Jag gillar människor.
Människor gillar mig.
Fullgubbar stannar ofta och gärna till och småpratar ogenerat med mig på tunnelbaneperrongen. Och ensamma tanter. Och annat löst folk. Jag har ett sånt utseende. Jag kanske ser ut som en person som är lätt att gilla. Och det hoppas jag verkligen att jag är. För jag gillar ju er tillbaka.
Nästan alla i alla fall. Men ibland så stöter man på någon som bara inte går att tycka om. Och man vet inte varför.Förutom de uppenbara icke-gilla parametrarna (rasist, homofob, icke dricksande på krogen) så är det mest en känsla som smyger över en. Något som inte går att sätta fingret på (men som - om/när det väl kommer upp till ytan - resulterar i ett "såklart!") och som kan ligga och gnaga till dödagar.
Som t.ex. en "släkting" till mig som jag alltid haft den där känslan med. Det visade sig att hon tappade mig med huvudet före i trappuppgången när jag var två och hon var barnvakt. Och detta avslöjar hon tjugofem år senare (efter ett par glas vin) och skrattar gott åt det. Och jag, jag fick äntligen rätsida på varför jag aldrig riktigt gillat henne.
Nu undviker jag henne. För jag gillar inte henne. Och nu jag vet varför.
Och jag slår vad om att fullgubbar, ensamma tanter och annat löst folk inte pratar med henne på perrongen. För vet ni? Hon har inte ett sånt utseende. Hon är bara inte en sån man gillar.
5 kommentarer:
Jag är också en sån där som alla, hm ska vi säga lite udda, personer vill prata med. Måste vara att vi ser vansinnigt trevliga ut?
Och förresten, jag pratar gärna (för precis som du gillar jag folk). Så länge folk inte skäller på mig.
Du är lätt att gilla. "Släktingen" är lätt att ogilla.
kram
Jag gillar dig. Jag älskar din glädje. Därmed gillar jag inte folk som slänger dig i trappor.
Tack för alla fina ord.
Det är inte så att jag är förstörd för livet bara för det här. Snarare tycker jag att det är en rätt kul anekdot...
Skicka en kommentar