Min Tandis är liten, fyrkantig och grå. Hon säger aldrig något och är hårdhänt som få. Hon verkar också tro att min mun är dubbelt så stor som den faktiskt är. Vilket den inte är. Men försök säga det till henne när man ligger där med sjuhundrafyrtioelva instrument i munnen.
Det är Pojkvännens Tandis från början. Han har iofs aldrig hål. Han säger att det är för att han snusar. För att snus är basiskt och … gääääsp… Det var säkert intressant men jag glömde visst lyssna.
Igår var jag där för att laga ett hål. Såhär gick det till (typ):
Jag lägger mig till rätta i den jättestora elektriska stolen. Blickar upp mot Tandis och säger tyst och lugnt:
- Jag kanske kommer att dö.
Hon tittar ner på mig mellan munskydd och förstoringsglasögon och säger:
Hon tittar ner på mig mellan munskydd och förstoringsglasögon och säger:
- Hmprff. Sen kurrar hennes mage. Hm. Tandis har nog inte fått sin lunch än. Bäst att inte utmana ödet.
*borr borr*
*kurr kurr*
När det gör så ont att jag tror att jag faktiskt ska avlida, eller i alla fall svimma så hör jag någonstans bakom borrandet och hamrandet ”Everything will be ok. Everything will be ok.” Sebastian sjunger till mig, bara mig på Tandisradion P4.
Oh! Ja! Tänker jag. Det kommer att bli bra. Sebastian skulle aldrig ljuga för mig. Härda ut nu bara tjejen!
*kurr kurr*
- Sådärja, säger Tandis. Och jag vet att hon egentligen menar Sådärja, nu är vi klara. Och se – du dog inte. Tramsmaja.
- Kurr, säger hennes mage.
- Puuuuh, andas jag ut. Först nu ser jag att Tandis snusar.
När jag går därifrån så tänker jag att jag kanske också skulle börja snusa. Om det inte var för att det är så satans äckligt. Jag provade snus en gång i min ungdom och spydde (nästan). Aldrig mer. Men om både Pojkvän och Tandis gör det så… Eller nä. Om Pojkvän och Tandis skulle hoppa från en bro skulle jag inte hoppa efter. Våga vägra falla för grupptryck. Våga vägra snusa.
*borr borr*
*kurr kurr*
När det gör så ont att jag tror att jag faktiskt ska avlida, eller i alla fall svimma så hör jag någonstans bakom borrandet och hamrandet ”Everything will be ok. Everything will be ok.” Sebastian sjunger till mig, bara mig på Tandisradion P4.
Oh! Ja! Tänker jag. Det kommer att bli bra. Sebastian skulle aldrig ljuga för mig. Härda ut nu bara tjejen!
*kurr kurr*
- Sådärja, säger Tandis. Och jag vet att hon egentligen menar Sådärja, nu är vi klara. Och se – du dog inte. Tramsmaja.
- Kurr, säger hennes mage.
- Puuuuh, andas jag ut. Först nu ser jag att Tandis snusar.
När jag går därifrån så tänker jag att jag kanske också skulle börja snusa. Om det inte var för att det är så satans äckligt. Jag provade snus en gång i min ungdom och spydde (nästan). Aldrig mer. Men om både Pojkvän och Tandis gör det så… Eller nä. Om Pojkvän och Tandis skulle hoppa från en bro skulle jag inte hoppa efter. Våga vägra falla för grupptryck. Våga vägra snusa.
4 kommentarer:
jag tycker i allmänhet illa om att vara nära främmande människors magar och ansikten och stirrande ögon.
och varför lyssnar alla tandläkare på P4?
Ha ha! Mycket kvalificerad fråga. Jag antar att det har med reklamen att göra. Att tvingas lyssna på radioreklam under längre stunder kan putta vilken stadig människa som helst över kanten. Fast det är bara en teori. Jäklar vad radioreklam är dålig!
jamen... P3 då? eller är de för gamla. min tandis är i min ålder iofs, o lyssnar på P4.
Jag tror P3 vänder sig mot en yngre publik. Min Tandis är inte ung. Alls.
Skicka en kommentar