Tillsammans med Svägerskan och Pojkmannen Pelle skulle jag och Mannen på teater. Farmor hade ryckt in som vagndragare under de två timmar och fyrtio minuter som pjäsen skulle pågå.
Stort.
Tyvärr var hela första akten outsägligt tråkig och långdragen och jag fann mig fundera på allt annat än dialogen (vilka dagar skulle nu Mannen vara borta nästa vecka? har vi kaffe hemma? är det på tisdagar som Cougar Town går? eller vänta, har det slutat för säsongen?). Dessutom började jag betvivla min förmåga att göra sociala saker. Sen Rufus ankomst har jag haft svårt att fokusera på något längre än en kvart åt gången och kan inte hålla ett samtal igång (och intressant) mycket längre. OM det inte handlar om bajs eller sovrutiner såklart. Kanske teater var liiite för mycket att mjukstarta med? Jag kanske borde gå på bio istället, eller gå ut och ta en drink. Så länge konversationen hålls på ett väldigt ytligt plan så ska jag nog ha en chans att hänga med. Och le. Man måste le också. Sådana där saker var jag jätte bra på förut, men nu när någon pratar kan jag helt zoona ut och börja fundera på helt andra saker (växtnäring, bra eller dåligt? undrar var vi står i dagiskön? kan man servera pannkakor på en tisdag?) och glömmer bort att le. Så sitter jag där med ett frånvarande uttryck i ansiktet och alla tycker att jag är knäpp.
Kanske är det här med barnvakt helt bortkastat på mig. Eller så kanske jag bara måste öva mer?
Sov tur var var andra akten kick-ass och jag grät nästan en liten tår under slutsången. Men det är väl för att jag är så känslig... Rufus klarade nästan hela första akten. Sen fick Mannen rycka ut.
1 kommentar:
Du behöver bara öva. Lovar att hjälpa till som barnvakt, sällskap på bio och lättkonverserare med drinkglas i handen. kram
Skicka en kommentar