapeter tapeter tapeter!

Okej okej. Jag ska inte ta ut något i förskott, men jag har ändå börjat titta på tapeter till nya lägenheten.

Två väggar behöver ny tapet, nämligen en i Rufus rum och en i vårt sovrum. Eftersom vi bestämt oss för att ta det rum som nu är barnrum och ge Rufus det som är föräldrarnas sovrum så behövs det. Den nuvarande silvriga folietapeten i vuxenrummet funkar bara inte... Inte heller barntapeten som är uppsatt i vårt blivande sovrum.

Så. I julklapp önskade sig min lillasyster servisdelar från PiP Studios och på så sätt fick jag upp ögonen för deras prylar. Och jag måste säga att de har hur mycket snyggt som helst!

Just nu lutar det åt deras tapet Chinese Rose som finns i flera färger. Jag vill helst ha den med rosa eller möjligtvis röd bakgrund, medan mannen tycker den grå. Hatten av ändå för honom som går med på en sån "tjejig" tapet. Fast kom igen! Rosa!
(Nederst till vänster ser du den grå och i mitten nederst den röda.)

Rapport från sjuksängen

Att vara sjuk är rena rama himmelriket!

Jag är liksom lite illamående-ont-i-magen-kan-inte-äta-hängig och har haft en släng av feber. Inte dödssjuk alltså, utan lite lagom ... nere bara.

Så med Rufus på dagis och mannen på jobbet var jag lämnad helt och hållet åt mig själv och mina egna tankar mellan 8 och 16.

Förutom ett tolvtimmars sovpass (gick och lade mig 8 igår) så har jag bara tagit det lugnt. Ja, och storstädat badrummet då... Men det behövdes verkligen. Sen tog jag återvinningen och ett par maskiner tvätt också. Sängkläderna behövde ju bytas efter min rostade brödskiva utan pålägg som jag nibblade på till frukost - i sängen.

Just nu har jag säsong 1 av Cougar Town på nedladdning så morgondagen kommer nog inte bli lika produktiv. Men det är nog bra, för jag tror inte att man ska städa så här mycket när man är sjuk.

101 kvm kärlek

Vi har fortfarande inte hört något om vi får den eller ej...

Full rulle

Sitter just nu på tunnelbanan och ska möta en gammal vän som jag inte sett på länge länge. Vi tänkte köra en traditionell fikadejt - utan barn. Det var år och dar sen jag var på en sån.
Vad fikar man med nu förtiden? Mandelkubb? Ruccolabullar? No-caf-kaffe-extra-foam? Hoppas i alla fall att jag är rätt klädd.

Helgen i stort bjuder på en massa roliga saker som avlöser varandra. Kalas, rep, långpromenad... Enda luckan är ikväll när det är melodifestival. Och final dessutom! Vid alla andra deltävlingar har vi bjudit in folk på middag och mys, men ikväll lyser alltså sällskapet med sin frånvaro. Mannen ska dessutom ut på äventyr och Rufus, ja han somnar ju vid åtta och skulle han vara vaken så skulle han säkert rösta på Erik Saade, vilket alla kids gör.
Skittrist alltså. Erik Saade är ju typ 12 år och har inte alls den bästa låten.
Men så är det kanske inte helt rätt att kräva att ens 1,5-åring ska ha bra smak. Eller?

Läskomafasen

I över en månad har samma bok legat på mitt sängbord och jag kommer fanimej inte igenom den. Jag plockar upp boken, bläddrar fram till rätt sida, börjar läsa och... fyra sidor senare sover jag som ett litet barn. Fast det är en jättebra bok!

Suck. Jag som älskar att ligga och läsa på kvällarna.

Börjar misstänka att det här är ett av mina mest triviala i-landsproblem på väldigt, väldigt länge.

Nu går vi i väntans tider!

Vi går i väntans tider.
Anledningen till vår väntan är att vi ska få fler - rum. Kanske. Vi har nämligen kastat oss in i ett triangelbyte av lägenhet, och det tar tiiiiiiid.
4-6 veckors handläggningstid säger de på Stockholmshem och vi (alla tre parter) skickade in ansökan i lördags. Dock verkar det vara lugnt med godkännande av värdar och alla inblandade är entusiastiska, men oj vad vi väntar.
Väntar och planerar.
Vilket sovrum ska vi ta? Hur ska sängen stå? Vilka tapeter funkar i ett barnrum?

Mannen går mest och myser och pratar i osammanhängande meningar om att måla plastgubbar. Han har t.o.m. döpt det tredje (lilla) sovrummet till Warhammerrummet och jag låter honom hållas. Jag kommer ju äntligen få en walk-in closet, en livslång rosaskimrande dröm.
Men den som väntar på något gott, right?

