Mollys mamma K och jag är kollegor och hade turen att få barn med fyra veckors mellanrum (hon 2 veckor för sent, jag 2 veckor för tidigt).
Sedan Baby-Molly kom till världen har vi försökt ses någon gång i veckan för att promenera, fika och prata bebisar - sånt som man gör...
Sedan Baby-Molly kom till världen har K tagit kål på och/eller skadat sitt barn på alla upptänkliga sätt. I sitt huvud alltså. Baby-Molly mår utmärkt, men K själv verkar ha konstant ångest.
Till exempel låg mobilen för nära Mollys huvud när det ammades en gång. Mobilen hade ljudet på. Det ringde. Simsalabim! Och så var Molly döv. Eller; på Apoteket hostar en kvinna. Vips! Så har Molly svininfluensan. Eller varför inte när Baby-Molly åkte bil första gången och somnade. Då fick K för sig att Molly hade tuppat av för att bältet satt för tajt. Och detta, mina vänner, är bara några sätt som hon tror sig ha skadat sitt barn.
Så. Okej. Jag förstår att det är svårt att inte oroa sig när man är ny på det här med barn. Att hon dessutom är ensamstående plussar antagligen bara på oron. Men ååååh! Kom igen! Någonstans måste man ju sätta stopp och inse hur överdriven ens oro är? Eller?
Visst, hennes historier är grymt underhållande när hon berättar om dem i efterhand. Men det kan ju inte vara bra för henne att stå där med hjärtat i halsgropen och bara tänka "shit shit shit" bara för att jag ska få skratta.
Några tips på vad jag kan göra?
1 kommentar:
Sådär kunde jag vara förut....och det finns nog inte så mkt att göra,hon kommer lugna sig, bli tryggare i sin roll med tiden...ett tips är väl att du kan peppa henne,berömma henne,tala om att hon är en jätteduktig mamma!
Skicka en kommentar