No more!

Idag ska vi ha namngivningsfest för Rufus.

Inget avancerat, bara den närmsta släkten och ett fåtal människor som står oss nära. Ingen ceremoni, gudföräldrar eller bajsnödiga tal. Bara vi, lite skumpa och en shitload med smörgåstårta.

Inför kalaset har vi jobbat stenhårt med att fixa i lägenheten. Det har sytts gardiner, satts upp tavlor, möblerats, planterats, röjts och fixats. Och jag känner nu att jag är helt slut. Varje dag har det varit något nytt. Något som ska göras och jag har liksom inte hunnit slappna av. Men nu är det slut med det. Från och med imorgon så går jag in i en period där jag inte ska göra någonting alls...

Det kan vara så att jag tar mig vatten över huvudet, men jag ska verkligen försöka. Till exempel ska jag inte plantera och sy insynsskydd till balkongen - jag ska sitta och sola på den med en kaffe i handen. Och när Rufus sover förmiddag ska jag inte springa omkring som en skållad katt och försöka ställa i ordning hans rum, nej då ska jag göra avslappnande och roliga saker. Kanske baka eller sy. Eller bara kolla på TV för en gångs skull. Eller läsa?

Förra veckan pratade jag med Lennons Mamma (ja, jag vet! vilket härligt namn! Lennon och Rufus har faktiskt redan bildat band. Rufus ska spela synth, för synth kan man spela med hörlurar på så mamma inte blir tokig. Lennon däremot ska spela trummor. Men så bor de ju i hus...) och hon förklarade att hon inte gör en massa saker varje dag. Så jag tänker att jag gör samma sak. Kokongar lite. Passar på att njuta av de soliga dagarna med min underbara son. Kanske tar en sväng till öppna förskolans sångstund, eller sätter mig på en parkbänk och dricker kaffe.

Möjligheterna är oändliga.