Eftersom jag jobbar med meeeeedia (nope, funkar fortfarande inte) inom ett säljbolag säger det sig självt att pressen att prestera bra i tävlingssammanhang är stor. Kul. Men med ett undantag: Lilla Duktig. Lilla Duktig känner ingen press. Hon powergår banan i sin egen takt, men en trevlig ljudbok i lurarna och ett fånigt leende på läpparna. Alltså jag gör det. Äh, ni fattar.
Men så, när vi står där på Stadion och väntar på startskottet för grupp B (översatt till vi som inte har speciellt bråttom) så tänker jag "äh vafan" och så börjar jag jogga. Jag testar ett par hundra meter först. Promenerar sedan en bit. Tar hundra meter till joggandes. En backe. En fin skogsstig. En extra spännande kapiteldel i boken gör att jag glömmer bort att gå. Och så fortsätter det hela sträckan runt. 3, 7 kilometer. Och när jag kommer in på Stadion igen för att springa i mål så tar jag hela upploppet i bra fart (andra halvan går jag) och går i mål med en segergest senast sedd i Rocky-filmerna.
Naturligtvis är jag sist in av mina kollegor och min placering är mycket, mycket dålig. Till och med tiden är kass: 35 minuter. Men allt det där spelar ingen roll. För Lilla Duktig har börjat jogga. Och banne mig om hon* tänker sluta nu!
*Alltså jag. Jag tänkte nog testa det här jogg igen. När mina ben slutat kännas som stockar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar