Rufus Gustav Junior

Jappsedusingen.

Så pampigt har vi namngett vår son. Ni känner snarare till honom som Rut-Napoleon. Magen som blev världens sötaste bebis (säger jag helt utan att vara partisk).

Vill ni veta hur det gick till?
Okej. Såhär:

Vattnet gick på tisdag eftermiddag när jag satt med min efterträdare och trixade med lite knepigheter som var både stressande och brådskande. Ett samtal till BB klargjorde att jag skulle vänta två timmar och ringa tillbaka igen. Det gjorde jag. Eftersom vattnet fortfarande gick. Typ. Ah, ni fattar. Eller?
Jag tog en taxi till BB där mannen mötte upp mig och fick genomgå lite tester. Sen var allt igång, och 19 timmar och ett kejsarsnitt senare så hörde vi för första gången lille Rufus skrika.

Högst odramatiskt alltså. Kanske lite jobbigt eftersom jag samma morgon tagit influensasprutan och hade feber. Och så hade vi ju inte packat någon väska (något som Svägerskan fixade åt oss - tack!). Och så var vi båda helt utarbetade och - i alla fall jag - bara längtade till mina två lediga veckor innan Rut-Napoleon skulle komma.
Men allt det där spelade ingen roll när han kom. 3720 g och 52 cm lång.

Pampigt!

18 dagar kvar - då kom Rut-Napoleon!

Baby shower

Gårdagen avslutades helt överraskande av att Millan och Håkan kom över och hade en improviserad baby shower för mig och mannen!
Tillsammans hade de skapat en helt fantastisk Rut-Napoleonpresent där botten utgjordes av en blöjtårta i tre lager och på det en massa roliga kläder, mjukisdjur och nappar!
Underbart!

20 - brunchens tid

Med tjugo dagar kvar i bagaget (plus 8 dagar, plus/minus 1 dag upplyser mannen mig sakligt om - någon har läst en bok märker jag) så är det väl inte så mycket att rapportera.

Efter en sväng hemma i hoodsen igår så firade jag och mannen med en liten köttfest och dagen har vi spenderat i goda vänners lag som bjöd på brunch. Från att ha varit en stark förespråkare av en hälsosam frulle så tror jag nog att tiden är inne för förändring. Jag ska istället börja propagera för vikten av en god brunch. Hälsosam - visst, men att ha 14 pålägg att välja på, samt pannkakor, bacon, fruktsallad och juice måste väl ändå slå allt? Från och med nu ska jag äta brunch minst...så ofta som tillfälle ges. Det kanske t.o.m. är så att någon har lust att bjuda över en tacksam, gravid kvinna i sina bästa år på brunch nästa helg? Jag äter allt utom korv och kapris och börjar dregla vid tanken på pannkakor.
Svårare än så blir det inte!

Lilla O-Duktig

Nä. Nu har jag varit tråkig och o-underhållande för länge.
Nu kör vi igen. Okej?
Vi rejsar till slutet. Eller, vi rejsar till slutet av början.
Idag är det 21 dagar kvar till Rut-Napoleons nedkomst och jag behöver nedräkningshjälp. Jag tänker redan nu flagga för att det säkerligen blir mycket bebbe-snack. Men hey! Om 18% av dig just nu bestod av en stor mage (jag var tvungen att ta fram miniräknaren för den uträkningen) som inte bara tog all uppmärksamhet utan också all energi - så skulle du också ha svårt med fokus.

Så. Fokus.
Jag börjar med vad som hände igår. Då pajade vår laptop. Den med årets ALLA foton på. Utan backup. Alla fina magbilder, från den lilla kulan som jag effektivt gömde i fyra månader till förra veckans skumbad. Självklart grät jag mig till sömns.
Fin början va?

Redo?

Idag gick jag och mannen klart föräldrakursen. Det måste alltså betyda att vi är redo att bli föräldrar. Eller? Vi fick liksom inget diplom eller något. Men det kanske syns i ögonen? Eller så finns det ett hemligt handskak som vi kan, fast inte vet om, men när vi väl är på BB så aktiveras det automatiskt?
Jag känner att möjligheterna är obegränsade här.

