måndag 16 april 2007

Gaaaaaaaaaah! Jag är för ung för att dö!

Mmmmm, tänker ni nog. Den där tjejen lever verkligen på kanten. Tänk så mycket farligt hon utsätts för varje dag. Och det är så. Död, ondska och förfall förföljer mig. Som nu till exempel:
Årets första geting (geting? sa jag geting? det var fanimej en tax med vingar) gjorde entré på mitt skrivbord imorse. Jag hatar getingar. Man kan dö av dem. Det, plus att de är jäkligt obehagliga djur (djur? odjur snarare) att ha och göra med.

När jag förtvivlat sprungit runt i kontorslandskapet med armarna fäktandes i luften och skrikit saker som "Jag är för ung för att dö!", "Rädda mig någon!" och "Det är nu man önskar att man hade en tidning!" (ni som vet fattar ironin) och klängt på diverse mer eller mindre manliga kollegor i hopp om att de skulle göra något åt situationen så tröttnade en och tog kål på åbäket. Hurra!!! Jag blev så glad att jag nästan erbjöd mig att bjuda på glass laget runt. Sen kom jag på att jag inte gillar mina arbetskollegor. Så jag var tyst. Och getingen var tyst. För den var död. Och jag kan spara mina pengar att köpa glass till mig själv istället.
Oh, så osympatisk jag är idag!

3 kommentarer:

Bästisen sa...

Glass ska bara ges till ngn som verkligen förstår värdet av den - till mig alltså...
För övrigt så skulle jag mosa tusen getingar för din skull :)

Lilla Duktig sa...

Aaaaaaw!

Det är riktig kärlek det!

Jennie sa...

det påminner om mig när det kommer in en geting på jobbet. jag jobbar i en liten butik, och lämnar kassa o kunder o hela skiten o springer skrikandes ut tills nån dödat den.
det är verkligen dödsångest!