Indianen

Idag skulle jag gå och träna tänkte jag. Men... (och nu verkar det som att jag kommer med lama ursäkter) alla pass var fulla... så jag trotsade vädret och tog med barnvagnen ut på en timslång promenix. Nu visade det sig att promenaden inte var helt bortkastad; dels fick jag chansen att lyssna på de första kapitlen i Den förlorade symbolen (Dan Browns nya, som vi har som nästa bok i bokklubben, som jag inte kommer hinna med att läsa) och dels fick jag chansen att hälsa på min ena granne, som tydligen dagen till ära var en indian.

Jag vet inte om jag berättat om mina grannar förut? Men i korta drag så är det såhär:

På alla sju våningar i vårt hus bor det fullkomligt normala människor. Människor som hälsar i hissen. Som inte röker i trappen. Som inte luktar konstigt. Utom på plan fem. Vår våning. Det unga paret mittemot är livrädda för mänsklig kontakt och kastar igen dörren så fort vi äntrar våningsplanet. Paret på andra sidan trapporna bråkar jämt. Gärna med ytterdörren öppen. De hälsar inte på sina grannar. Kanske av princip. Kanske för att de tappat rösten av att skrika på varandra. Och slutligen det dysfunktionella paret tvärsöver. Hon - 20-nånting, blek, sinnesförvirrad*. Han - 50 plus, överallt-rökare, Mc-ägare och idag tydligen indian.

Det här öppnar för helt fantastiska möjligheter! Imorgon när jag öppnar dörren kan min granne vara en cowboy, eller tomten, eller kanske en egyptisk slav. Tänk bara! Jag längtar redan!

*Hon har blivit hämtad med ambulans efter det att polisen bröt upp deras dörr. Till exempel.