Kina i bilder

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Och ibland blir jag så trött på mitt skrivande. Så här kommer lite bilder från Kina. Enjoy!

Ack, denna kompakta flygplansmat som smakar noll och ingenting och dessutom gör magen uppblåst. Bra dock med långflyg där spriten är gratis...

Shanghai World Financial Center, världens nu tredje högsta byggnad med sina 492 meter. Där uppe står jag... Snacka om svallningar i knävecken. (Alltså, bilden är tagen FRÅN den höga byggnaden och ned på staden.)

En av Kinas många vackra parker med små konstgjorda sjöar och gamla tehus.

Utsikt över en del av Förbjudna Staden i Peking.

Utekväll på Hooters i Peking. En kväll som spårade ur helt och satte halva personalstyrkan ur spel minst en dag. (Vi sa till personalen att en i vårt gäng fyllde år, så de samlades runt honom och sjöng. Mästerligt!)

Kineser och deras fantastiska skylar. Halva min kamera är fylld med roliga skyltbilder. Som denna till exempel: här får man inte ha smutsiga fötter. Eller vara svartfot. Jag vet faktiskt inte riktigt.

Jag var där...

Tjing-tjong

Nu sticker jag till Kina i en vecka med jobbet. Förhoppningsvis kommer jag åt en dator någonstans så jag kan skriva något. Om inte - håll ställningarna tills jag kommer tillbaka.
Här ska upplevas!*



*På agendan bl.a. Shanghai, Peking, Kinesiska Muren, Himmelska fridens torg, Förbjudna staden, skräddare kommer på besök, pekinganka och en massa, massa annat.

Silltårta?

Ja, silltårta.
Jag fick en fix idé för ett par veckor sedan att min midsommarafton skulle på något sätt involvera en silltårta. Varför? För att jag gillar silltårta. Tror jag. Min expertis på området är väldigt begränsad.
Eftersom ingen nappade på mina uppmaningar om att tillaga (baka?) en så tog jag saken i egna händer. Och tadaaaaa!

Dekoreringen har Vi-kan-kalla-henne-Ninna stått för. Men innehållet är 100% egen skapelse.

Nu när jag bakat (lagat?) en silltårta så känns det som att välden ligger för mina fötter. Jag tror minsann att jag kan göra allt. Hurra!

Glad midsommar!

Nu sticker jag till Sveriges metropol Solna och firar midsommar med min nygjorda silltårta.

Puss puss puss puss puss puss puss puss

(en puss för varje år)

Igår firade jag och mannen vår åttaårsdag. Han kom med röda rosor (åtta såklart) och tillsammans hade vi en mysig eftermiddag och kväll. Först helkroppsaromainpackning på Axelsons Spa School (prisvärt), sen promenad genom stan, en öl på Hotel Reisens uteservering och sist middag på Bistro Ruby i Gamla Stan. Kick-ass!
Min present till honom; en pussbok med foton på oss pussandes på olika ställen i världen som vi och andra fotat (typ uppe på Empire State Building, under vatten i Thailand osv). Cheeeeeeesy! Men fett uppskattat och riktigt roligt att knåpa ihop.

Yey för oss.

Tävla? Men vi skulle ju UMGÅS? Eller?

Igår var jag på sommarfest med några uppdragsgivare. Det skulle ätas, drickas och spelas boule. Nu är det så att jag är ganska bra på alla tre sakerna (nåja – hur svårt kan det vara att kasta en järnkula på lite grus?) men bäst av allt är jag på att heja och peppa. Jag tänkte att det här säkert skulle bli en minnesvärd kväll. Det blev den. Jag hamnade nämligen i samma lag som de mest tävlingsinriktade människorna i hela världen.

Och medan jag försökte lätta upp stämningen med glada tillrop och vin (för i ärlighetens namn så gick det ju inte så bra) så skrek och gastade de sig hesa, kickade mig ur laget, tog mig tillbaka, surade och var allmänt… jättetrista. Tydligen så spelades det inte för att det var kul att umgås utan för att det var blodigt allvar.
Alltså jag fattar att man tycker att det är roligare att spela när det är en tävling. Men vafan. Bajs-boule.

När vi kom sist log jag inombords.

W.T.A.I

Igår kväll stod jag i en och en halv timme med ett brett leende på läpparna, studs i benen och sjöng för full hals. Foo Fighters spelade på Where The Action Is. Jag var där. Det är så att man måste pussas lite av all kärlek. För trots att man är gift så får man älska Foo Fighters. Det gäller oss båda.

Pimp my desk

Det är när man spenderar nästan en hel dag med att surfa nya skrivbordssaker som man vet att det är lite att göra på jobbet. Okej, inte hela dagen. Men ändå... Det enda jag kommit fram till är att jag ska ha en sån här. Alternativt bara ha rosa saker på skrivbordet. Á la Hello Kitty.

