Igår hade jag och Bargain Bitch en av våra ökända skräckfilmskvällar. Vi är båda suckers för läskiga fimer och varje ursäkt att sitta och pipa bakom en kudde på bästa ta-hand-om-mig-jag-är-en-liten-tjej-manér och få äta obegrändat med sipsi (chips) är bara en bonus. Och gissa om vi pep igår? Och skällde! "Nej, gå inte in i det där huset tjejen! Det sitter polistejp runt huset och just den där garderoben - ja, den ja - är ju för fasiken igenbommad. AV EN ANLEDNING! Gå inte in då! Hallå! Men... *suck* Ja, ja. Skyll dig själv om du kommer bli för evigt förföljd av en galen, japansk vålnad med konstiga ögon och en knyckande nacke. Glöm inte att jag varnade dig!" Osv. Människor i skräckisar är alltid så osmarta.
Vi såg Pulse, som inte bara är läskig utan också är så där domedagsaktig - som jag hatar. Jag drömde inte mindre är två mardrömmar i natt bara av den. Det gör jag alltid av domedagsfilmer. Världarnas Krig var det likadant med. Jag mådde fysiskt illa i flera dagar efter att ha småtittat/löst korsord/hämtat vatten/småtittat/gömt mig bakom en kudde under filmen. Plus att den var lååång. Det är inte riktiga skräckisar. Som t.ex. film nummer två och treigår; Wilderness och The Grudge 2. Under den sista filmen var vi rejält luttrade. Jag hade inte ens en kudde framför ansiktet.
Sen tog jag en taxi hem. Aldrig att jag åker kommunalt efter tre skräckisar. Jag vet minsann vad som gömmer sig i skogen (Wilderness lärde mig det). Idag har jag bara kollat på lättsam TV. Som Martha Stewart. Henne kan man lita på. Inga lämlästade kroppar, vålnader som går igen eller jag-suger-ut-din-själ-spöken. Möjligtvis fula träpaneler på hennes köksskåp. Men det kan jag leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar