fredag 30 mars 2007

Högfärdig? Nej, bara närsynt.

Igår kväll träffade jag en väns pojkvän för typ… örtonde gången i ordningen. Han stäcker fram handen och säger: -Kalle. Eller, vi kanske har setts tidigare? Och så stirrar han hjälplöst på sin flickvän för att få lite stöd.
Visserligen har vi bara setts ute men ändå. Har jag ett sådant utseende som man automatiskt sållar bort ur sitt medvetande på direkten? Ser jag ut som alla andra? En i mängden? (Har jag ett sådant utseende som fullkomligt skriker ”jaaaa, gå bakom min stol – göööör det”?)

Självklart så frågade jag honom om detta och klämde till och med fram en liten tår. Han menade att han har hemskt dåligt ansiktsminne och yada yada yada. Jag stängde av. Inga bortförklaringar tack! Nope.

MEN, det här påminner mig om hela min tonårstid. Då hade jag glasögon. Jag var i stort behov av glasögon. Men tror ni att jag använde dem? Nähähä. Jag skämdes för dem och använde dem bara hemma när jag kollade på TV (Beverly Hills 90210).
Resultat: Folk som gick förbi och morsade ignorerades eftersom jag inte såg dem. Om de var på längre avstånd än ett par meter alltså. Jag lärde mig känna igen folk genom deras kläder, (Men nåde dem om de bytte tröja under dagen. Då var det kört.) gångstil och val av transport.
Självklart så missuppfattades det här för högfärdighet av folk som inte kände till mitt ”tillstånd”.

Den här historien hade ingen sensmoral eller poäng. Ha en underbar fredag!

4 kommentarer:

Steven sa...

Don't get mad... get even!!

Jennie sa...

haha :) jag känner igen mig, både i att folk inte kommer ihåg att de träffat mig, och det om glasögonen. mina kompisar fick tala om för mig om det var nån jag borde heja på, men gick jag ensam var det ju kört!

nu är det ofta att jag kan stå nånstans, och folk går bara rakt in i mig, om jag inte hinner flytta på mig. som om jag vore osynlig :o

Matilda sa...

Usch. Jag känner igen det. Jag har också ett alldeles för vanligt utseende.
Värst var ändå min pojkväns ex som hälsade på mig genom att ta i hand och presentera sig med sitt (jävla) namn i typ tre års tid.
Antingen gjorde hon det som ett statement eller för att hon var pantad och blind. Vet inte riktigt vilket.

Tätortstimotej-anna sa...

Färga hået lila! Då glömmer ingen dig någonsin. Garanterat.