Omigod! She’s crazy! She’s finally gone bananas! Gaaaah!

Ni vet de där brevbärarna i USA som för några år sedan bestämde sig för att de var roligare att skjuta dem som de delade ut posten till än att faktiskt ge dem sina brev?
Att ”go postal” kallas det. Det säger bara *SNAP* och så är det något som brister. Det där lilla, hårfina som skiljer dem från vanliga, snälla brevbärare.

Well, det hände mig imorse. Fast översatt till min lilla, lilla närförortsvärld:
Jag stod bara där i badrummet. Morgon. Satte upp håret i en hästsvans. Fick inte till det. Svettades. Måste snart gå till tunnelbanan. Provade igen. Det blev fel. Provade igen. Muttrade lite. Fick upp allt hår. Det såg bajs ut. Gick ut i köket. Klippte av halva tofsen. Gick till jobbet.

Varför, undrar du kanske? Låt mig ta det från början.
När jag nästan var frisk, alltså i söndags, köpte jag hårfärg och tänkte att lite ny färg i håret är precis vad doktorn ordinerar.
*färga färga* Nämen, det här ser ju rött ut?

För att göra en lång historia kort är min utväxt nu färgad, men inte blont utan röd/grå/blont. Jordgubbsblond tror jag är den rätta termen. Resten av håret är inte färgat. Lite stripor kanske. Det ser randigt ut. Smutsblont. Slutligen har jag inte klippt mig sen innan Thailand. Mitt hår är sprött och tråkigt. Där är bakgrunden.

Jag gick naturligtvis till min lokala ICA-butik med hårfägningspaketet i handen och pekade ömsom på det, ömsom på mitt hår. Självklart fick jag pengarna tillbaka. För pengarna köpte jag den blondaste blekningen jag kunde hitta. Problemet är att jag måste vänta med att blondera mig tills det röda lagt sig (eller är jag ute och cyklar?).

Alltså stod jag där imorse. Men hår som en risbuske av färgen röd/grå/blond. Och det sa bara *SNAP*. Sen åkte det av. För om det är någonting som kan driva mig över kanten så är det en dålig hårdag.