lördag 28 februari 2009

Feast yer eyes

Vad jag speciellt gillar med bilden är vad jag gör med fingrarna. Jag liksom trycker upp mig mot Mias vägg som att jag visste vad jag höll på med...

fredag 27 februari 2009

Lack, ill-rosa pumps och oversized-skjorta...

...är vad jag planerar att klä mig i ikväll.

Varför? Undrar du säkert. Har hon slagit huvudet i kopieringsmaskinen igen?
Inte alls. Ikväll ska bokklubben träffas och eftersom vi till denna gång läst tantsnuskdrottningen Jackie Collins Hollywoodfruar så tänkte vi klä oss i samma andra också. Och dricka lite vin. Och snacka lite skit. Och käka lite.
Min outfit blir inte lika glammig som damerna som faktiskt spelade i TV-versionen av Hollywoodfruar (nedan), men jag hoppas ändå att jag kommer att övertyga. Dessutom får jag en anledning att använda min ill-rosa lackpumps. Äntligen!
Ska be MarathonMia (vars hem vi ska vara i) ta en bild på mig sen så ni får något att skratta åt.

torsdag 26 februari 2009

Lilla Duktig har låtsassamtal med läsarna

Lilla Duktig: Ååååååhneeeeeeeej!
Du: Vad vad vad? utropar du. Har du fått kräksjukan, är Lena tillbaka eller har mobiltelefonen slagit över till det förhatliga T9 igen? Eller tog du inte bort flaskan med T-röd och örngott från den påslagna spisplattan innan du gick hemifrån?
LD: Inget av ovanstående, replikerar jag och tuggar på insidan av kinden.
Du: Men vad ääääär det då? Säääääg! Har chefen glömt att stänga gylfen igen? Kom igen, du kan berätta för mig... *ler inställsamt*
LD: Okej. Såhär är det... Blondinbella har likadana Uggs som jag har.
Du: ...
LD: Nu får de för alltid förpassas till balkongen som rök-skor.
Du: ...
LD: Ja okej. Skit på´re. Jag går hem nu. Till mina Uggs. Som jag faktiskt gillar. Herrå. *muttrar för sjig själv*

Bara kärlek

P3s humorprogram rockar fett. Helst lyssnar jag på MMK men ofta också Pang Prego som i dagarna överraskar med ett alldeles eget spel på sin sajt kallat Är det en mango?
Spelet i sig är inget speciellt, men reglerna REGLERNA mina vänner.
Läs dem.
Skratta.
Nu.

När de gamla idolerna sviker

När jag var fjorton levde jag varje vecka för att få springa och köpa Expressen Fredag och läsa Linda Skugges krönika. Jag dyrkade Linda. Allt hon sa, allt hon skrev. ALLT. Under åren som gått har jag försvarat hennes uttalanden för vänner och bekanta, köpt hennes böcker och försökt hänga med i vad hon gör. Men nu Linda, är det tyvärr slut med det.

För i skuggan av kungaförlovningen pågår en debatt om stress (Stresskriget, kallar Aftonbladet den) som startade med att Ebba von Sydow klagade över att hon kände sig stressad och otillräcklig i sin livssituation:
- Varför cyklade jag hem från jobbet häromveckan med gråten i halsen, för att jag kände att jag gjort en usel insats på mötet? Tänkte att nu lägger jag av, nu står jag inte ut med att vara perfekt längre.
Linda Skugge replikerade då snabbt med:
-Vill ni ha ett tips på hur ni slipper att cykla från jobbet med gråten i halsen för att ni kände er usla på ett möte. Jo, sluta leva ert låtsasliv på Stureplan och skaffa er ett riktigt liv med barn.
Och sen var debatten, förlåt kriget, i full gång.
I alla fall från Lindas sida. Och resten av bloggvärlden.

Jag har väl aldrig riktigt varit ett Ebba-fan. Jag har läst hennes blogg till och från men identifierar mig inte alls med hennes liv eller värderingar. Nu tänker jag ta hennes parti. För om Linda Skugge menar att Ebba (eller jag) som barnlös (-fri) inte lever ett riktigt liv och att Linda själv som småbarnsförälder har ensamrätt på stress – ja, då vet jag inte alls. När jag läser det här vill jag bara knyta ihop äggstockarna, lipa henne i ansiktet och skrika
- Häääär kommer jag med en stuuuulen bil. Vad ska du gööööra? Jag lever ju i en låtsasvärld ändååååå! Och sen skulle jag gasa. Eller nåt.

