Statistik - upp!

Jag var nyss inne och surfade runt på Blondinbellas blogg. Bara för att kolla lite liksom. Fatta att hon har 144 000 besökare i veckan. Etthundrafyrtiofyra!
Jag har 43.

Blondinbella skriver runt nio inlägg om dagen, lägger in bilder och delar med sig av sitt liv. Så jag tänkte att jag skulle bli mer som henne kanske? Och höja upp min veckostatistik till i alla fall 50 till jul.
Så. Here I go.

Nedan finner ni Blondinbellas veckoschema. Jag har själv skrivit till vad jag kommer hitta på brevid. Vi kan ju lugnt konstatera att vi inte kommer att mötas den här veckan, jag och Isabella Löwengrip...

(Klicka på bilden för att göra den större.)

Stora pengar

Idag såg jag en tusenlapp.
Alltså, det är inte så att jag är så fattig att jag aldrig ägt en tusenlapp - på kontot. Men i handen? Icke.
Men tydligen så existerar de alltså fortfarande.
Den här var ett extra ståtligt exemplar; blank och stärkt. Kanske kom den från ett grattiskuvert skänkt från en extra givmild moder?

280 kronor snyggare

Idag har jag lagt 280 kronor på en ansiktstvättkräm, nej förlåt, en moisture rich foaming cleanser från Estée Lauder.

Jag är så trött på att alla ansiktstvättare jag använt tidigare inte tar bort mascaran ordentligt (utom Niveas Youth-serie men just den finns inte längre och dessutom säger Lisa att jag är lite väl optimistisk som använder den) och tänker varje gång jag köper en ny tub att nu, nu är mitt letande över! Här har jag den perfekta ansiktstvätten... För att sedan kastas in i besvikelsens svarta hål.

Nu får vi se om denna rosa lilla skönhet håller måttet eller ej. Dags att tvätta ansiktet.

På torsdag är det ärtsoppa, på fredag är det lön

Jag har gått och blivit dagvill. Hela veckan har jag levt och jobbat som att det är imorgon. Min teori om hur det kunde bli såhär är att det är lön denna vecka. Och lön får man ju på fredagar. Så har det varit sen det gamla bondesamhället. INTE.

Lön får man idag – torsdag. Så när jag igår skulle ta fram hembakade lussebullar ur frysen till fredagsfikat på jobbet så kom det som en smärre chock att det bara var onsdag. Onsdag!

Tänk om jag inte ställt in mina två kompisluncher denna vecka? Då hade jag suttit på fel ställe och väntat. Inte bara en, utan två gånger.

Men. Man måste tänka positivt också. Nu har jag ju fått en extra kväll hemma då jag kan pyssla. Jag har också gjort klart dagens alla jobbsysslor redan igår, och skulle kunna ägna dagen åt planlöst surfande. Dessutom är det ju lön idag.

Jag kanske inte är dagvill ändå, utan bara alldeles för smart för mitt eget bästa.

Sjukhuset

Idag var vi på sjukhuset för första gången med Rufus.

Jag har varit på vårdcentralen nån gång med honom tidigare (för att kolla hosta) men aldrig på stora Sachsska Barnjukhus. Anledningen?

Magsjuka, med matvägran och hela den svängen.

Det känns rätt bra att han redan är 13 månader och har varit så frisk (ta i trä) hela tiden ändå. Det är liksom sånt man glömmer bort att vara tacksam för.

Så, tack!

Döden och pingvinen

"En tragikomisk satir över dagens Ukraina om en man och hans udda husdjur."

Fast på allvar?

Det här är alltså månadens bokklubbsbok som i min frånvaro valdes ut.

Allvarligt.

För att det inte finns så många böcker om udda husdjur. Eller tragikomiska satirer över dagens Ukraina.

På riktigt.

Nu är det jag som hoppar av bokklubben.

Dagens fråga

Om du var ett typsnitt, vilket typsnitt skulle du vara då?

Själv skulle jag vara Frutiger. Jag är inte Frutiger just nu, men mitt mål är att komma dit någon dag. Just nu är jag mer Arial Narrow. Lite ful, mycket användbar och finns förinstallerad på alla datorer. Praktisk liksom.

Medan jag jobbar och tjänar pengar...

...passar Rufus på att ta sin första ridlektion.

Kent eller inte Kent?

Det verkar som om Sverige är uppdelat i Kent-älskare och Kent-hatare:
- Åååååh, dom är typ bäst och Jocke Berg är skitsnygg hallå!
- Har du märkt att ALLA Kent-låtar börjar likadant? Dam, dam, dam. Värdelöst!

Själv har jag varit av åsikten att de är skitbra live och har en del hittiga refränger. Tills imorse på tunnelbanan då P3 spelade Kents nya (?) singel Ismael. Och det är så värdelöst dåligt att jag nästan mår lite illa. Oinspirerat, prettotext och bara ... blah... De kanske fortfarande är bra live, men jag har inte sett dem på över fem år. Så sorry herr Berg, nu sällar jag mig till den neggiga sidan av Kent-förståsigpåare.

Vad hände?

Yay!

Idag har jag lyckats byta till mig rosa post-it's!

