Vad hände med "inga julklappar"?

...och Rufus fick såklart flest av alla...

Feed your local postman

En del sätter ut gröt till tomten.

Jag? Jag hänger ut godis till Postens brevbärare på ytterdörren varje år.

Vår brevbärare har jobbat till halv sju varje kväll sedan i torsdags. Då förtjänar man lite choklad. Gör som jag och gläd min mamma och tusentals andra postisar som jobbar arslet av sig i snökaoset för att få ut dina julkort!

Julstämningen infinner sig sakta...

Snön yr utanför fönstret.

Hela familjen sitter i soffan och tittar på Resan till jordens medelpunkt som visas på Canal+ för tjugonde gången. Mannen har tre veckors jullov. Jag passar på att ta en extra lång (sitt)dusch och julrakar benen. Vi kan inte gå ut för ingen har plogat och att dra vagn i djup snö är inte alls kul. Bilen är totalt översnöad (vi VET att den är där, vi kan bara inte se den) och kanske kokar vi lite knäck senare. Eller lyssnar på julmusik. Eller bara myser lite till i soffan. Eller kanske tar en pensionärstupplur mitt på ljusa dagen.

Möjligheterna är oändliga, och inte speciellt jobbiga.

Ho-ho-host

Hela familjen är förkyld.

Vi går omkring (en får nöja sig med att bäras...) och snörvlar och hostar helt osynkroniserat i lägenheten och det ligger använda snorpapper lite varstans på golvet.

Men det är ändå rätt kul.

I morse till exempel, innan jag och Mannen fått igång våra respektive röster så lekte jag att jag var Sanna Bråding, och Mannen låtsades att han var mörka rösten i Riesen-reklamen.

Man har liksom bara så kul som man gör sig.

Ho-ho-ho!

Nej jag är inte död

Jag har bara lärt mig att baka lussebullar.

Detta är ett vitalt steg i min plan att under föräldraledigheten bli en fullfjädrad bull-mamma.

Se så smarrigt!

Nu vet jag var Camilla Läckberg bor

Apropå att det bor en del kändisar (nåväl, ganska i alla fall) i mitt område så fick jag i onsdags fröken Läckbergs hus utpekat för mig. Sedan dess har jag bara stalkat förbi där en gång... Jag ser ofta Bo Kasper (från orkestern med samma namn) på närmaste mataffären och förra veckan stoppade Gry Forsell mig och frågade om det var kö på BVC.

Kanske borde jag köpa mig ett autografblock?

Onsdagens enkla ris & ros

Dagens bästa:
Idag passerar vi den magiska sexveckorsgränsen som i "du får bada efter 6-8 veckor" (eller efter avslaget, jag veeet). Och jag som är uppbokad ikväll... Kanske att jag hinner med ett liiiiitet bad senare?
Detta betyder också att det är fritt fram att börja träna...

Dagens sämsta:
Någon har stulit våra kassar med återvinning. Mannen ställde dem utanför porten efter ett nyckelhaveri imorse vid sju, och när jag var nere och skulle hämta dem vid halv nio var de spårlöst försvunna. Inte utanför porten, inte i återvinningsrummet, inte hotfullt nedtryckta i vårt brevinkast.
Detta är som bäddat för en mängd frågor. Så som; vad gör man med två kassar tomma konservburkar, ölflaskor och mjölkpaket? Osorterade? Kan man härleda kassarna till vårt hushåll? Och den mest uppenbara frågan; varför?
(Jag inser nu att någon faktiskt kanske gjort oss en tjänst och att detta inte enbart är en ondskefull handling. Kanske är detta dagens bästa ändå?)

Föräldrafascism eller supercute?

Varje år i december så dyker de ner i brevlådan från varierande hörn av bekantskapskretsen. Jag talar förstås om julkorten med barnmotiv.

Barn i åldern 0-7, som utspökade i tomtedräkter, pepparkaksoutfits och luciakronor i olika stadier av hysteri och gråt, poserar rödkindade på kackigt utformade julhälsningar...
Tyckte jag då.