Mina rosa luftrör

Idag har jag varit rökfri i två år!
Onsdagen den fjärde mars 2009 kissade mitt 32-åriga jag på en sticka som sedermera visade två streck och så var det slut med rökandet (och den berättade mitt 32-åriga jag det för mannen vid mejerihyllan på ICA).

Om jag tänker börja röka igen?
Skriver jag nej då jinxar jag det, så jag nöjer mig med ett vagt ryck på axlarna. Men jag saknar det inte. Det har jag inte tid med.

Zombies

I natt har jag drömt om zombies.
JAG HATAR ZOMBIES.
De representerar liksom allt jag är rädd för här i livet och är dessutom opålitliga.

Så efter en hel natt med springa-i-sirap-och-bli-jagad-av-en-hel-skock-odöda och hacka-sönder-fingrarna-på-en-zombiehand-så-den-inte-ska-komma-till-liv och hänga-i-en-hand-på-hög-höjd-med-en-zombie-fast-på-ena-byxbenet samt helt otippat kommer-jag-hinna-med-flyget? Så är jag nu på morgonen helt färdig, både fysiskt och mentalt.
JAG HATAR ZOMBIES.

Inte nog med att de bara finns på låtsas, nu förstör de min skönhetssömn också. Så jävla taskigt.
Nu måste jag tillägna resten av dagen till saker som är rosa, fluffiga och super-kawaii för att må bättre. Och kanske senaste avsnittet av Glee?

Det måste bli perfekt!

Idag efter jobbet ska min lillasyster bjuda ut mig. Hon får nämligen sin första lön som heltidsarbetande och tänkte självklart att hon vill lägga en tredjedel på sin arma storasyster - typ. Middagen är en födelsedagspresent och vi ska äntligen gå på KiMama Ramen, ett japanskt ställe som specialiserat sig på nudlar. Yay.

Så jag ska alltså få gå ut och käka middag ikväll. Utan barn, man och tidsbegränsningar.
Hm.
Det händer väldigt sällan.
Då måste det ju bli perfekt.

Jag måste köpa nya kläder. Sminka mig extra noga. Använda både plackers och munskölj. Putsa stövlarna. Och... Nä.
Vilken press! Så här var det inte förr om åren. Vad har hänt? Jag vet ju att det blir kul. Mat, lillasyster, nya miljöer. Det kan ju inte gå fel. Och det behöver inte bli perfekt.

Men för säkerhets skull har jag köpt en ny tröja. Och igår använde jag fem plackers. Fast det kan ju stanna mellan oss?

469 spänn rikare

Jag sa upp mitt gymkort på SATS igår. Jag hinner verkligen inte träna just nu. I alla fall inte på SATS villkor och ångesten att ha ett outnyttjat träningskort är helt enkelt för stor. Så jag väljer bort det. I alla fall för tillfället.

- Aaaaw. Nååååmen gumman! Varför ska du sluta träna? Frågar den 14-åriga receptionisten på gymmet mig och blinkar storögt med sina kajal-mascara-och-ögonskuggga-men-ändå-redo-för-75-minuter-spinning-ögon.
- Äh, småbarnsmamma, dagishämtning… Mumlar jag och drar ner tröjan över mina love handles. Tjejen i repan har aldrig haft love handles. Hon föddes med sillisar och getingmidja.
- Åååååh gumman! Du måste lova att komma tillbaka till oss sen. Loooova! Receptionisten ser ut att vilja börja gråta när som helst. Dock kan det bero på att hon går på barnmatsdieten som Kissie just nu förespråkar och upplever extrem hunger.
- Mmmm, svarar jag och menar det inte alls.

Grejen är den att jag måste träna. Jag har blivit rund och trind sedan jag började jobba igen och slutade promenera 20 000 steg om dagen. Jag har t.o.m. fått en ny rynka i ansiktet eftersom jag tjocknat till så… Som tur är maskerar den sig som en smilgrop. Men ändå.

Fast nu slipper jag i alla fall ångesten av att ha ett outnyttjat gymkort á 469:-/månaden i plånboken. Det är ju alltid något.

Fett pepp

Jag har precis kollat klart på Rebecca & Fiona på SVT Play. 12 korta avsnitt om två unga tjejer som är både DJs, musiker, snygga och förvirrade.