Jag blir bara så jävla förbannad. För det här är en icke-debatt som från början till slut är larvig. Ingen har ensamrätt på stress. Att våga sätta sig över någon och avgöra vad som är stressigt eller inte är bara fel, fel, fel. Linda stressar, Ebba stressar, Lilla Duktig stressar. Det är ingen tävling! Problemet är att vi har alla varsin blogg att gnälla om det i.
Störande. Minst sagt.

Läs (den inte alls vinklade) storyn här...

onsdag 25 februari 2009

E 967

En kollega läser just nu Den hemlige kocken: det okända fusket med maten på din tallrik av Mats-Eric Nilsson. Och under tunnelbanefärden hem igår roade vi oss med att ta reda på vad min påse Extra (minttuggummi) egentligen innehåller.

Efter fem minuter spottade jag ut tuggummit. Efter sju svor jag på att aldrig mer köpa Extra. Alla de där E-tillsatserna alltså... De är inte riktigt rumsrena. Något ämne kunde tydligen vara cancerframkallande, ett annat förbjudet i vissa länder, ett tredje var hud från en gris... Och jag som bara ville ha lite bättre andedräkt liksom. Så nu måste jag läsa hela boken. Om jag törs. Jag är nämligen rädd att jag ska inse hur mycket skit det stoppas i vår mat och sluta äta. Eller kanske göra något värre...
Kanske bryter jag upp parketten i vardagsrummet och odlar potatis. Kanske gör jag om balkongen till ett växthus där jag odlar mina egna grönsaker. Kanske kommer jag från och med nu bara äta vegetariskt (och kanske en och annan älg som jag lägger ned i skogen med mina obesprutade händer), klä mig i hampa och bränna av massa rökelse. Kanske kommer folk att stå ut ett tag innan de tar avstånd från mig och mitt nya liv. Först försvinner Mannen, sen kompisarna och slutligen arbetet och däremed min inkomst. Och eftersom jag inte tror på tryckta blanketter (byråkrati = E211) så kommer jag inte fylla i papprena från Försäkringskassan och då försvinner all min chans till överlevnad och så kommer jag att sitta på min balkong med benen i kors (som Lisa Ekdahl) och tugga frånvarande på en parkettodlad potatis medan jag pratar med min enda vän - en miniatyrfågelskrämma av hampa - som jag kallar Beskyddaren av Det Obefläckade Rena tills männen i de vita rockarna hämtar mig eftersom grannarna under slagit larm om mögelfläckar i taket.
Eller så kanske jag inte läser den där boken. Om inte annat för grannarnas skull.

tisdag 24 februari 2009

(whenever you feel blue...) let Barry lead the way

Här sitter jag med ett leende på läpparna.
Ultimate Barry Manilow via Spotify, en långpromenad i solen på lunchen, två (2) semmelkalas att se fram emot idag, lön imorgon och fina, fina kompisen som igår äntligen fick sina två streck på stickan.

Party.
Bonus.

Uppdatering: Jag tar och uppdaterar med vårskrud när jag ändå är på gång. Körsbärsblommor till folket!

måndag 23 februari 2009

Sista dagen med kejk-brejk

Jag är så godissugen att jag skulle kunna äta en bajskorv just nu om den bara rullades i socker eller karamellströssel först.

Förlåt! Jag vet att det låter äckligt och jag ber om ursäkt men, hot dang! vad jag behöver lite kärlek i form av en påse smågodis just nu. Lite fuuuudge eller sura flaskor eller vilken choklad som helst (utom den som man får i 19:90-kronors julkalendrar). Eller Ben&Jerrys! Åååååååh, mina små gossar, kom hit, jag har saknat er så! Hopp och lek i frysen nu.

Två veckor är lång tid om man inte får något sött då och då. Det är vanligt att bli lite knäpp.
Nu är det nio timmar kvar.

Måndag, snö, Orup och favorit i repris

Trots gårdagens snöstorm var det så otroligt varmt i sovrummet i natt att jag hade stora sovproblem. Imorse fick jag släpa mig upp. Klarade av armhävningarna (fortfarande 34), duschade och gnolade en liten trudelutt om "...mitt vita vinterland", fick garderobsångest och kom i vanlig ordning försent till jobbet.
En typisk måndag alltså.

