Äntligen!

Vet ni - på en skala från 1- 10, hur skönt det är att det här med möhippandet är över?

Inte för att det var tråkigt, trist eller direkt krävande. Utan för att det är så sjuuuukt jobbigt att passa vad man säger hela tiden. Här träffas man bakom någons rygg och smider planer och kuckelurar som attan och till Bästis fick man bara säga Inte ikväll Bästis, jag har huvudvärk eller något annat klyschigt och hon ba... Jahaaaa, då filar väl jag fötterna eller nåt. Och man vill bara ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra, men först ska vi bara förnedra dig pyttelite.

Men nu Bästis. Nu kan du gifta dig. Och jag, jag kan säga vad jag vill.