Fascination för handväskor

Varje dag när jag kommer hem hämtar sonen min väska. Han plockar sedan långsamt ut varenda liten pryl; ut med alla plastkort, smetar lypsyl på kinderna (hans idé om att sminka sig?), ritar med pennan på kroppen, fipplar med Nordea-dosan och nu senast leker med bilnyckeln.

Efter varje session drar han vidare på nya äventyr och lämnar efter sig en liten hög på golvet. Allt jag hinner göra är att ösa ner allt i väskan igen och försöka hänga på i hans tempo.

Så ibland måste man rensa lite...
Märk väl hur många utifall-russinpaket jag har i väskan... Och snorpapper...
Det är i alla fall inte konstigt att jag aldrig hittar något i min väska.

Hemfridsbyråkrati

En av de få saker som jag och mannen gjorde upp om innan Rufus föddes var vabbandet. Alltså VAB: vård av barn, och hur vi skulle sköta det.
Eftersom ingens jobb är viktigare än någon annans i vår familj, även om mannen tjänar mycket bättre än mig, så bestämde vi oss kort och gott för att dela lika. Jag tar måndag, onsdag och varannan fredag - han andra hälften.
På så sätt är det aldrig något snack om vem som är hemma och vem som går till jobbet och då heller inga sura miner.
Jag tänkte bara tipsa om det eftersom det är en oundviklig del i varje småbarnsförälders liv och jag är för konceptet "göra det så enkelt för sig som möjligt".

Omvända världen

Det är onsdag kväll.

Världens bästa band Foo Fighters spelar på Stadion och jag är och storhandlar på ICA Maxi.

Hur blev det så här?

Elva år

Idag sov hela familjen middag ihop.
I två timmar var det helt tyst i lägenheten. Ingen TV, radio, duplokras, bilar som dras mot parketten... Inget.

Det är verkligen inte ofta jag har ro i kroppen att sova mitt på dagen, men idag var jag trött. Och kanske lite bakis. Jag och min käre make firade nämligen elva år som par igår och med Pojkvännen Pelle säkert installerad som barnvakt tog vi oss in till stan och började kvällen på Fotografiska och såg Mapplethorpes utställning. Sedan drog vi vidare till Fondueboden där vi åt. Alldeles för mycket. Men ändå. Jag är nu helt övertygad om att kärlek stavas "smält ost" i flera länder. (I andra länder stavas det t.ex. "IKEA".) Dessutom hade jag ingen aning om kvällens planer utan fick chansen att bli riktigt överraskad.

Vi avslutade kvällen med att möta upp mannens jobbarkompisar på ett ställe på söder, något som alltid är kul om det inte var för det faktum att jag a) aldrig lär mig deras namn (till mitt försvar har han runt 50 stycken kollegor, samtliga killar i åldern 25-35) och b) de hade ett par timmars försprång i ölandet.

Hur som hade jag en fantastiskt trevlig kväll. Det är inte ofta jag och mannen går ut tillsammans, men när vi gör det så har vi alltid jättekul.

Det enda smolket i bägaren är dagen efter... Vem får sovmorgon när båda varit ute kvällen innan (jag) och vem går upp kvart i sju för att leka med bilar och laga frukost till Rufus (han)? Fast lite får man väl ända stå ut med.
Sova kan vi göra när vi är gamla.
Eller när vi är rutinerade nog att låta Rufus sova borta.

I always tell the truth. Even when I lie.

I morse när jag - halvt medvetslös - släpade mig in på toaletten hoppade jag högt (och skrek nästan ännu högre) när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade nämligen helt oförklarligt ett långt, knöggligt ärr över halva ansiktet.
I mitt komatosa tillstånd förstod jag inte att jag måste ha sovit med huvudet rakt ner i kudden och att märket i ansiktet bara var ett par timmars tryck av en stackars kudde, utan stod bara där förvirrad av min spegelbild.

Det tog en bra stund innan jag fattade något alls.
Men när poletten sen trillade ner så skrattade jag muntert åt min egen dumhet tills ärret försvann. Då provade jag att skratta lite åt min löjliga frisyr också. Den försvann inte.

You win some, you loose some liksom.

Rock'n'roll

Vi spelade med bandet i helgen igen och jag vill belysa två saker som gnagt mig sedan jag gick av scenen:

1. Jag måste verkligen köpa mer kläder som lämpar sig för scen. Två spelningar av två möjliga har jag haft trummisens kläder på mig. Så lite djurmönstrat, lite glam och mycket rock'n'roll alltså. Komsi komsi hem till min klädkammare…

2. Jag har verkligen saknat att stå på scen! Det är så kul. Varför hade vi ett uppehåll med bandet för? Varför?

Jag vet ju varför. Vi har alla varit upptagna med att bilda familj, föda barn, flytta till hus osv. Och det är inte slut än! Trummisen ska ha barn igen i augusti, så nu blir det ett litet uppehåll i gigandet och in i replokalen för att skriva nytt material. Men i november har vi sagt att vi ska ut och lira igen!

Lilla Duktig joggar inte

Eftersom jag jobbar med meeeeedia (prova att säga det utan ironi) så var jag och mina arbetskollegor i veckan anmälda till att springa Medieruset. Kul. Men med ett stort problem: Lilla Duktig joggar inte. Hon powergår på sin höjd, men att jogga är en strängt oupptrampad bit mark i hennes liv. Alltså mitt liv. Det lät bara bättre i tredje person.

