Packad och klar

Jag inser att min vara-packad-och-klar-minst-24-timmar-innan-avresa har falerat. Att packa dagen innan med ett litet barn fungerar med facit i hand väldigt, väldigt dåligt. Speciellt när barnet helst av allt vill sitta mitt i packningen och provsmaka allt.

Dessutom blev det väldigt mycket packning. Konstigt nog. Vi skulle ju bara ta med det nödvändigaste...

Nu är vi i alla fall klara (nästan) och firar med varsitt glas vin, lite dålig TV och småpyssel (fylla iPoden, kolla vad som händer på Facebook, plocka bort leksaker från varje tom yta i lägenheten) och imorgon åker vi äntligen. Äntligen!

Rikta blicken uppåt vid halv tre-tiden imorgon, för då lyfter vårt plan från Arlanda.

Valet är fixat!

Jag har äntligen fått tag på Valmyndigheten som lovade att skicka rätt blanketter för utomlandsvistelseröstning med dagens post.

Hurra!

Nu måste jag bara bestämma mig för vilka jag ska rösta på. Tänkte först göra ett sånt där partitest som DN har, men alla som gör det blir Folkpartister. Hugaligen.

Uppdatering: Nope, alla blir tydligen inte Folkpartister! Nu har jag gjort alla test jag kunde hitta och inte en Folkpartist i sikte.

Rufus och Bobby

På öppna förskolan idag fick Rufus köra BobbyCar för första gången.

Succé!

Lugn och säker

Rufus plast-morfar är brandman. Det tycker jag är supercoolt. I julklapp fick vi brandsläckare och brandfilt av honom och Mamman såklart. Sånt får mig att känna mig lugn och säker.

Idag när vi gick ut på promenad (till bilen, ibland är vädret bara för kasst) så hängde det en skock brandmän utanför mitt fönster (femte våningen). De övade tydligen räckvidd och annat med sin stegbil. Sånt får mig också att känna mig lugn och säker.

Det springer omkring en väktare i vår trapp en gång om dagen. Han kollar att allt står rätt till. Sånt borde få mig att känna mig lugn och säker, men det enda jag kan tänka på är varför han springer här? Svaret har såklart med våra puckade grannar att göra. De bråkar fortfarande. Eller, han slår henne, polisen kommer och han sticker och hon låser in sig.

Men överlag känner jag mig väldigt lugn och säker. Det är himla skönt faktiskt.

Bråda dagar och saknad

En sak som är kul med att resa bort länge är att alla i bekantskapskretsen plötsligt vill ses. Så just nu har jag och Rufus ett fullspäckat schema med playdates, fikor och promenader. Kvällstid är det middagar, ännu mer fikor och så sjävlklart det faktum att Mannen jobbar sin sista vecka innan han går på föräldraledighet fram tills mitten av januari. Dessutom gängar sig Sturebymamma på lördag och pyssel och program tar upp all vår lediga tid. Det är mycket nu. Men det är väldigt, väldigt kul.

Rufus med kompisen Gustav på Aspuddsparken.

Jag kommer nog att sakna tempot. Jag kommer nog också sakna alla vänner, men jag kommer definitivt sakna vår ICA-butik dit jag går minst två gånger om dagen. (Kollade de sin besöksstatisik så skulle jag lätt ligga uppe i toppen på listan av folk som handlar FLEST gånger. Varför gå en gång när man kan glömma hälften och gå tillbaka senare liksom?) Sen kommer jag sakna fibrer. Thailand har bara vitt bröd var man än kommer. Frågan om hur magen kommer att må efter en vecka med vitt bröd besvarar väl nästan sig själv. Jag, som äter krossade linfrön till frukost... Som tur är vill jag minnas att det låg ett bageri i Chaweng (närmaste samhället sett från var vi kommer bo) som jag ska leta upp.

Annars kommer jag nog inte sakna så mycket mer. Eller, det finns tusen saker jag säkert kommer att sakna. Jag kommer bara inte på dem just nu.

Vad är egentligen bäst med Sverige?

Tänder!

Rufus har fått en massa tänder.

Fyra stycken och en rejäl glugg!

Uppladdning inför Thailand

Jag veeet att det går att köpa barnmat i Thailand... Men jag har också hört att utbudet är rätt skralt och att det kan vara svårt att få tag på något som faller lillgrabben i smaken. Det här får bli mat för första veckan samt nödmat om det matvägras eller blir andra magproblem / sjukdomar. Hipps kalkon/potatispuré funkar t.ex. alltid. Sen får Rufus äta vår mat helt enkelt. Ja, till viss del i alla fall.

Val

Thailandsresan sätter käppar i hjulen för min och mannens deltagande i Val 2010.

Även om jag ännu inte bestämt mig för vilket parti som ska få just min röst, och även om valsedlarna ska komma med posten innan den sista (då vi åker) så börjar inte förtidsröstningen förrän den första (då har vi åkt).