Dagen går nu väldigt sakta. Någonstans mellan första koppen Lidl-kaffe och chefens öppna gylf (favorit i repris) så tappade jag lusten till allt. Nu sitter jag här, stirrar tomt på min skärm och ger ifrån mig lämpliga ljud så ingen ska se att jag faktiskt befinner mig i koma-tillstånd. Jag känner mig trött, fattig, godissugen och gammal. Det sistnämnda beror helt på att en P3-programledare upplyste mig om att det var 17 år sedan Orup låg etta på Trackslistan med låten Stockholm.
17 år.
Och jag kommer ihåg när den släpptes. Då var jag...15. Omigod. Jag är gammal. Snart blir jag gråhårig. Och gaggig. Och glömsk. Och... snart är den här måndagen över.
Måndagar är dåliga för min karaktär.

söndag 22 februari 2009

Kött-lycka

I fredags var jag och Mannen hemma hos en kompis och lagade mat. Kompisen är nog den enda jag känner som har en egen slaktare. Hon gillar sitt kött helt enkelt. Så hon har en slaktare. Annorlunda och lite..charmigt? Eller kanske bara makabert. Jag vet faktiskt inte.
Vad jag dock vet är att maten blev väldigt god. Mannen, med sitt förflutna som kock, och kompisen - som är matentusiast av stora mått och som skriver på sin egen kokbok - dansade omkring och hackade, vispade och stekte som att det inte fanns någon morgondag. Kött-lyckan var total i köket.

Själv gjorde jag fruktsallad. Den blev mycket god.

fredag 20 februari 2009

No money no cry

Pank.
Aaaaah! That sweet feeling of old, stale bread and lonely nights...

Jag börjar nästan vänja mig vid tanken att aldrig ha pengar. Att vara tvungen att tacka nej till diverse aktiviteter p.g.a. min finansiella situation. Att istället åka direkt hem, koka makaroner, slänga på mysbyxorna, sätta på en maskin tvätt och titta på det senast nedladdade avsnittet av Gossip Girl.
Med andra ord är det inte speciellt synd om mig. Och det har det heller aldrig varit. Jag är pank för att jag gjort hysteriskt roliga resor senaste åren. Jag är pank för att jag inte gjort en resa per år utan klämt in tre, fyra stycken (2008: Thailand, Kina, Japan) och passat på att maxa kreditkortet eftersom jag inte haft tid att spara ihop pengar mellan resorna. Jag får helt enkelt skylla mig själv. Och det gör jag så gärna. För det har varit värt varenda krona.

Vad jag ville säga med det här är att jag nu är på väg att komma ikapp. Tyvärr fick jag tacka nej till skidweekend-resan till Trysil i mars. Men i april/maj borde jag nog vara så pass likvid att jag kan börja göra saker igen. Kanske till och med boka in en ny långresa?
Fram tills dess får ni ha överseende med att jag har medhavd matsäck när vi ska gå på restaurang, termos när vi går på café och skippar sminket för att få åka på halv biljett samt att jag hellre ser de nyaste filmerna på datorn än på bio (vet ni vad en biobiljett kostar nu förtiden?). Jag håller inte på att bli knäpp. Jag lovar. Jag är bara... ekonomisk.

torsdag 19 februari 2009

34

Nu är jag uppe i 34 armhävningar (50/50 på tå och knä) i ett svep varje morgon.

Det går framåt liksom.

onsdag 18 februari 2009

När den dåliga hårdagen smyger sig på en. Som en liten indian.

Varning för i-landsproblem.

Imorse i duschen funderade jag:
Ska jag tvätta håret? Men gjorde jag inte det igår...? Vad är det för dag idag egentligen? Brygger den högra kaffebryggaren på jobbet godare kaffe? Vad är upp? Vad är ner?
Osv. Som en extremt morgontrött människa gör. Jag avgjorde att det inte fanns något hårtvättsbehov och lallade iväg till jobbet som vanligt.

