Mia Törnblom.
Vad ser hon när hon blundar?
Är det små, bruna björnar som cyklar på enhjulingar och jonglerar?
Om man är så jätte-glad-så-man-nästan-spricker-och-varje-grej-kan-man-vända-till-något-positivt-och-förresten-kolla-in-mitt-nystajlade-hår-som -spretar-åt-alla-håll som hon är så undrar jag vad man gör när ingen ser. Gråter? Petar sig i näsan? Berömmer sig själv?
Alltså, jag gillar Mia. Men på TV så funkar det inte. Hon är liksom.... för stor för rutan. Det är för mycket Mia. Hon kommer för nära. Jag vill kasta ut vår 32-tummare och köpa en liten, svartvit TV och kolla på istället. Vilket är dumt. För små TV-apparater kostar skitmycket.
Förresten! Visste ni att Mia Törnblom är TäbyTantens gympalärares storasyster?
2 kommentarer:
Jag gillar inte Mia. Hon pratar som om alla vore tre år gamla och beter sig som om hennes trötta älska-dig-själv tricks från sjuttiotalet är revolutionerande smarta och därför måste hon prata jättelångsamt och betona varje stavelse. Alla som lyssnar på Mia borde sluta obsessa över sig själva, inse att alla är lika jäkla olyckliga hela tiden (och därför inte bryr sig om hur någon annan mår) och skaffa sig ett fadderbarn eller adoptera en hemlös katt istället.
Jag kan bara instämma - jag gillar henne inte heller. Boken hade väl ett och annat, men mest av allt förmedlar hon känslan av att vara nyfrälst - "gör som jag och ni blir lyckliga..." Jag tror liksom inte att hon sitter inne med livets mening eller sanning.
Skicka en kommentar