Och jag vet inte vad som stör mig mest. Att jag a) hängde på hypen ett halvår efter den var över och inte visste vilka tjejerna var ens förra veckan, eller b) har gått omkring och slängt mig med uttryck som "fett" och "pepp" i tid och otid sedan jag börjat titta på serien.
Antagligen båda.

Mommy needs a new pair of shoes, eller i alla fall varma inlägg i de gamla

Förra måndagen, den fjortonde, löneförhandlade jag.
Det bud som mina chefer kom med tyckte jag var för lågt och de bad om att få återkomma när de konfererat lite.
Nu har det gått över en vecka.

Hur länge ska man vänta egentligen?

Efter ett besök på Syfestivalen på Älvsjömässan i helgen

Jag kom hem med tyger för runt tusenlappen. Underbara, mysiga tyger i velour, jersey och bomull från både JNY och Mjukatyger bland annat. Tydligen var de rätt gosiga för hela familjen ville ligga och mysa på dem.

Igår bekantade jag mig lite med velouren för första gången. Svårt att sy i, men det blev i alla fall en liten barnfilt - tillverkad mer med kärlek än yrkesskicklighet.
Filten gav jag till Lindaloppan, en kollega som väntar sitt andra barn väääääldigt snart.

Wow-faktor?

Innan jag går och lägger mig kastar jag en blick på termometern och inser att det skiljer över fyrtio grader mellan inomhus- och utomhustemperatur.

Vafan.

Det är mycket vab nu...

...och se vad som händer med ens skärmbakgrund när man är hemma med sjukt barn.

Innan jag vabbade såg det ut så här:

När jag kom tillbaka hade det här hänt:

Undrar vad de gör nästa gång jag vabbar?

Lyckan dyrare på svenska?

"The silver lining" och "guldkanten" (som att sätta guldkant på tillvaron) måste ju betyda samma sak. Eller?
Hur kommer det då sig att vi i Sverige har valt en dyrare metall som symbol för det där lilla extra? Är silver inte gott nog?

Personligen tycker jag nog att "sätta färg på tillvaron" är det optimala. Och då helst rosa. Men det är bara jag.

Anarki - the 30 plus way

Vi äter ärtsoppa och pannkaka på onsdagen och småmyser lite över hur busiga vi är.

*suck*

BFF

Min nya BFF (best friends forever) heter Liquid Foundation och kommer från Make Up Store.

Alltså, det här är inget reklaminlägg där jag bloggar om något jag fått gratis (men det betyder inte att jag inte tar emot foundation! Light Beige tack!). Nej. Utan min nya BFF skulle jag se ut som ett vandrande spöke då Rufus nämligen inte sover så bra just nu. Han vaknar ett par-tre-fyra-tio gånger varje natt och vill inte somna om. Och så går han upp tio över sex.
Så.
Jag är helt slut som människa just nu känner jag. Fast det syns inte! Med ett centimetertjockt lager foundation och lite rouge så kan jag till och med lura i mig själv att jag är pigg som en mört.

I love you, new BFF.

AW

Jag startar en mini-trend och döper mina inlägg till bokstavskombinationer.
Eller inte.
Hur som helst så var jag på min första after work på typ tvåtusen år igår.
Hela gänget hoppade på tuben och slöt ut på Marion's Gastro Diner (korsningen Sveavägen/Kungsgatan). Tidigare låg där en biograf, men nu är det en trevånings diner/bar/bowlinghall i 50-tals retrostuk.

Inredningen är härlig, musiken upbeat och bowlingbanorna korta. Tyvärr var banorna fullbokade. Och tyvärr var maten kass. Men det var ändå kul att snacka skit över en burgare och ett glas vin en vanlig onsdag i februari.
Det var länge sen jag gjorde sånt.
Jag saknar det.

A E Q Z P F

I ett tappert försök att ta hand om mig själv lite bättre (seriöst, jag klippte mig sist i maj förra året!) så besökte jag en optiker igår.
Anledningen är att jag känt att jag ansträngt ögonen extra mycket på sista tiden, känt av huvudvärk och märkt att jag kisar hela tiden. Alltså: Optiker.

Och visst hade min syn försämrats. Det konstaterade den 14-åriga optikertjejen (med blå plastklocka och rolig penna med glitter i man kunde skaka). Hon knappade och fixade på en skärm medan fjortontusen maskiner blippade och mätte och hade sig. Jag förstod inte alls vad de gjorde men satt snällt igenom laserpekar-mudelutten, grön/röd-fält-testaren och när är o-et rundast-provet.
VAD HÄNDE MED ATT LÄSA BOKSTÄVER PÅ EN TAVLA? När jag var hos optikern sist (2005) så läste jag minsann a, o, eo-eo-eo utan problem. Det är uppenbarligen inte bara min syn som blivit sämre...