Nu står jag på kanten till att själv bli en av dem. En som gör sitt barn till ett julkortsmotiv. Hell, jag har redan köpt och fotat av lille Rufus i en pepparkaksdräkt och lagt upp på Facebook. Jag har också redan tjackat en tomtedräkt att användas på julafton, Jag har redan tänkt taken att "jag skickar Rufuskort som hämd för alla de kort jag fått genom åren...".
Men vi vet ju alla att det inte funkar så, och att jag blivit en hopplös föräldrafacsist med enda mål att sprida min sons söndergråtna ansikte inlindad i en tomtemössa till alla vänner och bekanta för att jag är stolt, stolt, stolt! Och det är först nu jag förstår vitsen med allt det här och därför - DÄRFÖR - ber jag alla föräldrar som skickat sina barnjulkort till mig tidigare år om ursäkt; förlåt, nu fattar jag!

Skicka omgående era barnjulkort till mig, Jag ska breda en speciell plats åt dem, både på hallspegeln och i mitt hjärta.

Vad jag skulle kunna klaga på...

Jag skulle kunna klaga på hur trött jag är och hur jag saknar 8-timmars kontinuerlig sömn. Men det gör jag inte (än).
Jag skulle kunna klaga på hur less jag är på att ha stora babykräksfläckar på kläderna.
Men det har jag ju inte.
Jag skulle kunna klaga på hur trist det är att inte komma i mina gamla jeans.
Men det gör jag ju (score! dock inte måljeansen...).

Vad jag dock tänker klaga på är att jag saknar att få ta ett bad. I badkaret. Med skum. Och kanske ett glas vin och en bra bok. MEN pga. kejsarsnittet så får den här lilla tjejen inte ens tänka på att bada i 6-8 veckor (4 har gått).
Det tänker jag klaga på.
Fy faaaan.

Egentid

Det här föräldraledig är verkligen ett heltidsarbete.
Då jag och Rufus har spenderat dygnet runt med varandra så tog Mannen med sig sonen ut på långpromenad igår och lämnade mig ensam, och barnfri i två timmar.

Frågan är; vad gör man då?
Ovan som jag är så fick jag spelet och ville göra allt på en gång. Städa, fixa, dona. Ja, ni vet. Allt som kräver två händer och lite odelad uppmärksamhet.
Men efter en lång dusch, skurande av badrum, två tvättar, läsa tidningen på toa i en kvart, Facebook, surfande, kaffedrickande, rensande bland kläder, reclaim av mina hål i öronen (som typ växt igen), dansande till radion, soptömning, bäddande, vädrande, omsorgsfull påklädning och sminkning - så var jag helt slut när killarna kom tillbaka.
Jag är verkligen bra på att klämma in så mycket som möjligt på min egentid, men nästa gång så kanske jag ska ta det lugnare...
Några tips?

Tillbaka till verkligheten

Idag var jag tvungen att läsa igenom Natacha Peyres senaste äventyr för att få något slags grepp om verkligheten utanför min lilla bebisbubbla.
Det funkade ungefär en timme. Sen var jag tillbaka i blöjträsket igen.

Alla får paket!

Det här med att få barn har sina fördelar i att 1) alla vill komma och hälsa på en, 2) man får fika hur mycket man vill och 3) folk envisas med att ta med presenter.

Och så ibland är det någon som tänker till den där extra lilla biten och tar med en present till en hemmavarande, kontaktsökande mamma... Som underbara Helene som kom på besök idag.
Två paket till Rufus och ett till Rufus mamma.

- För dina långpromenader, sa Helene och sträckte fram ett paket till mig innehållandes en varm mössa och halsduk.

Helt perfekt! Jag har ju tagit för vana att promenera ute i kylan minst två timmar om dagen - och kallare lär det ju bli. Har man då ingen mössa, som jag fram tills nu, så får man nästan skylla sig själv om man hostar hela kvällarna (jag). Så jag tackade och grät lite. I smyg. För jag blir ju så rörd. Fan.

Status Update: Lilla Duktig skvätter inte som förr

Tack högre makter för att hormonbalansen något sånär har stabiliserat sig.
Det känns som att de senaste 19 dagarna har jag gått och skvätt tårar omkring mig för minsta lilla, eller bara i alla fall liksom... För presenter vi fått (så småååå kläder), regnet (ska det aldrig bli ljust igen), Rufus i största allmänhet (åååååååh, kolla han är ju så sööööööt) osv.

Men nu känner jag mig nästan normal igen. Visst - jag kan inte lyssna på lugna låtar (radiokanalen Lugna Favoriter är bannlyst) eller titta på sorgliga tv-program/filmer men annars är jag rätt återställd. Tror jag.

Då är det dags att börja leva lattemorsaliv då.
Ska bara tjacka en mugghållare till vagnen först.

Uppdatering: Nu har jag grinat en skvätt till Ghost Whisperer. Jag var nog inte så stabil som jag trodde ändå...

OMG!

Omigod!
Min favoritförfattare (okej, topp 5) har kommit ut med en ny bok! Audrey Neffernegger, skapare av Tidsresenärens Hustru, en kick-ass bok som alla borde läsa (och som nyss gick upp på bio!) släpper nu sin nästa bok Her Fearful Symmetry (än så länge bara på engelska).

Det här är stort mina vänner. STORT!
Tänk vad som händer när man vänder ryggen till och föder barn! Fantastiska böcker släpps, Bobby lanserar sin egen serie med hårstajling och Paradise Hotel ska ha nypremiär.

Wow.

Ps. Läs Bokhora-Helenas recension av boken här.

Ett ljus för Freja

Inatt gick min mammagruppskompis dotter Freja bort.
Hon hann bli en månad innan hon bara slutade andas.

Därför tänder jag ett ljus för henne. Både i bloggen och här framför mig på soffbordet. För det är så jävla orättvist. Och jag är så himla ledsen för Frejas familj att ord kan inte beskriva det.
Jag tänker på er.

Få saker gjorda

Hm. Jag märker nu att det är svårt att få saker gjorda när man har sällskap av världens sötaste lilla bebis;
Ska jag duscha eller snusa på hans runda lilla mage? Snusa mage.
Ska jag äta något eller bara fånstirra på när han sover? Fånstirra såklart.
Ska jag passa på att sova eller bara hålla i honom och vagga lite fram och tillbaka? Vagga...

Och så fortsätter det.
Hela tiden. Om och om igen.
Och nu ska mannen tillbaka till jobbet imorgon. Och jag kommer troligtvis att få ännu mindre gjort (om möjligt).
Men det känns faktiskt som att jag skiter högaktningsfullt i det. Jag har ju en bebis hemma som jag kan gosa med när jag vill. Ni får helt enkelt ursäkta mig, jag kommer snart ur den här lilla bebis-bubblan. Snaaaart!

Rufus Gustav Junior

Jappsedusingen.

Så pampigt har vi namngett vår son. Ni känner snarare till honom som Rut-Napoleon. Magen som blev världens sötaste bebis (säger jag helt utan att vara partisk).

Vill ni veta hur det gick till?
Okej. Såhär:

Vattnet gick på tisdag eftermiddag när jag satt med min efterträdare och trixade med lite knepigheter som var både stressande och brådskande. Ett samtal till BB klargjorde att jag skulle vänta två timmar och ringa tillbaka igen. Det gjorde jag. Eftersom vattnet fortfarande gick. Typ. Ah, ni fattar. Eller?
Jag tog en taxi till BB där mannen mötte upp mig och fick genomgå lite tester. Sen var allt igång, och 19 timmar och ett kejsarsnitt senare så hörde vi för första gången lille Rufus skrika.

Högst odramatiskt alltså. Kanske lite jobbigt eftersom jag samma morgon tagit influensasprutan och hade feber. Och så hade vi ju inte packat någon väska (något som Svägerskan fixade åt oss - tack!). Och så var vi båda helt utarbetade och - i alla fall jag - bara längtade till mina två lediga veckor innan Rut-Napoleon skulle komma.
Men allt det där spelade ingen roll när han kom. 3720 g och 52 cm lång.

Pampigt!

18 dagar kvar - då kom Rut-Napoleon!

Baby shower

Gårdagen avslutades helt överraskande av att Millan och Håkan kom över och hade en improviserad baby shower för mig och mannen!
Tillsammans hade de skapat en helt fantastisk Rut-Napoleonpresent där botten utgjordes av en blöjtårta i tre lager och på det en massa roliga kläder, mjukisdjur och nappar!
Underbart!

20 - brunchens tid

Med tjugo dagar kvar i bagaget (plus 8 dagar, plus/minus 1 dag upplyser mannen mig sakligt om - någon har läst en bok märker jag) så är det väl inte så mycket att rapportera.

Efter en sväng hemma i hoodsen igår så firade jag och mannen med en liten köttfest och dagen har vi spenderat i goda vänners lag som bjöd på brunch. Från att ha varit en stark förespråkare av en hälsosam frulle så tror jag nog att tiden är inne för förändring. Jag ska istället börja propagera för vikten av en god brunch. Hälsosam - visst, men att ha 14 pålägg att välja på, samt pannkakor, bacon, fruktsallad och juice måste väl ändå slå allt? Från och med nu ska jag äta brunch minst...så ofta som tillfälle ges. Det kanske t.o.m. är så att någon har lust att bjuda över en tacksam, gravid kvinna i sina bästa år på brunch nästa helg? Jag äter allt utom korv och kapris och börjar dregla vid tanken på pannkakor.
Svårare än så blir det inte!

Lilla O-Duktig

Nä. Nu har jag varit tråkig och o-underhållande för länge.
Nu kör vi igen. Okej?
Vi rejsar till slutet. Eller, vi rejsar till slutet av början.
Idag är det 21 dagar kvar till Rut-Napoleons nedkomst och jag behöver nedräkningshjälp. Jag tänker redan nu flagga för att det säkerligen blir mycket bebbe-snack. Men hey! Om 18% av dig just nu bestod av en stor mage (jag var tvungen att ta fram miniräknaren för den uträkningen) som inte bara tog all uppmärksamhet utan också all energi - så skulle du också ha svårt med fokus.

Så. Fokus.
Jag börjar med vad som hände igår. Då pajade vår laptop. Den med årets ALLA foton på. Utan backup. Alla fina magbilder, från den lilla kulan som jag effektivt gömde i fyra månader till förra veckans skumbad. Självklart grät jag mig till sömns.
Fin början va?

Redo?

Idag gick jag och mannen klart föräldrakursen. Det måste alltså betyda att vi är redo att bli föräldrar. Eller? Vi fick liksom inget diplom eller något. Men det kanske syns i ögonen? Eller så finns det ett hemligt handskak som vi kan, fast inte vet om, men när vi väl är på BB så aktiveras det automatiskt?
Jag känner att möjligheterna är obegränsade här.

Den fula avundsjukan

Framför mig på väg hem från tunnelbanan idag går det en tjej i min ålder. Vi är lika, hon och jag. Hon är blond. Bär svart. Går med målmedvetna steg. Fast... Hennes hår är blankt och välkammat och utan utväxt. Hennes blanka, svarta byxor smiter åt ordentligt och visar en vältränad bak och lår utan russingropar. Hennes steg är långa, hon har höga klackar och hon röker en cigarett.

Plötsligt hatar jag den här tjejen. Hatar och vill vara. Samtidigt.
Och så - lika plötsligt som hon dykt upp försvinner hon ur mitt synfält (eftersom jag går alldeles för långsamt för att hålla hennes fart). Och jag inser hur larvig jag är.

Jag misstänker att håller på att gå in i en ful-period. Sista månaden och allt (!) och håret är sprött med utväxt, jag är vätskefylld som en val och känner mig allmänt o-snygg. Men. Man ska inte gnälla. Imorgon har jag bokat in min syrra för att komma och färga utväxten. Jag ska boka mig en klipptid i veckan och har nymålade tånaglar.
Någonstans måste man ju börja.

Oh so quiet

Hej.
Förlåt. Det är rätt tyst här i bloggen just nu. Jag lovar att ändra på det. Snart.
Det är bara det att jag inte är världens roligaste människa just nu. Snarare trampar jag omkring i en mycket, liten och begränsad bubbla där profylax, familjegrupper, bästa skötväskan-köp och att få någon att måla mina tånaglar (eftersom jag inte når dem) är prioriterade.

Dessutom kommer min efterträdare in imorgon och ska börja ta över.
Det är väldigt, väldigt lite tid kvar nu. Typ.

Helt sjukt gott

I förra veckan var det bokklubbsdags och Mia-Kopia agerade värdinna. Efter en god middag och trevligt boksamtal så ställdes efterrätten fram. Den såg ut ungefär så här: Och den var så sjuuuukt god!
Så jag tog receptet och tillagade den själv i lördags. Eller tillagade och tillagade. "La ihop" är nog mer rätt beskrivning. Så här gör man i alla fall:

1) Öppna en burk konserverade päronhalvor och lägg i en ugnsfast form (spar lagen)
2) Häll över ett paket sockerkaksmix med citronsmak. Alltså; bara pulvret.
3) Häll över päronlagen.
4) Blanda inte. Gör bara små andningshål för lagen att rinna ner i.
5) Lägg på några klickar smör.
6) In i ugnen. 200 grader (om du har varmluft, annars 225) i 20 minuter.
7) Servera med vaniljvisp.

Helt sjukt gott.
Socker och fett. Vad kan gå fel?

ALLA vet.

- Hej hur mår ni? Säger den medelålders kvinnan i tunnelbanekiosken när jag morgongrusögd snubblar in.
- Bra. En kaffe tack, svarar jag, oförmögen att föra längre konversationer innan morgonkaffet.
- Det blir en kille, säger hon och nickar åt min mage. Vanlig eller ovanlig kaffe?
- Eeeh, vanlig.
- Det blir en kille. En väldigt busig kille. Femton kronor tack.
(jag betalar)
- Men det gör inget. Vi kommer att tycka om honom ändå, fortsätter kvinnan och kliar sig förstrött på sin vårthaka.
- Okej. Tack då, svarar jag och backar bakåt ut ur butiken.

Som sagt. ALLA vet.

Me and Buffy - we´re like this!

Dagens stora nyhet är knappast helikopterrånet i Västberga. Nope. Dagens nyhet måste ju vara att Buffy (Sarah Michelle Prinze) har fött barn.

Mannen och jag har precis gett oss på att titta igenom samtliga 7 säsonger av Buffy the Vampire Slayer (igen)... Och vad som slår mig är hur lika jag och Buffy/Sarah är.

Här kommer bevisen:

- Vi är lika gamla (unga)

- Det här är första barnet för båda

- Vi har båda varit ihop med våra killar sedan urminnes tider

- Precis som jag väntade hon flera år med att byta efternamn efter giftemålet

- Vi vet båda hur man sparkar rumpa

och...

- Om jag frågade Buffy om hon tycker hundvalpar är söta eller fula, så lovar jag att hon skulle säga söta. Precis som jag skulle!

Likisar or what?

Kniiiip

Idag var vi hos barnmorskan igen, bright and early kl. 07:45. Och än en gång så lyckas hon med konststycket att komma försent.

Nu känns det lite som att vi spenderat mer tid i väntrummet än inne på hennes rum och jag börjar bli lite orolig. Hur ska det bli när vi faktiskt kommer in och ska föda? (På den mottagning vi går på har man samma barnmorska hela vägen. Även när man ska... ja, ni vet...)
- Hörru, kan du knipa lite till? Barnmorskan är lite sen... Asså, jag SER att det är ett huvud som sticker ut. Men barnmorskans pendeltåg var lite försenat. Du får hålla dig. Spela Yatzi eller något så länge. Andas.

Som sagt. Börjar. Ana. Oråd.

Lugna Duktig

Imorse var det stopp i tunnelbanan när jag skulle åka till jobbet. Detta resulterade i att mitt tåg fastnade på en av de mer centrala stationerna och sedan hux flux togs ur trafik.

När alla andra ringde i mobiler, stampade på stället och såg märkbart irriterade ut - jag bevittnade t.o.m. en tjej som skrek rakt ut! - så tog jag tillfället i akt och gick till närmaste Espresso House och köpte mig en stor, god latte. Sen satte jag mig på en bänk på perrongen och bara tittade på människor.
Det här med stress är så överskattat. Jag orkar inte ens bry mig.

Hej modeblogg!

Dagens outfit: Min 90210 t-shirt som jag köpte på Bikboks rea för 29:- i somras.
Jag gillar den här tröjan. Dels täcker den magen och dels tror folk att jag går omkring och skyltar med namnförslag till bäbis.
Hallåååå? Donna? As if.

I ♥ smörgåstårta

Det slår mig att jag aldrig någonsin nämnt min lilla fäbless för smörgåstårta här i bloggen. Vilket är knäppt. För jag älskar verkligen smörgåstårta. Mest av allt (ätbart) tror jag minsann.

