...men underbarast är ändå Rufus

Det är nästan något religiöst över att få klä sig i riktiga kläder ibland. Alltså, kläder som på intet sätt är anpassade för amning, barnvagnspromenad eller öppna förskolan. Kläder såsom klänningar utan omlott eller stretch, höga klackar, blusar med många knappar...

I fredags hade jag min första utekväll. Företaget bjöd på middag på lyxkrog. Sex rätter med vinpaket. Alldeles för bra för att vara sant.

Jag tackade självklart ja till att följa med. Den lilla detaljen att vår nappflaskeplan* gått i stöpet bekymrade mig inte alls, utan jag klädde mig glatt i den lilla grå (för övrigt perfekt klänning för kungabröllopet - sober, strikt, visar ingenting förutom hur smal min midja blivit... om man jämför med ett par månader sen alltså) och höga stövlar med klack. Jag hade inte kunnat amma i de kläderna ens om jag fått tiotusen spänn... Och lämnade en nytankad bebis med sin far i huset brevid där K av en händelse bor för tillfället.

Kvällen blev en succé. Vi pratade om vuxensaker, jag åt med två händer, ostörd och det var verkligen ett par härliga timmar där allt var som förut. När väl Mannen ringde för att meddela sonens långsamma men medvetna sammanbrott lagom till desserten tackade jag för mig och gick utan krusiduller hem och ammade. Utan att blinka. Det där "förut" är underbart, men underbarast är ju Rufus. Och allt annat kommer i andra hand.

Jag vet. Otroligt cheesy, men så sant som det blir.

Den här veckan är det i alla fall jag som är en extra bra mamma. Man blir det när man får lite tid för sig själv då och då. Det ska jag komma ihåg framöver.

*Nappflaskeplanen kokades ihop i mellandagarna. Jag och mannen bestämde då att vi skulle lära Rufus ta nappflaskan innan Avatar gick ner från biograferna. Så att vi skulle kunna se den tillsammans. Det har inte gått så bra om man säger så.