I det naturliga händelseförloppet som ofta sammankopplas med orsak/verkan eller högmod går före fall så pajade såklart mina (stora, fina) högtalare imorse.
Min hybris över att kunna toppa alla andras modesta högtalares volym med mina stora (minns utropet: Högtalare? Jag har tre! och mys) föll platt när jag imorse slängde igång min fredagsplaylist i Spotify:
Dah-da-da-dah *kraaaaschhhh* dah-da-dah *kkkkrrrzzzzttt* dah- - - -
Och så blev allt tyst. Mörkt. Ensamt. Hårt. Främmande.
Jag började svettas. Först lite. Men när det slog mig vad som just hänt mer. Sen kom tårarna och jag...överdriver som fan. Fast lite svettig blev jag.
Men om det är något jag lärt mig så är det att nöden har ingen lag. Så jag stal min chefs högtalare. Eller, tekniskt sett så bytte jag ut hennes hela bashögtalare mot min trasiga. För om det är något som jag är övertygad om så är det (1) hon använder dem aldrig, och (2) om hon använde dem så tror inte jag att jag skulle uppskatta vad som kom ur dem, (3) det här är inte stöld, det är bara omflyttning av Företagets egendom, och slutligen (4) varje liten rebellisk aktion räknas - även om de aldrig upptäcks.
Har jag inte rätt?
5 kommentarer:
låt mej se, 1, 2, 3, 3, är det verkligen så man räknar? eller så har jag i vanlig ordning inte fattat nått av det jag just läste.
MENÅH!
Jag tror att det är feberyran. Jag råkar nämligen veta att herrn är sjuk. Denna vecka.
Kontorets chef har lättare att köpa ny än du. Så du har rätt.
Vad jag undrar är följande: sitter ni i ett öppet kontorslandskap och lyssnar på olika musik i högtalare? För en ljudöverkänslig person som mig så låter det som helvetet på jorden.
Är det något jag lärt mig så är det att du alltid har rätt.
Skicka en kommentar