Stackars!?

Jag tänker på de stackars (rikemans?) föräldrarna i New York som försöker få in sina barn på de mest prestigefyllda förskolorna och skolorna. All press, alla pengar och de rätta kontakterna. Och stressen.

Själv ställde jag Rufus i den kommunala dagiskön igår och ansökte till tre privata förskolor och inatt drömde jag mardrömmar om det. På allvar.

Jag var på en förskola som vi ansökt till och föreståndaren (som spelades av Lorentz, en gammal kompis från Lärarhögskolan som jag inte träffat på tio år) berättar för mig att jag missat tärningskastningen om gruppindelningar och får inte skriva in Rufus. Jag blir arg, arg, arg och minns att jag skriker saker till honom. Saker som jag inte minns, men däremot så måste jag skrika uppåt för han är så lång, och i slutändan så står jag där och hulkar och är alldeles eländig.

Och allt det här bara för att jag ställde lillkillen i en sketen dagiskö.