fredag 23 juli 2010

Biltjuven

Jag har en mamma och en pappa (även kända som Mamman och Pappan). De är skilda sen jag var typ fjorton och det är bra.
Bra är de också på olika saker som t.ex. när jag skulle ta körkort för fem-sex år sedan och min pappa ställde upp med som bil. Med honom lärde jag mig krypköra innan jag stack iväg på en tvåveckors intensivkurs i Köping. Sen fick jag också köra hans bil hela sommaren innan det var dags för uppkörning. Det var bra. HAN var bra. Jag tog uppkörningen på första försöket och hade alla rätt på teorin (där fick jag det sagt också).

Men så igår frågar Pappan om inte han kan få provköra vår nya bil. Visst, svarar jag, lämnar över nycklarna och hoppar in i baksätet bredvid Rufus. Och så bär det av.

Vi kör bara en liten sväng, men mycket snabbt går det upp för mig; min pappa är en usel bilförare. Han, som lärt mig hur en koppling ska hanteras bäst kör som en biltjuv.
Efter någon minut böjer jag mig fram och knackar honom försiktigt på axeln:
- Du? Den här bilen är så modern att den har blinkers...
- Mmmmm... Får jag till svar samtidigt som han kastar sig ur en rondell - sans blinkers.

Mina föräldrar. Bra på många saker alltså. Men på Pappans lista kan vi alltså stryka bilkörning.

1 kommentar:

mAria sa...

Tiden ger utveckling och alla hinner inte med eller drar åt andra hållet, nu vet du det, som jag vet, som vi alla får lära oss lite brutalt med åren. Krama nya bilen från mig.