Tydligen finns det någon slags brevröstningsmojäng men den kräver ett speciellt röstningspaket som man kan beställa från Valmyndigheten... Frågan är om det är för sent att beställa det nu?

Sug. Sug. Sug.

Kulturell söndag

Grattis på födelsedagen Per Anders Fogelström!

Söndagen spenderade jag och Rufus med Mamman och Svägerskan. Vi gick på stadsvandring runt söder i Fogelströms fotspår vilket var riktigt, riktigt trevligt!

Förutom att jag känner mig väldigt upplyst om söders historia så kan jag också konstatera att a) män som går stadsvandringar luktar svett, och b) kvinnor som går stadsvandringar har fotriktiga skor och linnebyxor.

Plötsligt händer det

Jag lägger Rufus i sängen och han säger inte ett pip.

När jag går in och kollar till honom ett par minuter senare sover han som en liten korv.

Somna själv-metoden är nu officiellt en succé!

Hur ensam är man då?

Efter en tidig långpromenad och ett par, tre timmar på öppna förskolan så bestämde sig jag för att ta tunnelbanan hem. Fyra stationer allt som allt. Lätt och bekvämt.

Dock hinner jag nästan inte ens gå på tåget innan en man kommer stapplande i mittgången och faller ner framför mina och två andra tjejers fötter.

- Aaaaaah.... andas han ut.

Jag och de andra tjejerna ställer oss självklart upp, försöker få liv i den gamle mannen (som jag tyckte såg så frisk och viril ut nyss) och pratar emellan oss vad vi ska göra. Resten av vagnen tittar på. Mannen mumlar för sig själv och vi baxar upp honom på sätet där han verkar sitta bra.

Okej. Fint.

Jag går tillbaka till vagnen och gullar lite med Rufus.

Då kommer en kvinna fram till mig. Hon bär MTRs uniform (tunnelbaneförare), fast med fisknätsstrumpor under shortsen och har sminkat sig som en egyptisk gudinna med sin kajal.

- Han gör så där jämt, säger hon. Han låtsas svimma framför unga, snygga tjejer för att de ska hjälpa honom upp. Ta i honom liksom. Bry dig inte om honom.

- Ahaaaaa, svarar jag och känner mig genast rätt äcklad av hela situationen.

Herregud! Hur ensam är man om man gör sånt?

Shit.

Vanna Rosenberg sa det bäst...

...när hon i Sommar i P1 pratade om TV-glass.

Det är lite som att äntligen komma hem! Jag älskar ju glass, allra helst framför TVn.

Så klart att det då är TV-glass!

Alltså. Inget som innefattas av nåt löjligt kejk-brejk utan en helt fristående utsvävning som bör avnjutas runt niotiden. Framför TVn. Iklädd mjukisbyxor.

Snälla?

One packlista to rule them all

Med ynka 13 dagar kvar till vår Thailandsresa så är det mycket att tänka på. Förutom att städa ur lägenheten så den är någorlunda beboelig när min lillasyster flyttar in, så är det många att träffa, packlistor att skriva och inköp att göra.

Just nu (när Rufus sover middag) så sitter jag och surfar efter den ultimata packlistan. Det visar sig att ångestsajten Familjeliv har en Thailandstråd med uppåt tiotusen inlägg och jag läser girigt... Men faktum kvarstår; vad ska jag packa?

Snälla. Har du några tips så tar jag gärna emot dem!

Konsten att vara social

Som sig bör så rövas varje blivande brud och brudgum bort några veckor innan de ska svara ja. Så också Sturebymamma, vars möhippa jag fick vara med om i lördags.

Jag gillar möhippor. Det blir så skön stämning med ett gäng tjejer som böjer sig baklänges för att göra allting så bra som möjligt för en och samma person. Mycket vin, fniss och larv. Mycket socialt. Mycket svårt.

Speciellt nu när jag spenderar mina dagar med en niomånaders som inte kräver så hemskt mycket interaktion. Eller jo, men på ett helt annat plan. När jag kom hem efter en femtontimmarsdag med nio andra tjejer (där jag faktiskt bara kände bruden) så var jag helt slut. Inte full. Inte trött. Slut. Finito. Efter att ha varit übersocial så länge. Jag ville bara lägga täcket över huvudet och inte prata någonsin mer. Fast det är väl också ett kvitto på att jag hade kul, mycket att prata om och inte satt i ett hörn och var tyst. (Som om jag skulle göra det?)

Hur är det möjligt?

Precis som JustD frågar jag mig

Hur är det möjligt? Man frågar sig gång på gång. Hur är det möjligt?

Var kommer alla fläckar ifrån? När hann han få dem? Han åt typ... lunch...

I fell in love with a girl

Eller nej.

Förutom Madonnas armar (innan de blev så där äckliga) så har det varit ont om tjej-crushes hos mig på sista tiden. Men uppenbarligen så tror nu Enskede Värdshus hovmästare att jag är kär i en. Så kär att jag faktiskt ska gifta mig med henne och ha min bröllopsfest hos dem den 28:e augusti.