Den fula avundsjukan

Framför mig på väg hem från tunnelbanan idag går det en tjej i min ålder. Vi är lika, hon och jag. Hon är blond. Bär svart. Går med målmedvetna steg. Fast... Hennes hår är blankt och välkammat och utan utväxt. Hennes blanka, svarta byxor smiter åt ordentligt och visar en vältränad bak och lår utan russingropar. Hennes steg är långa, hon har höga klackar och hon röker en cigarett.

Plötsligt hatar jag den här tjejen. Hatar och vill vara. Samtidigt.
Och så - lika plötsligt som hon dykt upp försvinner hon ur mitt synfält (eftersom jag går alldeles för långsamt för att hålla hennes fart). Och jag inser hur larvig jag är.

Jag misstänker att håller på att gå in i en ful-period. Sista månaden och allt (!) och håret är sprött med utväxt, jag är vätskefylld som en val och känner mig allmänt o-snygg. Men. Man ska inte gnälla. Imorgon har jag bokat in min syrra för att komma och färga utväxten. Jag ska boka mig en klipptid i veckan och har nymålade tånaglar.
Någonstans måste man ju börja.

Oh so quiet

Hej.
Förlåt. Det är rätt tyst här i bloggen just nu. Jag lovar att ändra på det. Snart.
Det är bara det att jag inte är världens roligaste människa just nu. Snarare trampar jag omkring i en mycket, liten och begränsad bubbla där profylax, familjegrupper, bästa skötväskan-köp och att få någon att måla mina tånaglar (eftersom jag inte når dem) är prioriterade.

Dessutom kommer min efterträdare in imorgon och ska börja ta över.
Det är väldigt, väldigt lite tid kvar nu. Typ.

Helt sjukt gott

I förra veckan var det bokklubbsdags och Mia-Kopia agerade värdinna. Efter en god middag och trevligt boksamtal så ställdes efterrätten fram. Den såg ut ungefär så här: Och den var så sjuuuukt god!
Så jag tog receptet och tillagade den själv i lördags. Eller tillagade och tillagade. "La ihop" är nog mer rätt beskrivning. Så här gör man i alla fall:

1) Öppna en burk konserverade päronhalvor och lägg i en ugnsfast form (spar lagen)
2) Häll över ett paket sockerkaksmix med citronsmak. Alltså; bara pulvret.
3) Häll över päronlagen.
4) Blanda inte. Gör bara små andningshål för lagen att rinna ner i.
5) Lägg på några klickar smör.
6) In i ugnen. 200 grader (om du har varmluft, annars 225) i 20 minuter.
7) Servera med vaniljvisp.

Helt sjukt gott.
Socker och fett. Vad kan gå fel?

ALLA vet.

- Hej hur mår ni? Säger den medelålders kvinnan i tunnelbanekiosken när jag morgongrusögd snubblar in.
- Bra. En kaffe tack, svarar jag, oförmögen att föra längre konversationer innan morgonkaffet.
- Det blir en kille, säger hon och nickar åt min mage. Vanlig eller ovanlig kaffe?
- Eeeh, vanlig.
- Det blir en kille. En väldigt busig kille. Femton kronor tack.
(jag betalar)
- Men det gör inget. Vi kommer att tycka om honom ändå, fortsätter kvinnan och kliar sig förstrött på sin vårthaka.
- Okej. Tack då, svarar jag och backar bakåt ut ur butiken.

Som sagt. ALLA vet.

Me and Buffy - we´re like this!

Dagens stora nyhet är knappast helikopterrånet i Västberga. Nope. Dagens nyhet måste ju vara att Buffy (Sarah Michelle Prinze) har fött barn.

Mannen och jag har precis gett oss på att titta igenom samtliga 7 säsonger av Buffy the Vampire Slayer (igen)... Och vad som slår mig är hur lika jag och Buffy/Sarah är.

Här kommer bevisen:

- Vi är lika gamla (unga)

- Det här är första barnet för båda

- Vi har båda varit ihop med våra killar sedan urminnes tider

- Precis som jag väntade hon flera år med att byta efternamn efter giftemålet

- Vi vet båda hur man sparkar rumpa

och...

