Jag är numera stolt ägarinna av en PulseSonic som kom i min ägo i lördags då jag träffade Marathonmia och hon gav mig den. Hur gulligt är inte det?Så vad gör man? Snör på sig spinningskorna och hoppar på motionscykeln? Mja, först var jag tvungen att försöka förstå mig på den. Vilket inte var så jäkla lätt hallå! Tryck här, där och två gånger på den röda blurpen och ställ sedan in din vikt. Fan, den avslöjar jag ju inte för någon! Tänk om min PulseSonic laser-skickar min vikt till en satellit någonstans och så får alla veta vad jag väger. Hugaligen. Men så var det såklart inte. Klockan fungerade jättebra, och pulsbältet också. Jag kom upp i en puls på 160-någonting på de 45 minuter spinning jag körde vilket är bra. Men inte jättebra. Men första-gången bra i alla fall.
Enda problemet är att jag kände mig sjukt osocial eftersom jag hela tiden checkade av pulsen. Så efter passet kände jag mig tvungen att förklara för spinningfröken exakt vad jag pysslat med under passet (tvångstankar nej vaddå?). Hon var som tur inte arg utan strödde några uppmuntrande ord över mig av vikten av att ha en pulsklocka (hon hade två). Slutet gott allting gott. Nu ska jag köra spinning järnet och få en sån där Cindy-Crawford-buns-of-steel booty lagom till sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar