En feature är att det är samma människor som dyker upp varje vecka och vi börjar så smått småheja på varandra. Där finns hon den smala som alltid står längst fram och envisas med att ha råttsvansar trots att varje kvinna vet att råttsvansar har man tills man fyller 25. Sen är det bara
larvigt. Sen är det hon med den snygga frisyren som lyckas dra till sig båda Mias och mina blickar på ett åh-vi-önskar-att vi-hade-hennes-frilla-men-när-skulle-vi-orka-fixa-den-sätt. Jag funderar allvarligt på att fota henne i smyg (mitt i en frivändning?) och gå med till frisören. Sen är det hon den där klämkäcka, rödlätta bruttan. Hon som av en händelse är utbildad instruktör och tog över passet en gång när den ordinarie inte dök upp.Det här kan fortsätta i det oändliga. Och det är också det som gör morgonpasset lite extra roligt. Frågan är bara hur de andra ser på mig och Mia? Är det kanske som de där två som alltid måste stå bredvid varandra? Och som alltid skvallrar? Högt? Och som kör en high-five mellan låtarna? Jag vet inte. Men det spelar ingen roll. Ingenting räknas egentligen innan morgonkaffet ändå.
2 kommentarer:
Det är klart det spelar roll!
Så här ser de oss: Där är den där medelålders divan som bara står och speglar sig (läs MM), med sin mycket yngre polare som alltid sprider glädje och är Gwen Stefanis förebild... (läs LD)
Vilken träffsäker beskrivning! Precis så där är det ju... man känner dom inte men man håller ändå koll på dem :) Kul inlägg!
Skicka en kommentar