Frukt är INTE godis

Våren är alltså här och jag har börjat göra fruktsallad på jobbet till folks förtvivlan. Kollegorna stryker förbi mitt skrivbord som hungriga ...marsvin?... och kastar låååånga blickar på min välfyllda fruktkorg som jag strategiskt placerat ut på armlängds avstånd.

Mina kollegor interagerar med mig (och min frukt) på eftermiddagen:
Kvinnlig kollega: Guuuuud va mycket frukt!
Jag: Tycker du?
Kvinnlig kollega: Ja, ska du äta ALLT det där?
Jag: Ja. Det. Ska. Jag. Göra.
(Min mentala röst: Gå härifrån dumma människa.)
Kvinnlig kollega: Jaha, men det är ju så mycket frukt! (Tittar uppfodrande på mig) Ska du VERKLIGEN äta allt det där själv?

Nu snackar vi inte enorma proportioner med frukt. Vi snackar en fruktskål som kommer att räcka ungefär tre dagar (äpplena ligger i en försluten påse för att resten inte ska mogna för snabbt). Vad är dealen med henne? FÅR inte jag köpa frukt? Äga frukt? Äta frukt? Är hon rädd att jag ska svälla upp eller, gud förbjude, bli fisig i magen? I vårt öppna kontorslandskap?
Nej, alltså - jag vill veta: Vad stör hon sig på?

Manlig kollega: (Glider upp obemärkt vid min sida.) Hälsofreaket!
Jag: Huh? Ja, det är frukt. Det är MYCKET frukt. Men hellre det än godis.
Manlig kollega: Frukt ÄR godis!
(Min mentala röst: Nej! Frukt är inte godis! Godis är choklad och surisar och glass och....åååååhhhhh! Just nu som jag bara vill kasta mina nektariner över rummet och skrika rakt ut!)
Jag: Iiiiik!
Manlig kollega: (Missar helt min inre kris.) Du, kan jag ta en banan?

Vänta bara tills jag tar fram min ask med gröna, kärnfria druvor. Då ska ni se på folkstormning.