Men så... klockan 11.00 prick (eller nåt) så råkar jag kasta en blick i spegeln och... Katastrof! Mitt hår har förvandlats såsom Askungens vagn vid tolv-slaget. Alltså, jag ser inte ut som en pumpa i håret - men något magiskt har sannerligen hänt. Och inget positivt. Jag ser ut som en jävla flottig risbuske i håret.

Och det här är inte första gången!
Mången gång har håret sett fantastiskt (nåja) bra ut på morgonen för att plötsligt utan förvarning förvandlats till något odefinierbart på fikarasten, lunchen eller vid besöket till kopieringsrummet.
Men nu är det jag som sätter ner foten och säger nej till smygande dåliga hårdagar. Mina alternativ står mellan att tvätta håret varje dag, eller lägga upp en hårtvättningsschema som jag tejpar upp på insidan av toadörren.

Hur gör ni?

Kedjebrev schmedjebrev - en handbok

I inboxen ligger ett mejl med ämnesraden FW: Du e min vän! och när jag scrollat förbi tusen och åter tusen adresser som mejlet gått till innan mig (och som avsändaren haft den goda smaken att inte ta bort) börjar så historien om en tjej som frågar en kille om han tycker hon är söt.

Självklart är det här ett kedjebrev.
Jag hatar kedjebrev. Folk som skickar kedjebrev kommer att bli de första som ställs mot en vägg och skjuts när revolutionen kommer. Pang bom liksom. Där får du för att du förpestat miljontals människors inboxar sedan hotmail-adressen blev det nya svarta...

Kedjebrev är rätt lätta att känna igen. Men är du osäker är det enklaste sättet att scrolla ner till slutet och kolla vad som händer om du inte följer brevets regler... Vanligtvis avsaknad av kärlek eller pengar. I detta fall så kommer jag att bli osams med en god vän. Dessutom var det här brevet lite speciellt, för det här kom med en moralkaka vid höften: Jag har lärt mig att.... livet är som en toarulle. Ju närmare slutetman kommer desto snabbare går det. Åh! Wow! Vänta så ska jag skriva ner det här...

Hur det än blir med toarullar, vänner och den stundande revolutionen så har jag bara två saker att säga: 1) Bring it! och 2) Nästa person som skickar ett kedjebrev kommer jag hem till och skjuter själv.

tisdag 17 februari 2009

Gråtfest hemma i soffan

Efter en djävulsk dag på Kontoret, en med två timmars obetald övertid, kom jag äntligen hem till lägenheten. Alldeles ensam bestämde jag mig för att titta på lite film. Vilket var bra. För två och en halv timme senare sitter jag här och bara gråter. Fast bra gråt. Inte sån där ful-gråt där man skakar och sminket rinner och hulkningarna aldrig slutar. Utan fin-gråt. Lite lätt snyftande så där. Lite filmstjärnigt där ögonen blir glasartade och en stor tår rullar nedför ena kinden till ljudet av en svag violin.

Jag har just sett The curious case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv). Och för alla som inte vet vad det är för film så kan jag berätta att det lätt är den bästa film jag sett på länge. Dessutom har Brad Pitt huvudrollen (vilket aldrig har skadat en film).

Så om du inte har sett den än; seeee den. Seeeee deeeeen.
Om inte annat så vi har något att prata om nästa gång vi ses.

måndag 16 februari 2009

Någon som vill starta band?

Jag står och arbetar vid mitt skrivbord på jobbet.
Inga tankar på något, bara fokus på att få bort den oroväckande stora högen med papper brevid mig. Så plötsligt kör P3 igång Learn to fly med Foo Fighters och det är som att jag transporteras 10 år tillbaka i tiden. Jag står på en scen, som är både kackig och hembyggd, på ett KTH-gig i förorten och spelar exakt samma låt. Med Bandet. Bandet som vi lade ner för tre år sedan (var det så länge sen?) och aldrig tittade tillbaka på. Bandet, som aldrig var direkt framgångsrikt, men som var mitt liv under många, många år. Bandet, som ibland var roligt och underbart, men som stundom sög så hårt att jag nästan sålde mina gitarrer.
Fan. Det vore ballt att testa igen.
Någon som vill starta band?

