Föräldrafascism eller supercute?

Varje år i december så dyker de ner i brevlådan från varierande hörn av bekantskapskretsen. Jag talar förstås om julkorten med barnmotiv.

Barn i åldern 0-7, som utspökade i tomtedräkter, pepparkaksoutfits och luciakronor i olika stadier av hysteri och gråt, poserar rödkindade på kackigt utformade julhälsningar...
Tyckte jag då.

Nu står jag på kanten till att själv bli en av dem. En som gör sitt barn till ett julkortsmotiv. Hell, jag har redan köpt och fotat av lille Rufus i en pepparkaksdräkt och lagt upp på Facebook. Jag har också redan tjackat en tomtedräkt att användas på julafton, Jag har redan tänkt taken att "jag skickar Rufuskort som hämd för alla de kort jag fått genom åren...".
Men vi vet ju alla att det inte funkar så, och att jag blivit en hopplös föräldrafacsist med enda mål att sprida min sons söndergråtna ansikte inlindad i en tomtemössa till alla vänner och bekanta för att jag är stolt, stolt, stolt! Och det är först nu jag förstår vitsen med allt det här och därför - DÄRFÖR - ber jag alla föräldrar som skickat sina barnjulkort till mig tidigare år om ursäkt; förlåt, nu fattar jag!

Skicka omgående era barnjulkort till mig, Jag ska breda en speciell plats åt dem, både på hallspegeln och i mitt hjärta.

Vad jag skulle kunna klaga på...

Jag skulle kunna klaga på hur trött jag är och hur jag saknar 8-timmars kontinuerlig sömn. Men det gör jag inte (än).
Jag skulle kunna klaga på hur less jag är på att ha stora babykräksfläckar på kläderna.
Men det har jag ju inte.
Jag skulle kunna klaga på hur trist det är att inte komma i mina gamla jeans.
Men det gör jag ju (score! dock inte måljeansen...).

Vad jag dock tänker klaga på är att jag saknar att få ta ett bad. I badkaret. Med skum. Och kanske ett glas vin och en bra bok. MEN pga. kejsarsnittet så får den här lilla tjejen inte ens tänka på att bada i 6-8 veckor (4 har gått).
Det tänker jag klaga på.
Fy faaaan.

Egentid

Det här föräldraledig är verkligen ett heltidsarbete.
Då jag och Rufus har spenderat dygnet runt med varandra så tog Mannen med sig sonen ut på långpromenad igår och lämnade mig ensam, och barnfri i två timmar.

Frågan är; vad gör man då?
Ovan som jag är så fick jag spelet och ville göra allt på en gång. Städa, fixa, dona. Ja, ni vet. Allt som kräver två händer och lite odelad uppmärksamhet.
Men efter en lång dusch, skurande av badrum, två tvättar, läsa tidningen på toa i en kvart, Facebook, surfande, kaffedrickande, rensande bland kläder, reclaim av mina hål i öronen (som typ växt igen), dansande till radion, soptömning, bäddande, vädrande, omsorgsfull påklädning och sminkning - så var jag helt slut när killarna kom tillbaka.
Jag är verkligen bra på att klämma in så mycket som möjligt på min egentid, men nästa gång så kanske jag ska ta det lugnare...
Några tips?

Tillbaka till verkligheten

Idag var jag tvungen att läsa igenom Natacha Peyres senaste äventyr för att få något slags grepp om verkligheten utanför min lilla bebisbubbla.
Det funkade ungefär en timme. Sen var jag tillbaka i blöjträsket igen.

Alla får paket!

Det här med att få barn har sina fördelar i att 1) alla vill komma och hälsa på en, 2) man får fika hur mycket man vill och 3) folk envisas med att ta med presenter.

Och så ibland är det någon som tänker till den där extra lilla biten och tar med en present till en hemmavarande, kontaktsökande mamma... Som underbara Helene som kom på besök idag.
Två paket till Rufus och ett till Rufus mamma.

- För dina långpromenader, sa Helene och sträckte fram ett paket till mig innehållandes en varm mössa och halsduk.

Helt perfekt! Jag har ju tagit för vana att promenera ute i kylan minst två timmar om dagen - och kallare lär det ju bli. Har man då ingen mössa, som jag fram tills nu, så får man nästan skylla sig själv om man hostar hela kvällarna (jag). Så jag tackade och grät lite. I smyg. För jag blir ju så rörd. Fan.

Status Update: Lilla Duktig skvätter inte som förr

Tack högre makter för att hormonbalansen något sånär har stabiliserat sig.
Det känns som att de senaste 19 dagarna har jag gått och skvätt tårar omkring mig för minsta lilla, eller bara i alla fall liksom... För presenter vi fått (så småååå kläder), regnet (ska det aldrig bli ljust igen), Rufus i största allmänhet (åååååååh, kolla han är ju så sööööööt) osv.

Men nu känner jag mig nästan normal igen. Visst - jag kan inte lyssna på lugna låtar (radiokanalen Lugna Favoriter är bannlyst) eller titta på sorgliga tv-program/filmer men annars är jag rätt återställd. Tror jag.

Då är det dags att börja leva lattemorsaliv då.
Ska bara tjacka en mugghållare till vagnen först.

Uppdatering: Nu har jag grinat en skvätt till Ghost Whisperer. Jag var nog inte så stabil som jag trodde ändå...

OMG!

Omigod!
Min favoritförfattare (okej, topp 5) har kommit ut med en ny bok! Audrey Neffernegger, skapare av Tidsresenärens Hustru, en kick-ass bok som alla borde läsa (och som nyss gick upp på bio!) släpper nu sin nästa bok Her Fearful Symmetry (än så länge bara på engelska).

Det här är stort mina vänner. STORT!
Tänk vad som händer när man vänder ryggen till och föder barn! Fantastiska böcker släpps, Bobby lanserar sin egen serie med hårstajling och Paradise Hotel ska ha nypremiär.

Wow.

Ps. Läs Bokhora-Helenas recension av boken här.

Ett ljus för Freja

Inatt gick min mammagruppskompis dotter Freja bort.
Hon hann bli en månad innan hon bara slutade andas.

Därför tänder jag ett ljus för henne. Både i bloggen och här framför mig på soffbordet. För det är så jävla orättvist. Och jag är så himla ledsen för Frejas familj att ord kan inte beskriva det.
Jag tänker på er.

Få saker gjorda

Hm. Jag märker nu att det är svårt att få saker gjorda när man har sällskap av världens sötaste lilla bebis;
Ska jag duscha eller snusa på hans runda lilla mage? Snusa mage.
Ska jag äta något eller bara fånstirra på när han sover? Fånstirra såklart.
Ska jag passa på att sova eller bara hålla i honom och vagga lite fram och tillbaka? Vagga...

Och så fortsätter det.
Hela tiden. Om och om igen.
Och nu ska mannen tillbaka till jobbet imorgon. Och jag kommer troligtvis att få ännu mindre gjort (om möjligt).
Men det känns faktiskt som att jag skiter högaktningsfullt i det. Jag har ju en bebis hemma som jag kan gosa med när jag vill. Ni får helt enkelt ursäkta mig, jag kommer snart ur den här lilla bebis-bubblan. Snaaaart!