Sen hände det inte så mycket mer på jobbet.

Tur att det är helg nu.

Paket? Till mig?

Imorse när jag gick upp så låg det ett rosa paket och väntade på mig. Mannen hade beställt DS-spelet Picross i all hemlighet, ett spel jag letat efter länge (och när jag väl hittat det så var det svindyrt!). Gulle gulle gulle. Lyckliga jag. Paket. En onsdag. Och rosa till på köpet.
Nu ska här spelas. Hemma. På tunnelbanan. På flyget till Kina (har jag nämnt att jag åker till Kina om elva dagar?).

Det gjorde ingenting att han inte såg att jag klippt mig. Han älskar ju uppenbarligen mig ändå.

Klockan är inte ens nio...

...och redan har jag "lagat" kopieringsmaskinen åt chefen.

Den var nämligen inte påslagen.
Dags att byta jobb? Någon som också känner att min erfarenhet inte kommer till användning riktigt?

Min mörka sida

Okej. Alla människor bär omkring på en lite hemlig, mörkare sida och jag har just hittat min.

Det saknas nämligen ett stycke svensk historia (?) hos mig. Jag har i princip missat varenda svensk serie sedan Varuhuset (Karin! Kjell! Ylva!) gick 87-89. Visst, jag har sett en del Skilda Världar och så men tungviktarna Rederiet, Skärgårdsdoktorn och Tre Kronor har gått mig helt förbi.
Detta gör att jag ibland missar skämt, dolda referenser och allmänna diskussioner om ämnet. Men lider jag? Nej. Skäms jag? Nej. Tänker jag göra något åt det? Nej, det här är min hemliga, mörka sida. Jag tror bestämt att jag tänker sätta ära i att inte ha sett ett enda avsnitt av Rederiet (lite av en prestation faktiskt), le oförstående när namnet Wilma blir årets mest populära och vara glad ändå.
Räck upp handen den som tycker att jag har fel.

Fråga

Är jag ensam om att göra swoosh-ljud när jag drar åkkortet genom tunnelbanespärren?

Det kryllar...

...av studenter i stan. Och jag vill bara ta tillfället i akt att säga att jag är så glad att jag sett dem på morgonkvisten, rena och hela, vitklädda med rosiga, förväntansfulla kinder. Om ett par timmar kommer de skrika sig hesa på ett svettigt flak eller ligga nerspydda i en park. Men inte än.

Det är som när man ser en ovanlig fågel (om man nu är intresserad av det) eller får en väldigt fin present och blir så där glad inombords. På samma sätt känner jag när jag ser en student. Varm i kroppen liksom. Det händer inte så ofta. Men när det gör det så... hurra!

Bilden föreställer Lillasyster precis efter utspring. Fräsch som en nyponros!

Modebloggen

Jag väljer att se oss här på företaget som rätt stylish.
Vi har ju som bekant slips-tisdagarna och nyligen tillkommet är fejk-lacoste-onsdagar (alla har minst en från Thailand). Annars har vi en rätt laid back inställning till kläder. Förutom chefen. Hon är manisk i sitt mixande och matchande. Mest matchande. Det är t.ex. inte bara en grön blus som gör hennes outfit, det är den gröna blusen med den gröna kjolen och gröna skor som gör outfiten. Så ni kanske fattar?

Snyggast på länge är hennes svarta ballongkjol med svart krinkelblus och svarta skor. Detta lättade hon upp med lite färg i form av ett knallrött öga. Hon hade nämligen råkat stoppa en penna där av misstag. Men modemiss? I don't think so. Stylish.

Nyfiken i en strut

Idag har jag varit ond och manipulativ.
Jag fick en kollega att göra ett nyfikenhetstest på en annan kollega.

Ni förstår, min teori var att vår kollega är så nyfiken att hon inte kan låta något vara. Om någon skulle hålla fram en knuten näve framför henne (så som man gör med hundar – man har en godisbit i handen och säger saker som ”kom kolla godis”) skulle hon gå av på mitten av nyfikenhet. Alltså utmanade jag en annan kollega att testa. Vilket han gjorde. Och medan han gullade med sin tomma, knutna hand så stod hon och bokstavligen hoppade upp och ner framför honom och begärde att få veta vad han hade där. På allvar.

Jag är så ond ibland.
Hehe.

Pocketfavorit

Såg att Belinda Olsson rekommenderade boken Den hemliga historien av Donna Tartt i dagens Metro. Jag tänker inte vara sämre och rekommenderar samma bok, eftersom det sedan ett gäng år tillbaka även är min favvo. Jag brukar läsa om den nästan varje år för att den är så sjukt bra, även om folk säger att den är svår att komma in i.

<- Boken har precis (nåja) blivit nytryckt och ser numera ut såhär.