Eftersom jag jobbar med meeeeedia (nope, funkar fortfarande inte) inom ett säljbolag säger det sig självt att pressen att prestera bra i tävlingssammanhang är stor. Kul. Men med ett undantag: Lilla Duktig. Lilla Duktig känner ingen press. Hon powergår banan i sin egen takt, men en trevlig ljudbok i lurarna och ett fånigt leende på läpparna. Alltså jag gör det. Äh, ni fattar.

Men så, när vi står där på Stadion och väntar på startskottet för grupp B (översatt till vi som inte har speciellt bråttom) så tänker jag "äh vafan" och så börjar jag jogga. Jag testar ett par hundra meter först. Promenerar sedan en bit. Tar hundra meter till joggandes. En backe. En fin skogsstig. En extra spännande kapiteldel i boken gör att jag glömmer bort att gå. Och så fortsätter det hela sträckan runt. 3, 7 kilometer. Och när jag kommer in på Stadion igen för att springa i mål så tar jag hela upploppet i bra fart (andra halvan går jag) och går i mål med en segergest senast sedd i Rocky-filmerna.

Naturligtvis är jag sist in av mina kollegor och min placering är mycket, mycket dålig. Till och med tiden är kass: 35 minuter. Men allt det där spelar ingen roll. För Lilla Duktig har börjat jogga. Och banne mig om hon* tänker sluta nu!

*Alltså jag. Jag tänkte nog testa det här jogg igen. När mina ben slutat kännas som stockar.

Min randiga tröja

Idag har jag gått omkring och mått extra bra. Anledningen till detta är lika enkel som den är mjuk, luftig och randig. Anledningen är nämligen min nya tröja. Och det faktum att ett flertal människor oberoende av varandra har gett mig komplimanger för den.

Det hela började efter en sällsynt tuff arbetstisdag på kontoret då jag kände att jag behövde piggas upp lite. Men vad hittar man på kvart över sex en vardagskväll när man egentligen borde åka hem, äta en försenad middag och spendera lite kvalitetstid med familjen innan Rufus nattning och sedan försjunka i något kreativt projekt/städa/titta på något trist på TV. Svaret är enkelt: man hetsshoppar fram tills butikerna stänger vid sju och hinner ändå hem till all of the above.

Det var då jag hittade den, min randiga tröja. Inklämd mellan ett tvivelaktigt vit-blus-med-knapp-köp, en rutig kepa till Rufus och köp-2-betala-för-1-koftor (i sommarfärger; jag köpte en bubbelgumsrosa och en ljusgul) så hängde den bara där och var...ja, randig på flera glada sätt. Den gjorde mig lycklig helt enkelt, hur nu en tröja för 99 spänn på Cubus kan göra en lycklig. Men ändå.
Jag hann inte ens prova den innan stängning men tänkte att "vafan jag chansar" och köpte den, något som jag aldrig annars gör.
Väl hemma hann jag inte prova den, livet kom helt enkelt i vägen än en gång. Det var inte förrän morgonen därpå som jag drog på mig tröjan efter morgonduschen och konstaterade jublande att visst var den precis så fin som jag hoppats på. Och där är vi nu. En hel dag och många leenden senare. Tänk att en randig tröja kan göra en så glad!

Tur att skatteåterbäringen har kommit idag. Jag tror minsann att jag måste ut och shoppa mer...

Nyförälskad...

Äntligen har jag ett rosa axelband i min ägo! Hoppas bara att den matchar min gitarr nu...

Saker jag aldrig lär mig

Att inte ta upp mobilen, fippla i lurarna, ringa någon/slänga igång radion samtidigt som jag smäller igen dörren på jobbet och kutar ned i trapporna, fyra våningplan, runt runt runt...

På plan ett känns det ofelbart alltid som att jag ska svimma och på bottenvåningen måste jag stanna till och hålla mig i väggen för att inte ramla omkull.
Så mycket för multitasking.

En dag kommer jag att ligga där på beonggolvet med en arm eller ett ben spretande i en onaturlig vinkel mumlandes; "Du kan jag ringa upp dig, det har hänt en grej...".

Mot Åland!

Jag sitter i en trång ful hytt på däck nio på Viking Cinderella. Utanför skrattar och stojar halvberusade passagerare och intercomsystemet spelar dansbandsmusik och Lena Ph. Det finns en förväntan i luften. En förväntan av karaoke, styrdans, billig taxfreespit och ännu billigare ragg för natten. I hytterna gör sig tjejerna klara, oftast fyra och fyra, iklädda uteslutande svart, leopard och glitter (inte helt olikt den topp jag hade på spelningen när jag tänker på det, fan!) killarna tömmer en burk hårgelé i luggen och drar ett par snabba öl. Sedan vinglar de ut på de heltäckningsmattklädda golven. Tjejerna för att de har för höga klackar. Killarna för att de fått för många öl innanför västen.

Det är ett kul skådespel, men denna resa är reguljär för min del och vi hoppar av redan om ett par timmar i Mariehamn. Det är nämligen dags för årets resa till mannens farbror på fårfarmen i Ålands skärgård. Väl där väntar hela 250 lamm med tillhörande tackor och jag misstänker att vi kommer att spendera en hel del tid utomhus i det karga landskapet.

Eftersom min budget inte stödjer min teleoperatörs taxor för utlandswebbtrafik så kommer jag nog inte att kunna blogga igen på ett par dagar, så alla där ute: Ha en härlig kristi flygare! Hoppas att solen kommer att lysa och att ni alla slipper influensor och annat trist jox!