Redo för charter

Inköp idag: två bikins (en svart och en rosa), solskyddsfaktor 20 och fyra chiclit-pocketar. Det känns som att någon är redo för charter till Grekland.
Bara två dagar kvar nu!

Så var det dags...

Torsdag.
Äntligen semester.
Dagen innan det stora bröllopet.

Lilla rullväskan står färdigpackad innanför dörren (innehåller bl.a. matchande skor, sjal och kuvertväska, spypåsar, säkerhetsnålar, mini-spritflaskor och russinpaket). Har övat på talet, målat naglarna och känner mig i stort sett redo.
Nu är det dags för ett stort glas vatten och skönhetssömn.

Feeling hot hot hot

Jag är inte säker, men det borde finnas någon slags lag mot detta?
Den här bilden tog jag nyss vid mitt skrivbord...

Mons, Mons, Mons

Nu har jag kämpat med Mons Kallentofts bok Midvinterblod i elva dagar och bara kommit lite mer än halvvägs.

poll by twiigs.com

Ni vet det där paret...

När man ser vissa par så tänker man genast Åååh så söta de är ihop eller My gawd! Vad ser han hos henne? eller Där går de som har en så fin lägenhet osv. Nu ska jag berätta vad ni ska tänka på när ni ser mig och mannen. Okej? Redo?
Där går paret som har kick-ass kollektivtrafikkarma.

Alltså det är inte så att det automagiskt dyker upp bussar när vi går på gatan eller att tunnelbanan hoppar över ett par stationer för min skull så att jag ska komma fram snabbare (även om det vore en kick-ass superhjältekraft). Utan vi har båda en fallenhet för att snubbla över tappade busskort och remsor - som fortfarande gäller. Det här kanske inte är världens coolaste grej. Men det underlätter rejält i plånboken. Speciellt när det händer om och om och om och om och om och om och om igen.

Rut-Napoleon pratar med moster i Tokyo via Skype

Film jag avskyr

Jag vet inte om jag nämnt det förut, men jag hatar all slags nygjord parodifilm.
Kommer ni ihåg Hot Shots och Nakna Pistolen? De var okej, men redan då så fick jag rysningar av alla plumpa skämt och bajsnödiga paralleller till "riktiga" filmer.
Och så nu... har jag tre gånger lyckats se de nya, riktigt apdåliga kalkonparodierna på Canal+. Nu senast Meet the Spartans och tidigare Epic movie och Superhero movie. Och det är så dåligt att jag vill slå mig själv i ansiktet. Om och om igen. Sen vill jag slå sönder TVn som visade skräpet. Sen vill jag ringa Canal+ och skälla lite på någon stackars ovetande sextonåring som sommarjobbar på kundservice för minimilön (och som antagligen har alla tre filmerna på sin 5-i-topp filmlista). Sen bestämmer jag mig för att skita i allt och bara gå och sova istället.
Det är liksom inte värt det att bli så upprörd.
(Även om jag inte skulle ha något emot att gå Kapten Haddock on their asses...)

Smarta lösningar

I helgen klagade jag över att jag inte vet hur jag ska kunna bli brun på baksidan av benen.

Det skämtades då friskt över olika poser jag skulle kunna inta då den mest logiska, ligga på mage, är en fysisk omöjlighet just nu. Magen är rund och tar i på fel ställen och så blir det obehagligt och... ja, ni fattar...

Jag skulle ju kunna se till att barbent röra på mig i solen och på så sätt bli brun, men vill man ligga på en filt i solen och läsa så... behöver man såklart något slags stöd. Och vad passar då inte bättre än den present jag idag fick av MarathonMia?

Bara att blåsa upp, stoppa magen i hålet och ritsch-ratsch-filli-klart så har jag en ligga-på-mage-och-mysa-mojäng. Kan det bli bättre?

Värmen kom...

...och jag är osäker på om världen är redo för mina blekfisben.
Igår gick jag ömsom med svarta strumpbyxor, ömsom utan eftersom jag inte kunde bestämma mig och idag optade jag för shorts. Fast långa. Vilket innebar att jag var tvungen att prova (och rata) tre par innan jag hittade några som jag faktiskt kunde ha.
Man kan säga att magen faktiskt är ivägen nu.

Som att äta pannkakor utan sylt

Igår fick jag äntligen tid att gå till gymmet igen. Det var ett tag sen, och även om jag inte haft dåligt samvete så har jag liksom längtat... Men samtidigt insett mina begränsningar att boka upp mig på alltför mycket efter-jobb-aktiviteter.
Men igår, då var det jag som hoppade upp på en spinningcykel och trampade loss i 45 minuter som om att mitt liv hängde på det. Och det var braaaaa...om det inte hade varit för den lilla sugiga detaljen att jag tappade min pulsklocka med displayen nedåt i kakelgolvet... Så den pajade.
- Jävla-skit-helvetes-piss-jävlar! utbrast jag högt i det halvfulla omklädesrummet och fick ett par höjda ögonbryn tillbaka. Men klockan, den var fortfarande trasig. Och på sätt och vis kände jag mig också trasig under passet. Eller i alla fall o-hel. Pulsklockan är ju liksom grädden på moset, sylten på mina pannkakor, osten på mina makaroner... Om man vet hur goda pannkakor kan vara med sylt så äter man ju inte dem utan... Samma sak gäller spinningen; för att maximera träningen så behöver jag en pulsklocka. Så enkelt är det bara.
Nu måste jag alltså tjacka en ny. Två dagar innan löning.
Tjena.

