Jag är tillbaka på jobbet igen och jobbar min andra vecka. Och det går bra. Strålande faktiskt. Allt har kommit tillbaka till mig i rasande fart och jag bossar redan omkring och styr och ställer (även om jag inte har reclaimat högtalarna än). Jag har kul, stämningen är bra och det är oändligt skönt att få vara mig själv igen och inte bara ”Rufus mamma”. Eller bara och bara, men ni fattar…
Och mycket av detta beror på att jag insett att jag nog inte hade så stora skor att fylla med min återkomst. Jag är saknad. Och det känns häftigt.
Som en kund skrev i ett mejl när hon fick reda på att jag var tillbaka:
-
- Finns det något annat sätt?
Var mitt svar till henne. Och visst finns det! Men inte i min vokabulär. Däremot verkar min vikarie ha levt efter det. Jobba lite, sakta och inte ta några initiativ. Inte göra för mycket eller något utöver de vanliga arbetsuppgifterna.
Frustrationsnivån är hög här på kontoret, men jag tycker mig redan se en vändning vecka två. För jag är bra på mitt jobb.
Skitbra faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar