Zombies

I natt har jag drömt om zombies.
JAG HATAR ZOMBIES.
De representerar liksom allt jag är rädd för här i livet och är dessutom opålitliga.

Så efter en hel natt med springa-i-sirap-och-bli-jagad-av-en-hel-skock-odöda och hacka-sönder-fingrarna-på-en-zombiehand-så-den-inte-ska-komma-till-liv och hänga-i-en-hand-på-hög-höjd-med-en-zombie-fast-på-ena-byxbenet samt helt otippat kommer-jag-hinna-med-flyget? Så är jag nu på morgonen helt färdig, både fysiskt och mentalt.
JAG HATAR ZOMBIES.

Inte nog med att de bara finns på låtsas, nu förstör de min skönhetssömn också. Så jävla taskigt.
Nu måste jag tillägna resten av dagen till saker som är rosa, fluffiga och super-kawaii för att må bättre. Och kanske senaste avsnittet av Glee?

Det måste bli perfekt!

Idag efter jobbet ska min lillasyster bjuda ut mig. Hon får nämligen sin första lön som heltidsarbetande och tänkte självklart att hon vill lägga en tredjedel på sin arma storasyster - typ. Middagen är en födelsedagspresent och vi ska äntligen gå på KiMama Ramen, ett japanskt ställe som specialiserat sig på nudlar. Yay.

Så jag ska alltså få gå ut och käka middag ikväll. Utan barn, man och tidsbegränsningar.
Hm.
Det händer väldigt sällan.
Då måste det ju bli perfekt.

Jag måste köpa nya kläder. Sminka mig extra noga. Använda både plackers och munskölj. Putsa stövlarna. Och... Nä.
Vilken press! Så här var det inte förr om åren. Vad har hänt? Jag vet ju att det blir kul. Mat, lillasyster, nya miljöer. Det kan ju inte gå fel. Och det behöver inte bli perfekt.

Men för säkerhets skull har jag köpt en ny tröja. Och igår använde jag fem plackers. Fast det kan ju stanna mellan oss?

469 spänn rikare

Jag sa upp mitt gymkort på SATS igår. Jag hinner verkligen inte träna just nu. I alla fall inte på SATS villkor och ångesten att ha ett outnyttjat träningskort är helt enkelt för stor. Så jag väljer bort det. I alla fall för tillfället.

- Aaaaw. Nååååmen gumman! Varför ska du sluta träna? Frågar den 14-åriga receptionisten på gymmet mig och blinkar storögt med sina kajal-mascara-och-ögonskuggga-men-ändå-redo-för-75-minuter-spinning-ögon.
- Äh, småbarnsmamma, dagishämtning… Mumlar jag och drar ner tröjan över mina love handles. Tjejen i repan har aldrig haft love handles. Hon föddes med sillisar och getingmidja.
- Åååååh gumman! Du måste lova att komma tillbaka till oss sen. Loooova! Receptionisten ser ut att vilja börja gråta när som helst. Dock kan det bero på att hon går på barnmatsdieten som Kissie just nu förespråkar och upplever extrem hunger.
- Mmmm, svarar jag och menar det inte alls.

Grejen är den att jag måste träna. Jag har blivit rund och trind sedan jag började jobba igen och slutade promenera 20 000 steg om dagen. Jag har t.o.m. fått en ny rynka i ansiktet eftersom jag tjocknat till så… Som tur är maskerar den sig som en smilgrop. Men ändå.

Fast nu slipper jag i alla fall ångesten av att ha ett outnyttjat gymkort á 469:-/månaden i plånboken. Det är ju alltid något.

Fett pepp

Jag har precis kollat klart på Rebecca & Fiona på SVT Play. 12 korta avsnitt om två unga tjejer som är både DJs, musiker, snygga och förvirrade.

Och jag vet inte vad som stör mig mest. Att jag a) hängde på hypen ett halvår efter den var över och inte visste vilka tjejerna var ens förra veckan, eller b) har gått omkring och slängt mig med uttryck som "fett" och "pepp" i tid och otid sedan jag börjat titta på serien.
Antagligen båda.

Mommy needs a new pair of shoes, eller i alla fall varma inlägg i de gamla

Förra måndagen, den fjortonde, löneförhandlade jag.
Det bud som mina chefer kom med tyckte jag var för lågt och de bad om att få återkomma när de konfererat lite.
Nu har det gått över en vecka.

Hur länge ska man vänta egentligen?

Efter ett besök på Syfestivalen på Älvsjömässan i helgen

Jag kom hem med tyger för runt tusenlappen. Underbara, mysiga tyger i velour, jersey och bomull från både JNY och Mjukatyger bland annat. Tydligen var de rätt gosiga för hela familjen ville ligga och mysa på dem.

