No money no cry

Pank.

Aaaaah! That sweet feeling of old, stale bread and lonely nights...

Jag börjar nästan vänja mig vid tanken att aldrig ha pengar. Att vara tvungen att tacka nej till diverse aktiviteter p.g.a. min finansiella situation. Att istället åka direkt hem, koka makaroner, slänga på mysbyxorna, sätta på en maskin tvätt och titta på det senast nedladdade avsnittet av Gossip Girl.

Med andra ord är det inte speciellt synd om mig. Och det har det heller aldrig varit. Jag är pank för att jag gjort hysteriskt roliga resor senaste åren. Jag är pank för att jag inte gjort en resa per år utan klämt in tre, fyra stycken (2008: Thailand, Kina, Japan) och passat på att maxa kreditkortet eftersom jag inte haft tid att spara ihop pengar mellan resorna. Jag får helt enkelt skylla mig själv. Och det gör jag så gärna. För det har varit värt varenda krona.

Vad jag ville säga med det här är att jag nu är på väg att komma ikapp. Tyvärr fick jag tacka nej till skidweekend-resan till Trysil i mars. Men i april/maj borde jag nog vara så pass likvid att jag kan börja göra saker igen. Kanske till och med boka in en ny långresa?
Fram tills dess får ni ha överseende med att jag har medhavd matsäck när vi ska gå på restaurang, termos när vi går på café och skippar sminket för att få åka på halv biljett samt att jag hellre ser de nyaste filmerna på datorn än på bio (vet ni vad en biobiljett kostar nu förtiden?). Jag håller inte på att bli knäpp. Jag lovar. Jag är bara... ekonomisk.