Ahhhh... såklart


Jag blev utmanad av Zandra och detta foto kom upp. Det är från Japan och föreställer en toalettskylt. Kockren liksom. Plötsligt faller alla bitar på plats.
Här är reglerna:
- Gå in i mappen mina bilder.
- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
- Invitera sex stycken nya till att vara med på utmaningen.
- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.

lördag 14 februari 2009

Glöm inte att rösta på Cookies'n'beans ikväll!


True story! För länge, länge sedan spelade de på min och Lindas klubb. Det var innan de blev kända. De var lika bra då som de är nu. Dessutom är de trevliga (även om Charlotte aldrig kommer ihåg vad jag heter) (men det har ju inte med otrevlighet att göra) (hon kanske bara har mycket i huvudet?) (eller så kanske hon har svårt för att komma ihåg namn över huvudtaget?) (undrar vad det kallas när man har det?).
Röstar du på något ikväll så röstar du på dem.
Lova? Tummis?
Jag blir din bästis om du gör det.

Babysteg till Madonna

Till mina två stående spinningpass har jag denna vecka lagt till ett BodyJam-pass med MarathonMia (alltid lika fantastiskt!), två powerwalks á 45 min (på lunchtid) samt armhävningar varje morgon (sedan i tisdags).
Dessutom går mitt kejk-brejk mycket bra; semlan på fredagsfikat tittade jag knappt åt, utan mumsade muntert på ett grönt äpple istället. Kollegorna är imponerade. Jag grät inombords hela fikat. A försökte få igenom någon slags undantagsklausul. Jag fnös åt honom. Jag grät en skvätt inombords och förbannade äppelsläktet.
Men jag fuskar inte!
Nu jävlar ska det bli Madonnakropp för hela slanten! En liten dag i taget.

torsdag 12 februari 2009

Kejk-brejk*

* Tack lillasyster för lånet av uttycket!

Jag och kollegan A har sedan i måndags ett vad: inte äta godis, kakor, bakverk (och annat som gör livet liiiite lättare att härda ut).

Som alla vuxna vad så kommer även detta med en tidsfrist. Denna gång har vi - passande nog? - satt fettisdagen som slutmål. Nåväl. Tanken är god och belöningen, en semla, destå godare. Vad som är ännu bättre är att A redan i måndags kväll tabbade sig och slentrian-åt smågodis som stod framme hemma. Han hävdade att detta hände när han talade telefon och att kroppen agerat på egen hand.

- Screw that! ropar jag och lämnar gladeligen över min köksvecka till A. (Här slår vi vad om tunga grejer.)
- Kvitt eller dubbelt? svarar A och jag nickar. Kom ihåg att du har en upp på mig, fortsätter han.
- Okidoki. Och jag tänker att jag faktiskt får smarrig dessert till helgen i alla fall. Livet blev just lite, lite ljusare. Frågan är bara; om man är sockerdepriverad och har en chans till instant njutning. Vad väljer man då?

tisdag 10 februari 2009

Min mobil är på lagning...

...och tydligen var alla mina kontakter sparade i den och inte på SIM-kortet. Om jag är dålig på att höra av mig så vet ni alltså varför...

måndag 9 februari 2009

Armfläbb - be gone!

I helgen har jag har provat och inhandlat tärnklänning till Bästis bröllop (144 dagar kvar). Klänningen är grön. Klänningen har en alldeles egen stor rosett som tjänar både som acessoar och maginhållare. Den är bekväm. Den är skitsnygg. Den är också axelbandslös.

MEN. Fläbbet som skapas när man drar på sig något tajt, axelbandslöst funkar bara inte. Och jag har en hel del att stoltsera med. Så nu är det hårdträning som gäller. Förutom mina två vanliga spinningpass så lägger jag härmed till styrketräning. Eller kanske boxning? Är det någon där ute som har några tips på vad exakt jag ska träna för att få Madonnaarmar? Eller vafan… Madonnaöverkropp säger vi när vi ändå pratar om det… Alternativet är att jag skaffar en massa extensions och låter dem hänga över de mest fläbbiga delarna. Men extensions är sååå 2004. Herre guuuuuuud!

lördag 7 februari 2009

Snusk, snusk, snusk

Efter att ha sträckläst Hollywoodfruar - den nya generationen (månadens bokklubbsval) så satte jag igår tänderna i originalet - det från 1983. Och jag säger bara en sak; Jackie Collins kan sin skit. Ville du läsa tantsnusk? Jackie ger dig tantsnusk. Från första sidan. Jag skojar inte. För första gången önskade jag att jag hade ett sånt där smart pocketöverdrag på boken. För jag skämdes över mitt läsval. Jag vet att om jag såg någon på tunnelbanan läsandes fru Collins böcker så skulle fördomarna genast ploppa upp som små svampar. Det finns en sorts människor som läser tantsnusk - och jag är inte en av dem. Jag är normal. Jag har läst Dostojevskij för fan!
Att läsa för en bokklubb är väl typ... meta-läsning? Eller? Jag läser för att... utvärdera?