Nästa gång jag kollar synen (2017?) så kommer en robot vara optiker. Det är jag helt säker på.

(Fast jag kunde inte låta bli att fråga optikern om bokstäverna... Och ja, hon kunde alla raderna utantill. )

Det kanske är dags att erkänna att jag har ett problem...

Jag är barnklädesköptokig.
Jag "fyndar" på Tradera, köper 3 för 2 på Lindex, hittar bedårande bodys på Åhléns och söta strumpor på H&M. Och jag gör det ofta. Jätteofta faktiskt.

Som tur är har jag inte börjat shoppa på alla de små barnklädesboutiqerna som ligger strödda runt stan. Ni vet, där man köper en barntröja för 499:-, men då är den egendesignad och hemsydd. Fast det kanske bara är en tidsfråga?
Det känns inte riktigt klokt att Rufus kläder skulle vara dyrare än mina. Han är ju superliten i jämförelse med mig! Tygåtgången ska vi inte ens prata om. Superlarvigt. Verkligen.

Nej nu kan jag inte skriva mer.
Jag håller på att buda på ett par jättesöta blå manchesterbyxor från PoP som Rufus skulle vara supersöt i.

Milstolpar

Den här veckan har varit omtumlande, härlig och händelserik. Bara med Rufus så har jag passerat tre milstolpar, och det under loppet av mindre än 48 timmar:
1. Torsdag eftermiddag. Första dagishämtningen. Stort. Rufus var kvar sist med en av fröknarna, så nu kryper hämta-tidigt-ångesten fram...
2. Fredag förmiddag. Första vabbningen. Dagis ringer och jag släpper allt - bokstavligen, för att kunna åka och hämta min snoriga lilla korv. Stort. Tur att jag betat av alla viktiga grejer på jobbet.
3. Fredag natt. Efter en mysig bortamiddag hos vänner vaknar Rufus i hallen när vi snubblar in vid halv två-tiden (småbarnsföräldrar kan också vara uppe sent!) men somnar sen snällt när han får ligga på min arm efter en flaska välling. Fast jag vet att jag antagligen kommer ha nackspärr imorgon så låter jag honom gosa in sig på min arm. Det är ju så satans mysigt.

Mellanmål?

Hemma på vårt till synes helt vanliga och lite ostädade handfat ligger det en tvål...

Men när man tittar närmare så är det visst någon som har varit där och provsmakat...

Saker jag gillar extra mycket

Muggar från Momiji.
Älskar dem!
Fick två i julklapp och två i födelsedagspresent av mannen och igår fick jag tag på fyra till på Wohnzimmer, på rea! Stor lycka.

Förutom att de är så sjukt söta att man nästan gråter så är de dessutom precis lagom stora (typ 8 cm höga) för mitt morgonkaffe.
Muggarna på bilden är designade av Joanna Zhou, men det finns tydligen en oändlig mängd med olika motiv. Allt för att man ska köpa - samla - älska!

Lässugen på tant-lit?

Uppmärksamma läsare har noterat avsaknaden av uppdateringar i vänsterfliken.
Eller inte.
Jag har i alla fall noterat både det och det faktum att boken Eat Pray Love har en tunn hinna damm över sig där den ligger övergiven på sängbordet.
Inte för att den är dålig (den har säkert potential) utan för att jag tappat lässuget lite.

Men så dök den här bannern från Adlibris upp i min inbox imorse:

Och vips! Kände jag att jag blev jättesugen på att läsa igen!
Framsidorna är helt bedårande! Sen är ju frågan om jag är redo för tant-lit? Kanske? Jag har ju läst min beskärda del av chick-lit så det kanske är dags?

Någon som läst och kan avgöra exakt hur tantiga böckerna är?

- Jag har ju fött barn...

Igår när jag satt och strötittade på Guldbaggegalan insåg jag hur avskärmad från världen jag varit senaste året. Visst, jag har hängt med icke-hemmavarande mammor, fikat på andra ställen än kvartersfiket och tillbringat flera dagar utanför Öppna Förskolans trygga väggar. Jag har till och med tittat på nyheterna godammit!
Men uppenbarligen är det många delar som jag missat också. Som svensk film. Jag hade varken sett någon av vinnarna eller ens någon av de nominerade.

Just det här är väl inget som jag direkt lider av. Men frågan är; vad mer har jag missat?