Varför jag inte svarar i telefon just nu (eller närmaste veckorna heller för den delen)

Tack Bex för att jag fick låna alla dina Morden i Midsomer-DVDer.
Now let it be rain.

Efterlysning!

Seriöst.
Säljer din godisaffär när dig sura Dragster?
Jag har bara hittat dem i Ringen än så länge men känner ett trängande behov att att kanske titta lite närmare på dem... Typ nu.

Glad midsommar!

♥

Igår firade jag och mannen nio år tillsammans, vilket betyder att vi för nio år sedan frågade chans på varandra (och båda svarade tursamt ja).

Det betyder också att jag fortfarande är makalöst kär i samma kille efter så här lång (känns inte så lång) tid. Och det är helt fantastiskt att det fortfarande pirrar hela vägen ner i lilltån när jag ser honom...

Vi firade med inomhuspicnic (precis som på vår tredje dejt) med hummer, räkor, bröd, ostar och skålade i alkoholfri skumpa och lovade varandra att nästa nio år ska bli lika bra.
Romantiskt värre.

Herreguuuuud! Var är världen på väg?

Jag fick just visa leg på Systembolaget.
Detta trots att:

- jag är 32
- gravid
- bara handlade alkoholfritt

Och det var inte ens kö, så vi kan inte skylla på stress från kassörskans sida.
Hur reagerar man på det?

Juno

Igår såg jag en snutt av Juno på TV igen. Det verkar som att alla Canal+ kanaler turas om att köra Juno varje dag och jag kan inte slå på TVn utan att ovan nämnda film rullar.
Vilket inte gör något. För just nu är det min favoritfilm alla kategorier, och det kanske inte är så konstigt med tanke på filmens handling.

Att jag sen inte kan låta bli att krypa upp i soffan och snyfta tyst i en kudde varje gång jag flippar förbi filmen skyller jag dock på hormonerna.

Äntligen!

Vet ni - på en skala från 1- 10, hur skönt det är att det här med möhippandet är över?

Inte för att det var tråkigt, trist eller direkt krävande. Utan för att det är så sjuuuukt jobbigt att passa vad man säger hela tiden. Här träffas man bakom någons rygg och smider planer och kuckelurar som attan och till Bästis fick man bara säga Inte ikväll Bästis, jag har huvudvärk eller något annat klyschigt och hon ba... Jahaaaa, då filar väl jag fötterna eller nåt. Och man vill bara ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra, men först ska vi bara förnedra dig pyttelite.

Men nu Bästis. Nu kan du gifta dig. Och jag, jag kan säga vad jag vill.

Total lycka

Räck upp handen alla som varit på en helhelgs möhippa.
Räck upp handen alla som varit på en helhelgs möhippa och kommer hem och upptäcker att er man tajmat hemkomsten med ett upptappat varmt skumbad.

Lycka.

Nedräkningen har startat

Hurra!

Idag börjar den officiella nedräkningen inför semestern!

Varför den startar just idag vet jag inte, men någon gång måste man ju börja räkna ner inför en lång (tre veckor), välförtjänt semester med sol och bad (?).

Så idag har jag knåpat ihop den här lilla darlingen som numera är printad och hänger vid mitt skrivbord. Här ska strykas dagar!

Exakt vad jag ska göra på min semester är fortfarande oklart. Förutom ett bröllop och ett studiebesök på Coca Cola-fabriken i Jordbro så ligger veckorna okarakteristiskt oplanerade framför mig.

Några tips?

När var du som din mamma sist?

Det verkar som att halva världen går omkring och är rädd för att bli som sin mamma.
(Åhnej! Jag kommer att bli gråhårig innan jag fyller 50! Åhnej! Nu pratar jag precis som henne! Åhnej! Melodikrysset! Det löser alltid min mamma!) Något som jag inte riktigt har greppat. Men, det måste ju såklart ha att göra med att jag har en kick-ass mamma som jag inte har något emot att likna på min ålders höst... Eller när det nu inträffar...

Hur som haver.
Nu har i alla fall de första tecknen på att jag faktiskt kommer att bli henne inträffat:
Jag har nämligen börjat gömma godispåsar i bokhyllan.

Min mamma har så länge jag minns använt bokhyllan som ett utmärkt gömställe att förvara halvätna påsar med Bilar, Polly eller vad hon fördragit just då. När jag väl kom på detta (vid ganska unga år) så genomsökte jag alltid hyllan så ofta jag kom på och belönades inte sällan med några halvtorkade gelegodisar eller luddiga karameller som jag glatt tryckte i mig. Mamma - smart som hon var - flyttade självklart upp godisgömmorna för att försvåra processen för mig. Men ibland glömde hon, och då! Då slog jag minsann till!

Nu gör jag likadant. På tredje hyllan nerifrån bakom böckerna ligger det nu inte mindre än två (2) halvätna smågodispåsar som blev kvar från helgen.
Frågan är bara: Varför ligger de där?
Kunde jag inte lagt dem i köksskåpet där allt annat hamnar? För det är väl inte så att jag behöver gömma dem för någon (mamma ska inte komma och fika under den närmaste tiden...)?
Är det bara så att jag ... blivit min mamma?

Äntligen!