onsdag 4 mars 2009

Män som hatar kvinnor som jag tyvärr tyckte sög på bio

Jag var och såg ovan nämnda film igår.
Räck upp handen du som läst boken! Misstänkte det. Alla har fan läst den. Alla älskade den! Det kollektiva Sverige har satt sin godkänt-stämpel på boken (böckerna) och nu gör de likadant med filmen. Kritikerna sågar, publiken är i extas! Alla utom undertecknad verkar det som. För jag gillar verkligen inte den här filmen.

Okej, jag vet. Smaken är som baken (i mitt fall nytränad och trosbeklädd) men jag kan inte minnas en enda bra svensk film jag sett sen barnsben. Och redan där kanske ni fattar min avoghet gentemot Män som hatar kvinnor. Den kan inte vinna. Oddsen är omöjliga redan från början. För jag redan bestämt mig.

Lite tror jag att det har att göra med att jag är en amerikofil (heter det så alls?) och finner dialog på svenska tafflig, oengagerande och ...tam. Jag hittar inte rätta ordet här, men Mikael Nyqvists sparsamma dialog i filmen kändes så... konstlad. Dessutom verkade han ha en rejäl nästäppa. Och när vi ändå är igång: Trodde de att de kunda casta vem som helst som Lisbeth Salander? Nog för att fröken Rapace gör ett fantastiskt bra jobb, men jag får ändå känslan av att det saknas något. Å andra sidan är Lisbeths karaktär väldigt speciell. Vääääldigt speciell.

Jag vet inte att jag kan ge något nyanserat omdöme, men om jag säger att behållningen av filmen är att Lena Endré för fösta gången har en dålig hårfilm (och faktiskt ser ut som sin ålder) så kanske du förstår ungefär hur bra jag tyckte det var.
Det kan också hända att jag överdriver lite.

2 kommentarer:

30+ sa...

Nja. Det är väl ganska självklart att filmen skulle suga? Svensk litteratur kan vara riktigt bra. Men handen på hjärtat, svenskt filmskapande lämnar en hel del övrigt att önska. Speciellt när man ska göra om böcker till film.

mAria sa...

Men jag tyckte filmen var mycket bättre än förväntat och mycket bättre än boken. I alla fall var NYkvist bättre än den gubbsjuke tråkmånsen i boken som han spelar i filmen.
Salander gjorde sig bättre i bokversionen.
Musiken var amerikanskt svulstig och vi är väl vana vid att det är Stefan Nilsson som gör den och det hade de glömt den här gången.
Men det är som du säger lite svårt att se svensk film. Den är ju så svensk?