Nu ska jag berätta en grej som hände i veckan. Jag tänkte inte så mycket på den då, men nu har det gått upp för mig att händelsen är rätt... signifikativ för min arbetsplats. Here I go:
Det är trefika. Vi sitter och mumsar på en överdimensionerad chokladask som chefen köpt oss, dricker kaffe och pratar om ingenting. Förutom jag, som sitter och mys-ler över kanten på kaffekoppen. Till saken hör att mina favvojeans pajjat på morgonen, killen brevid mig på tuben luktade så mycket svett att jag fick gömma mig i halsduken, jag hade glömt att köpa frukost och allt var så där grått och regnigt ute. MEN, jag kände mig så lycklig. Okej, jag kanske flinade som värsta psykopaten där jag satt, men ändå.
En av kollegorna frågar anklagande Vad är du så glad för? Jag tittar på dem och svarar För att jag är så lycklig! (My gawd! Jag känner att återberättandet av den här historien blir nästan lite religiöst. Förlåt.)
... Och möts av fem komplett nollställda ansikten. Vaddå? får en av dem ur sig. Det fattar inte! De fattar vekligen inte! Jag suckar. Jo när det pirrar i hela kroppen och man inte kan låta bli att le? Ingen reaktion. De tittar fortfarande oförstående på mig när jag reser mig och går tillbaka till mitt skrivbord.
Ridå.
2 kommentarer:
Jag tror det där var mindfullness (vad heter det på svenska?) på riktigt.
När man liksom sitter på samma stol med alla sina splittade personligheter samtidigt ett ögonblick.
Har de aldrig upplevt det mänskorna? Sorry.
Lycklig är liksom grejen med allt. Grattis! Det är stort!
Skicka en kommentar