Det är Sturebymamma som ska knyta hymens band och i egenskap av assisterande bröllopsplanerare (självskriven titel) har jag hängt en del på värdshuset för att kolla på lokal, ljudanläggning, bordsplacering etc. Så mycket att hovmästaren antagit att jag är den andra bruden.

Hysteriskt roligt. Eller nej. Men jag har inte så mycket att göra just nu.

Mammaledig

Det slår mig att jag är vid slutet av min mammaledighet och det känns både sorgligt och spännande på samma gång.

Augusti ut är det jag som är hemma med Rufus. September är jag visserligen mammaledig, men i Thailand med Mannen. Oktober går jag över till någon slags semester/tjänstledighet (också i Thailand) och den första november börjar jag jobba igen. Då har jag varit hemma ganska precis ett år. Och vilket år sedan!

Men. Idag är det redan den 6:e augusti vilket betyder att tiden håller på att rinna ifrån mig.

Så frågan är; vad ska jag göra mina sista veckor som mammaledig?

Inte riktigt statistiskt, men...

Det här är inget jag någonsin räknat på, men idag är nog den dag jag sett flest människor med ölburkar i händerna. Bortsett från Medis uteservering eller campingen på Roskilde då.
Ha också i åtanke att det är onsdag, mitt på dagen och ingen av de jag såg verkade vara på semester.
Sorgligt när man tänker på det.

Überkreativ

Kolla in den här tjejens blogg...

Snacka om kreativt.

Finaste Rufus

Här har du mitt liv

Jag blev skrikt på idag. Skrikt? Ja ni fattar...

- Så bra att du tryckte på knappen då! Gastade en förbipasserande taxichaffis från sin nedvevade ruta och tutade flera gånger ljudligt.

Tydligen hade någon tryckt vid övergångsstället och gått över innan det hann bli rött för bilarna. Och eftersom jag var i närheten var det såklart mitt fel. Vilket det inte var. Jag kom från ett annat håll. Men det fattade inte den jävla taxichaffisen.

Innan jag hann svara honom trampade han demonstrativt gasen i botten på 50-vägen och försvann.

Jaha. Men tack då. Skyll på henne med barnvagnen. Tack så jävla mycket.

Jag hatar sånt. Att man automatiskt tillskrivs vissa egenskaper bara för att man går med barnvagn. Jag skulle t.ex. aldrig gå över ett övergångsställe utan att trycka, och vänta. Vad är det annars för mening?

Men tydligen gör vi sånt. Vi med barnvagnar. Precis som att vi alltid går flera i bredd och livnär oss på latte, bara åker kollektivt i rusningstrafik och tar upp jättemycket plats. Sådana är vi.

Bara så att ni vet.

Sova själv

Igår tog vi tag i det här med att lära Rufus att sova själv, något som vi båda dragit oss för en tid. Lämna sin lilla, skrikande son alldeles ensam i sovrummet står inte direkt högst upp på var förälders lista, men eftersom jag sakta men säkert förvandlats till en mänsklig napp så kändes det helt rätt i tiden att prova.

Gårdagen gick dock okej. 50 minuter och två shots whisky (till föräldrarna). Ikväll tog det ungefär lika lång tid, men utan shots. Vi kan ju inte riskera att bli alkisar på köpet.

Jag ställer mig positiv till hela grejen och tror på att det nog kan ta ett par dagar och sen kan han somna själv, och framför allt sova längre i sin egen säng.

Mannen är mer realistisk? Negativ? Uppgiven? Och tänker att det här nog kan ta ett par veckor där han får skrika i en timme. Gör han det så tar jag livet av mig. Eller avbryter alltihop. Eller går på bio. Lilla plutten.

Att det ska vara så svårt att vara förälder. Redan.

Semester, semester, semester

Undrar ni varför det har varit dåligt väder hela veckan?
Det kan jag svara på. Det är för att min käre make har haft exakt en veckas semester. Det är vad vi tror i alla fall. Alltså, inte att han haft semester utan att det är anledningen till regnet. Asch, så virrigt det blev nu.
Semestern är i alla fall över nu.

Imorse åkte vi ut till Arlanda för att hämta upp Svägerskan och Pojkmannen Pelle som flugit i nära 24 timmar för att komma hem från Hawaii. Det pratades om flygplan, sandstränder och att simma med sköldpaddor. Då sög det till ordentligt i resetarmen. Det mest exotiska vi gjort på länge är att äta mongolisk buffé i Värnamo.

Men nu är det bara en månad kvar till Thailandsresan. Visum, pass, vaccin och allt annat är redan klart. Ska trixa lite med en reseförsäkring bara och köpa lite solskyddsgrejer till lillgrabben. Skriva ett par packlistor. Dutta lite. Läsa en bok om Koh Samui. Hitta blomvattnare. Ja ni vet...