- Om jag frågade Buffy om hon tycker hundvalpar är söta eller fula, så lovar jag att hon skulle säga söta. Precis som jag skulle!

Likisar or what?

Kniiiip

Idag var vi hos barnmorskan igen, bright and early kl. 07:45. Och än en gång så lyckas hon med konststycket att komma försent.

Nu känns det lite som att vi spenderat mer tid i väntrummet än inne på hennes rum och jag börjar bli lite orolig. Hur ska det bli när vi faktiskt kommer in och ska föda? (På den mottagning vi går på har man samma barnmorska hela vägen. Även när man ska... ja, ni vet...)
- Hörru, kan du knipa lite till? Barnmorskan är lite sen... Asså, jag SER att det är ett huvud som sticker ut. Men barnmorskans pendeltåg var lite försenat. Du får hålla dig. Spela Yatzi eller något så länge. Andas.

Som sagt. Börjar. Ana. Oråd.

Lugna Duktig

Imorse var det stopp i tunnelbanan när jag skulle åka till jobbet. Detta resulterade i att mitt tåg fastnade på en av de mer centrala stationerna och sedan hux flux togs ur trafik.

När alla andra ringde i mobiler, stampade på stället och såg märkbart irriterade ut - jag bevittnade t.o.m. en tjej som skrek rakt ut! - så tog jag tillfället i akt och gick till närmaste Espresso House och köpte mig en stor, god latte. Sen satte jag mig på en bänk på perrongen och bara tittade på människor.
Det här med stress är så överskattat. Jag orkar inte ens bry mig.

Hej modeblogg!

Dagens outfit: Min 90210 t-shirt som jag köpte på Bikboks rea för 29:- i somras.
Jag gillar den här tröjan. Dels täcker den magen och dels tror folk att jag går omkring och skyltar med namnförslag till bäbis.
Hallåååå? Donna? As if.

I ♥ smörgåstårta

Det slår mig att jag aldrig någonsin nämnt min lilla fäbless för smörgåstårta här i bloggen. Vilket är knäppt. För jag älskar verkligen smörgåstårta. Mest av allt (ätbart) tror jag minsann.

Hemma hos oss så har vi en tradition: Fyller man år så får man smörgåstårta till frulle. Detta för att det annars bjuds alldeles för lite på smörgåstårta där ute i den stora världen (dop, begravningar och 60-årskalas blir man ju inte så ofta bjuden på...)
Dock finns det lite informella regler runt det här smörgåstårtebjuderiet.
1) Det ska alltid vara en skaldjursvariant. 2) Man ska alltid låtsas att man "glömt bort" smörgåstårtan, eller att "men det har ju vi slutat med" och mörka och gömma in i det sista... 3) Smörgåstårtan ska vara stor nog att räcka till att hetsäta upp mellan hemkomst från jobb och ankomst av släktingar som vill fira.

Så gissa vad jag ska göra idag efter jobbet?

Ledtråd: det är mannens födelsedag...

Födelsedagsbrickan...

Konversationstjuven R-N

Igår var jag och tog en informell afterwork-öl med några typ-kollegor. Det slår mig att så nära så mycket alkohol har jag inte varit sen jag gurglade Listerine sist - och då spottade jag efter. Igår spottade jag inte. Jag drack heller inte riktig öl, utan beställde en non-alcoholic vetedito och kände mig väääääldigt vuxen och o-gravid.

Namnet till trots (afterwork) så pratas det väldigt mycket jobb på dessa tillställningar. I vanliga fall. Dock var det igår Rut-Napoleon som var den stora konversationstjuven. Och inte mig emot. Jag tycker ju att magen är bland det mest fascinerande jag sett och kan stirra på den i timmar. Speciellt när jag ligger och kollar på TV och den underhåller med sparkar och annat jox.

Jag fick i alla fall med mig idel lovord och inte mindre än två (2) förlossningsberättelser som jag personligen kände att jag kunde vara utan. Jag har ju medvetet hoppat över dom kapitlen i min mammabok och tänkt att jag kan ta det sen. När det blir aktuellt liksom. Sen. Senare.
Men ölen var god!