Graviditet och föräldraskap - en extremkort sammanfattning

Saker som förändrats i mitt liv från mage till en ettåring:

1. Jag har börjat dricka Sprite.
2. Jag tycker att Swedish House Maffia är bra.
3. Min hy har uppvisat en vild variation av blemmor, torra fläckar och andra åkommor - helt utan rim och reson.
4. Mitt humör svänger snabbare än förr.

Min analys av detta?
Jag är en pånyttfödd tonåring.

Getting the job done

Idag var det en sån där helt hysterisk dag på kontoret när jobbet liksom aldrig tar slut. Varje hög man betar av VÄXER och varje uppgift som ska lösas celldelar sig till minst tre minst lika stora uppgifter. Typiskt då att jag lyxade med två semesterdagar förra veckan. Jag ska fan aldrig mer ta semester.

Vid tolv kände jag mig svimfärdig och tog en kort promenad för att vädra hjärnan. Någonstans runt tretiden kände jag hur det bara gick runt i skallen och jag var tvungen att luta mig tillbaka ett par sekunder för att inte ramla av stolen. Vid halv fem började jag se suddigt.

Först då bestämde jag mig för att det fan inte är värt det! Det är ju bara ett jobb! Jag kan ju inte sitta med hjärtklappning och darra i kroppen av stress - så bra betalar min arbetsgivare inte. Så. Imorgon är det jag som sätter mig ner. Skriver en prioriteringslista. Betar av EN sak i taget och går hem när klockan slår fem. UTAN stressvettningar och prestationsångest. Önska mig lycka till.

Snorbobban

Min andra lediga dag blev inte riktigt som jag tänkt mig. Rufus fick nämligen skyhög feber igår kväll och fick således inte gå på förskolan idag. Eller fick och fick. Stackarn var helt sänkt och ville bara titta på Teletubbies i mitt knä. Vilket han självklart fick. Det är svårt att motstå en levande vetekudde på magen. Även om denna var snorig.

Färdig!

Tömda garderober:

Ny layout av hyllplan och trådbackar:

Inflyttat och klart!

Födelsedagsterapi

Idag fyller jag år och det firar jag genom att ta ledigt från jobbet. Från början var det meningen att jag, mannen och Rufus skulle hitta på roliga saker tillsammans, men eftersom de två sistnämnda är på inskolning på förskolan så är jag alldeles, alldeles ensam hemma.

Så istället tänkte jag rensa och organisera mina tre garderober. Riktig terapigöra alltså.

Min garderobstrio ser just nu ut så här:

Längst till höger är min Traderagarderob. Den är tänkt att försvinna och ersättas av en pysselgarderob (som nu är inhyst i Rufus rum och innehåller många, små stoppa-i-munnen-saker). Sen tänkte jag försöka få lite bättre översikt över mina kläder. Jag har faktiskt t.o.m. en skiss att jobba efter...

Så. Då kör jag då.

Jag rear ut mitt liv. Allt ska bort.

Det är lite svajig närvaro här just nu och den beror faktiskt på att jag mestadels sitter på Tradera om kvällarna istället för att skriva en massa saker till er.
Sorry!
Men. Denna vecka har jag sålt tjugo grejer (mest kläder) och tjänat 1300 spänn. Nu ska jag bara lägga ut resterande tusen saker som ligger hemma hos mig och skräpar. Sen kommer jag tillbaka och ger 120%.
Jag lovar.

Kungen av Sälen

Idag började vår lilla son på förskolan.
Det firade Rufus genom att lära sig gå på riktigt. Han måste väl ha tyckt (precis som vi misstänkt redan innan) att det var trist att krypa när alla de andra barnen på avdelningen Sälen kunde gå, och övade så in att resa sig (utan stöd) och gå själv.

Det finns dagar när man är lite extra stolt som förälder.

Titta vad som flyttat hem hos oss!

Mannens ena julklapp - ett supernördigt duschraperi med periodiska systemet på! Precis som dom har i The Big Bang Theory...

Livin' la vida närförort

Jaha. Fredagkväll och jag sitter och tittar på Let's Dance och drömmer om det där paketet tresmak i frysen. Fast helst av allt vill jag egentligen gå och lägga mig.
Hett.

Kolla vad jag hittade igår när jag städade!

Den ena är helt färdigplåtad och den andra står på gäckande 18 bilder. Nu är bara frågan vad det är för motiv.

Gissa! Närmast vinner valfri framkallad bild.

Cute Overload

Senaste tillskottet på mitt jobbskrivbord är en kalender från Cute Overload som jag köpte till mig själv i julklapp på Bangkoks flygplats. Hur sött som helst!

Apropå julklappar: Mannens julklapp har tyvärr inte dykt upp än. *suck*