En kollega satt och tryckte på en hel bunt och i gengäld fick han en bunt gula (oöppnade) samt önska en låt.

Slutet gott allting gott.

Säg det med en mugg

På Kontoret är allt som vanligt.
Fast en del saker har ändå ändrats sedan jag försvann. Såsom att varje storkund (vi har sex stycken) har fått varsin låt. Så när t.ex. kund A ringer börjar således hela kontoret sjunga på en modifierad och rätt osynkad version av Främling - fast med omgjord text. Charmigt.
Sen har det dykt upp en del nya personer också och för att visa var skåpet ska stå har jag införlivat en gammal idé från förr som jag skulle vilja kalla "säg det med en mugg".

Idén går rätt och slätt ut på att varje person på kontoret som fyller år får en noga utvald mugg i present av mig. Muggen ska ha text, bild eller mönster och valet av mugg får inte ifrågasättas eftersom jag är enväldig, obestridlig och allvetande och faktiskt har valt muggen med precision och noggrannhet som ska matcha personen i fråga. Sagt och gjort. Igår fyllde chefen år.

Jag valde bort ”I only took this job for the money” och liknande tryck och optade för den här fina och ulliga kattungen som gick raka vägen in i chefens hjärta och kaffekonsumtion. Han har inte släppt den sen igår.

Succé.
Löneförhöjning, here I come!

Chefens kattungemugg och min Hello Kitty-dito. I bakgrunden hallonmoussetårta från Thélins.

Rosförsäljare

Bara en av många saker vars existens jag glömt (förträngt?) under min föräldraledighet.

Och så kommer jag tillbaka från ett kundmöte...

... och vad ligger på mitt skrivbord då?

Gulle kollegor!

Sanndrömmar?

Inatt drömde jag att displayen på min iPhone var trasig. Det var ett stort stenskott i övre högra hörnet som gjorde hela skiten oanvändbar. Strax därpå drömde jag att Rufus ramlade ur sängen.
Dumma drömmar alltså, och när Mannen kommer upp med en skrikande liten kille i famnen några timmar senare och deklarerar att han ramlat ur sängen får jag nästan gåshud. Dessutom kramar jag min fina iPhone lite extra hårt.
Men det var väl antagligen bara en tillfällighet? Snälla?

Pimp my desk

Före:Efter:

Enkel livskvalité

Igår på lunchen tömde jag min plånbok på stämpelkort från Pocketshop och travade ner till nämnda affär. Där tillbringade jag sedan en lång stund med att bara stirra på de olika titlarna, läsa några baksidor och titta på de skyltade böckerna. Till slut fastnade jag för en deckare som personalen rekommenderade och som lät spännande. Jag betalade med mina stämplar och tillbaka på kontoret satte jag mig med en lunchlåda och började läsa.

Det kanske inte verkar vara så betydelsefullt men för mig är det här livskvalité.
Så enkelt!

Inte så stora skor att fylla

Jag är tillbaka på jobbet igen och jobbar min andra vecka. Och det går bra. Strålande faktiskt. Allt har kommit tillbaka till mig i rasande fart och jag bossar redan omkring och styr och ställer (även om jag inte har reclaimat högtalarna än). Jag har kul, stämningen är bra och det är oändligt skönt att få vara mig själv igen och inte bara ”Rufus mamma”. Eller bara och bara, men ni fattar…
Och mycket av detta beror på att jag insett att jag nog inte hade så stora skor att fylla med min återkomst. Jag är saknad. Och det känns häftigt.

Som en kund skrev i ett mejl när hon fick reda på att jag var tillbaka:
- Så hur går det? Fullt ös medvetslös direkt?
- Finns det något annat sätt?
Var mitt svar till henne. Och visst finns det! Men inte i min vokabulär. Däremot verkar min vikarie ha levt efter det. Jobba lite, sakta och inte ta några initiativ. Inte göra för mycket eller något utöver de vanliga arbetsuppgifterna.

Frustrationsnivån är hög här på kontoret, men jag tycker mig redan se en vändning vecka två. För jag är bra på mitt jobb.
Skitbra faktiskt.

I'm baaa-aaaack

Japp. Hemma i Sverige igen, på riktigt denna gång. Och det är så jäkla härligt.
Jag skiter högaktningsfullt i att det är svinkallt, regnigt, mörkt och allt det där andra som jag vanligtvis spenderar mina höstar med att klaga på. Jag är ju hemma! Ett hem med ytor (varför äger vi så få möbler?), vatten man kan dricka direkt ur kranen, inga kackerlackor i badrummet samt både kaviar och leverpastej i kylen. Livet leker!
(Och när jag om två veckor börjar klaga så hänvisa mig gärna till det här inlägget.)

Och så har jag ju börjat jobba igen... Mannen har tagit över föräldraledig-pinnen och själv går jag upp när klockan ringer och tjänar mitt levebröd. Iklädd vuxenkläder. Pratandes vuxenspråk. Åtta timmar om dagen.
Det är skitsvårt och jag tappar koncentrationen ofta och blir yr i huvudet. Fast det går väl över. Eller?

Hur som helst: jag är tillbaka.