...tappar tråden....

Apropå vad Nostalgia kommenterade, alltså det om fotbollsskorna... Så måste jag erkänna att det här har jag tänkt en del på. Det här med sport. Och barn. Och så.


När jag var liten fick jag prova på vad jag ville i sportväg. Jag spelade handboll, tränade friidrott och fastnade till slut för ridsport (undertecknad ägde under ett par år en egen häst!). Och självklart tänker jag låta Rut-Napoleon göra samma sak. Sport är bra. Lagsporter ännu bättre. Och fotboll? Well... Finns det inte ganska mycket pengar i fotboll? Eller ska man kanske satsa på att kasta ut ungen på golfbanan redan vid två års ålder?
Hur som så är jag för sport. All typ av sport. Förutom hockey.
Hockey är - inte bara tråkigt att titta på - en sport som kräver en hel arsenal med skydd och annat lull-lull som inte går in i en liten godisblå Peugeot. Vilket iofs inte den begagnade vagn vi köpt gör heller. Men någonstans måste man prioritera... Om jag bara minns vad poängen med det här inlägget var. Hm. Jag nämnde godis. Det kanske är dags att gå och köpa sig en påse?

Mental lördagsuppladdning

Idag ska jag hälsa på fd. Täbytanten som blev Södertanten och som nu är nybliven Årstatant. Dagen till ära har jag bakat kladdkakemuffins och sitter nu och väntar på något slags livstecken från henne så jag kan åka över och beundra den nya lägenheten.
Det slår mig att jag redan har en dygnsrytm som en småbarnsförälder; uppe minst tre gånger per natt, somnar tidigt och vaknar ännu tidigare. Eller hur det nu funkar... Sa jag att första tvätten redan är tvättad och klar?

Fick ett SMS från en tjej i mammagruppen. Nu har hon också fått barn. En kille.

Nu ska jag gå och tvätta en till tvätt. Jag tror det blir kräktrasorna Krama från IKEA som ska få sig en omgång. Nu är det mental uppladdning som gäller. Det är ju trots allt inte så många veckor kvar...

Fler avslöjanden så här lagom till helgen

Stoppa pressarna! Rut-Napoleon är en kille!

Det är i alla fall vad ALLA säger. För tydligen SER folk vad det är för kön, trots att jag - som ändå spenderar mest tid med magen - inte sett några könsorgan stickandes ut alls. Men det behövs alltså inte. För R-N är en kille. Jag har en kill-mage. Formen säger allt. Tydligen.

Pojkvännen Pelles mamma Brittis från Boxholm har t.o.m. spått min mage. Det blir en kille. Och hon har ALDRIG fel. Det kan hela klanen Nilsson intyga (och gjorde även så på förra helgens bröllop. Ihärdigt.).

För att bli 130% säker så gjorde jag Aftonbladets högst vetenskapliga test "Blir det en tjej eller kille?". Och nu är det verkligen ingen tvekan längre - det blir en kille. Ty jag är inte rund i ansiktet, jag luktar fortfarande vitlök efter jag faktiskt har ätit vitlök, jag sover på vänster sida och jag är inte överdrivet sugen på citrusfrukter.
Alltså. Bring on ye old babykläder i blått.
Nu ska vi cementera könsroller!

Mina barn ska minsann få...

Kommer ni ihåg när en lyckad myskväll var allt som behövdes för att göra ens liv komplett?

När man på lördagen fick krypa upp i soffan med kastrullpopcorn, egenhändigt utvald läskedryck på flaska (alltid CocoBahia) och typ Fragglarna på TV. När det var det absolut bästa som fanns i hela världen? Och ens föräldrar var bäst i världen eftersom man fick både läsk och popcorn?

Jag minns de här stunderna med värme. Och jag lovar att Rut-Napoleon alltid kommer att få minst en myskväll i veckan. Med egenhändigt utvalt snarr. Precis som jag fick. För myskväll är fan viktigt för utvecklingen. Så det så!