Sen började jag jobba och kunde ha mer obekväma och opraktiska kläder på mig och tänkte inte mer på det.
Men. Så i lördags var den plötsligt där igen, uniformen. För tydligen så finns det en ut-och-leka-på-gården-uniform för småbarnsmammor. Jag visste det inte då, utan valde faktiskt kläder omsorgsfullt för att inte behöva tänka på dem när Rufus häller spadvis med sand över mig. Stretchjeans, sneakers, överdimensionerad t-shirt som två personer lätt kan campa i. Och så den obligatoriska frånvaron av både frisyr och smink...
...och döm av min förvåning när jag möter min spegelbild, balanserande på sandlådskanten med sin lilla son. Och titta där! Ännu en uniformsklädd småbarnsmamma vid gungorna! Och där! Och där! Och...
Den stunden kändes det lite som att hitta hem igen.
Mina fulaste (och skönaste och mest praktiska) kläder och jag fick en massa nya vänner den dagen.
1 kommentar:
Det är väl gött när man kan vara som man vill....i sandlådan ska det ju vara praktiskt, man måste ju leka lite oxå...Kram
Brittis
Skicka en kommentar