Nä, nu ska jag ta och kamma mitt långa, mjuka, guldglänsande hår, som skimrar i när reflekteras i solens strålar. Och min bredaxlade make kommer att, i en enda rörelse, svepa mig upp i sin famn och bära mig (som om jag var så lätt som en fjäder) till ett bord dukat med vin och rosor och... och... och kom inte och säg att allt det här läsandet påverkar mig på något vis. För det har det inte.

torsdag 5 februari 2009

The Kontoret

Idag har det varit tyst och lugnt på Kontoret. Nästan onaturligt lugnt. Ingen som hoppar fram i min väg när jag ska gå och hämta mer kaffe. Ingen som kommenterar min mat på lunchen. Ingen som trakasserar mig med MSN-konversationer i tid och otid. Jag känner mig märkbart skakad. Och jag är inte ensam om det. Stämningen här på Kontoret är lite ... knäpp.

Idag har jag och A riktigt släppt loss. Vi började med att utmana varandra i liggande stolen, och nu pratar jag inte yoga utan den matematiska formeln. Som vi båda förträngt. Tror vi. Ingen minns riktigt. Sen gick vi snabbt över till Spotify, där vi försökte slå varandra i den som kunde hitta sämst samba-musik. Under tävlingen uppkom en annan tävling; att pricka D's soptunna med ihopskrynklade orderlappar. Eftersom stämningen var på topp startade några andra en spontantävling om vem som kunde svara först i telefonen när det ringde. Och yran fullkomligt exploderade i och med att vi lyssnade på introt av World Wide Web med Nick Borgen. Om och om igen (för er som inte hört den är det ett modem som ringer upp). Lyckan var total! På arbetsplatsen! Hurra!

onsdag 4 februari 2009

Gud hör bön?

Idag slutade Lena med omedelbar verkan jobbet.




Och det känns så tomt.




Vad ska jag göra nu? Börja trivas på jobbet?

tisdag 3 februari 2009

Livets små störningsmoment

Det är revisortider på Kontoret. Det betyder att vår lilla revisor med hästansiktet kommer på besök, låser in sig i vårt ringa-presonliga-samtal-på-arbetstid-där-ingen-hör-rum, använder vattenkokaren för att göra te (INGEN dricker te på Kontoret! Policyn är kaffe eller dö.) och kör slut på tonern i kopiatorn. Silent ninja alltså. Vi vet att hon är där. Men vi ser henne inte (eller hör för den delen).

Men igår blev hennes närvaro plötsligt väldigt märkbar. Hon stal nämligen MIN PERSONLIGA HELLO KITTY-MUGG. VEM GÖR NÅGOT SÅDANT??? STJÄLA! TJUV!

Va? Bara för att jag kom en kvart för sent så tyckte hon att hon fick välja mugg först? Well, gnägg på dig missy! Gå och göm dig i ditt rum och kom inte ut förrän det är lunchdags. Idag var det jag som kom en kvart för tidigt och reclaimade min mugg. Ta det du...

måndag 2 februari 2009

Ja.

Ja, jag åkte på kryssning. Ja, jag åt av buffén och drack ohämmat av vinet på tapp. Ja, jag tyckte att det var en god idé med var femte vatten. Ja, jag gick till taxfree-butiken och köpte en alkoläsk av varje sort. Ja, jag hade hyttfest. Ja, jag dansade som om att det inte fanns någon morgondag till gamla E-type-låtar på discot. Ja, jag hade kul!
Och slutligen; ja, jag förstår om ni aldrig mer vill läsa vad jag skriver. Någonsin. Det är okej hörrni. Här, ta den här papperspåsen och andas lite i den. Såååå ja. Gå nu och drick lite vatten så hörs vi sen.
(kanske)