Igår bekantade jag mig lite med velouren för första gången. Svårt att sy i, men det blev i alla fall en liten barnfilt - tillverkad mer med kärlek än yrkesskicklighet.
Filten gav jag till Lindaloppan, en kollega som väntar sitt andra barn väääääldigt snart.

Wow-faktor?

Innan jag går och lägger mig kastar jag en blick på termometern och inser att det skiljer över fyrtio grader mellan inomhus- och utomhustemperatur.

Vafan.

Det är mycket vab nu...

...och se vad som händer med ens skärmbakgrund när man är hemma med sjukt barn.

Innan jag vabbade såg det ut så här:

När jag kom tillbaka hade det här hänt:

Undrar vad de gör nästa gång jag vabbar?

Lyckan dyrare på svenska?

"The silver lining" och "guldkanten" (som att sätta guldkant på tillvaron) måste ju betyda samma sak. Eller?
Hur kommer det då sig att vi i Sverige har valt en dyrare metall som symbol för det där lilla extra? Är silver inte gott nog?

Personligen tycker jag nog att "sätta färg på tillvaron" är det optimala. Och då helst rosa. Men det är bara jag.

Anarki - the 30 plus way

Vi äter ärtsoppa och pannkaka på onsdagen och småmyser lite över hur busiga vi är.

*suck*

BFF

Min nya BFF (best friends forever) heter Liquid Foundation och kommer från Make Up Store.

Alltså, det här är inget reklaminlägg där jag bloggar om något jag fått gratis (men det betyder inte att jag inte tar emot foundation! Light Beige tack!). Nej. Utan min nya BFF skulle jag se ut som ett vandrande spöke då Rufus nämligen inte sover så bra just nu. Han vaknar ett par-tre-fyra-tio gånger varje natt och vill inte somna om. Och så går han upp tio över sex.
Så.
Jag är helt slut som människa just nu känner jag. Fast det syns inte! Med ett centimetertjockt lager foundation och lite rouge så kan jag till och med lura i mig själv att jag är pigg som en mört.

I love you, new BFF.

AW

Jag startar en mini-trend och döper mina inlägg till bokstavskombinationer.
Eller inte.
Hur som helst så var jag på min första after work på typ tvåtusen år igår.
Hela gänget hoppade på tuben och slöt ut på Marion's Gastro Diner (korsningen Sveavägen/Kungsgatan). Tidigare låg där en biograf, men nu är det en trevånings diner/bar/bowlinghall i 50-tals retrostuk.

Inredningen är härlig, musiken upbeat och bowlingbanorna korta. Tyvärr var banorna fullbokade. Och tyvärr var maten kass. Men det var ändå kul att snacka skit över en burgare och ett glas vin en vanlig onsdag i februari.
Det var länge sen jag gjorde sånt.
Jag saknar det.

A E Q Z P F

I ett tappert försök att ta hand om mig själv lite bättre (seriöst, jag klippte mig sist i maj förra året!) så besökte jag en optiker igår.
Anledningen är att jag känt att jag ansträngt ögonen extra mycket på sista tiden, känt av huvudvärk och märkt att jag kisar hela tiden. Alltså: Optiker.

Och visst hade min syn försämrats. Det konstaterade den 14-åriga optikertjejen (med blå plastklocka och rolig penna med glitter i man kunde skaka). Hon knappade och fixade på en skärm medan fjortontusen maskiner blippade och mätte och hade sig. Jag förstod inte alls vad de gjorde men satt snällt igenom laserpekar-mudelutten, grön/röd-fält-testaren och när är o-et rundast-provet.
VAD HÄNDE MED ATT LÄSA BOKSTÄVER PÅ EN TAVLA? När jag var hos optikern sist (2005) så läste jag minsann a, o, eo-eo-eo utan problem. Det är uppenbarligen inte bara min syn som blivit sämre...

Nästa gång jag kollar synen (2017?) så kommer en robot vara optiker. Det är jag helt säker på.

(Fast jag kunde inte låta bli att fråga optikern om bokstäverna... Och ja, hon kunde alla raderna utantill. )

Det kanske är dags att erkänna att jag har ett problem...

Jag är barnklädesköptokig.
Jag "fyndar" på Tradera, köper 3 för 2 på Lindex, hittar bedårande bodys på Åhléns och söta strumpor på H&M. Och jag gör det ofta. Jätteofta faktiskt.

Som tur är har jag inte börjat shoppa på alla de små barnklädesboutiqerna som ligger strödda runt stan. Ni vet, där man köper en barntröja för 499:-, men då är den egendesignad och hemsydd. Fast det kanske bara är en tidsfråga?
Det känns inte riktigt klokt att Rufus kläder skulle vara dyrare än mina. Han är ju superliten i jämförelse med mig! Tygåtgången ska vi inte ens prata om. Superlarvigt. Verkligen.

Nej nu kan jag inte skriva mer.
Jag håller på att buda på ett par jättesöta blå manchesterbyxor från PoP som Rufus skulle vara supersöt i.