En stark offensiv är det bästa försvaret

Förkylningarna avlöser varandra. Snor, hosta, trötthet har blivit lite av min vardag och varje gång jag blir drabbad så smittar jag Rufus. Han, i sin tur, smittar tillbaka - och så håller vi på i evighet. Armen.

Men idag. Då är jag fan sjuk. På riktigt.

Det finns en gräns även för hur mycket jag pallar att snyta mig och idag var den gränsen tydligen nådd. Jag har knappt stigit ut sängen (i skrivande stund är klockan fem) och Mannen har skött markservicen. Just nu är han ute på dagens andra (!) promenad med lillkorven. Jag har mest sovit. Och ätit glass.

Men. Så helt plötsligt så visar termometern 38,1. Inte på mig, men på Rufus. Lillgrabben har utökat sitt snorande till fullfjädrad feber och jag bestämmer mig snabbt; nu är jag inte sjuk längre. En stark offensiv är det bästa försvaret och jag hoppar raskt in i dusch nummer två för dagen. Tvagar bort den äckliga förkylningen. Slänger på en tvätt. Strippar sängen till förmån för fräscha lakan och städar upp i lägenheten. Att vara sjuk när ens bebis är sjuk är bara löjligt. Det enda som skulle kunna sakta ner mig är en rejäl magsjuka (ta i trä).

Oj, nu kommer de hem.

Nu ska jag laga bebisen.