Hemma hos oss så har vi en tradition: Fyller man år så får man smörgåstårta till frulle. Detta för att det annars bjuds alldeles för lite på smörgåstårta där ute i den stora världen (dop, begravningar och 60-årskalas blir man ju inte så ofta bjuden på...)
Dock finns det lite informella regler runt det här smörgåstårtebjuderiet.
1) Det ska alltid vara en skaldjursvariant. 2) Man ska alltid låtsas att man "glömt bort" smörgåstårtan, eller att "men det har ju vi slutat med" och mörka och gömma in i det sista... 3) Smörgåstårtan ska vara stor nog att räcka till att hetsäta upp mellan hemkomst från jobb och ankomst av släktingar som vill fira.

Så gissa vad jag ska göra idag efter jobbet?

Ledtråd: det är mannens födelsedag...

Födelsedagsbrickan...

Konversationstjuven R-N

Igår var jag och tog en informell afterwork-öl med några typ-kollegor. Det slår mig att så nära så mycket alkohol har jag inte varit sen jag gurglade Listerine sist - och då spottade jag efter. Igår spottade jag inte. Jag drack heller inte riktig öl, utan beställde en non-alcoholic vetedito och kände mig väääääldigt vuxen och o-gravid.

Namnet till trots (afterwork) så pratas det väldigt mycket jobb på dessa tillställningar. I vanliga fall. Dock var det igår Rut-Napoleon som var den stora konversationstjuven. Och inte mig emot. Jag tycker ju att magen är bland det mest fascinerande jag sett och kan stirra på den i timmar. Speciellt när jag ligger och kollar på TV och den underhåller med sparkar och annat jox.

Jag fick i alla fall med mig idel lovord och inte mindre än två (2) förlossningsberättelser som jag personligen kände att jag kunde vara utan. Jag har ju medvetet hoppat över dom kapitlen i min mammabok och tänkt att jag kan ta det sen. När det blir aktuellt liksom. Sen. Senare.
Men ölen var god!

...tappar tråden....

Apropå vad Nostalgia kommenterade, alltså det om fotbollsskorna... Så måste jag erkänna att det här har jag tänkt en del på. Det här med sport. Och barn. Och så.


När jag var liten fick jag prova på vad jag ville i sportväg. Jag spelade handboll, tränade friidrott och fastnade till slut för ridsport (undertecknad ägde under ett par år en egen häst!). Och självklart tänker jag låta Rut-Napoleon göra samma sak. Sport är bra. Lagsporter ännu bättre. Och fotboll? Well... Finns det inte ganska mycket pengar i fotboll? Eller ska man kanske satsa på att kasta ut ungen på golfbanan redan vid två års ålder?
Hur som så är jag för sport. All typ av sport. Förutom hockey.
Hockey är - inte bara tråkigt att titta på - en sport som kräver en hel arsenal med skydd och annat lull-lull som inte går in i en liten godisblå Peugeot. Vilket iofs inte den begagnade vagn vi köpt gör heller. Men någonstans måste man prioritera... Om jag bara minns vad poängen med det här inlägget var. Hm. Jag nämnde godis. Det kanske är dags att gå och köpa sig en påse?

Mental lördagsuppladdning

Idag ska jag hälsa på fd. Täbytanten som blev Södertanten och som nu är nybliven Årstatant. Dagen till ära har jag bakat kladdkakemuffins och sitter nu och väntar på något slags livstecken från henne så jag kan åka över och beundra den nya lägenheten.
Det slår mig att jag redan har en dygnsrytm som en småbarnsförälder; uppe minst tre gånger per natt, somnar tidigt och vaknar ännu tidigare. Eller hur det nu funkar... Sa jag att första tvätten redan är tvättad och klar?

Fick ett SMS från en tjej i mammagruppen. Nu har hon också fått barn. En kille.

Nu ska jag gå och tvätta en till tvätt. Jag tror det blir kräktrasorna Krama från IKEA som ska få sig en omgång. Nu är det mental uppladdning som gäller. Det är ju trots allt inte så många veckor kvar...

Fler avslöjanden så här lagom till helgen

Stoppa pressarna! Rut-Napoleon är en kille!

Det är i alla fall vad ALLA säger. För tydligen SER folk vad det är för kön, trots att jag - som ändå spenderar mest tid med magen - inte sett några könsorgan stickandes ut alls. Men det behövs alltså inte. För R-N är en kille. Jag har en kill-mage. Formen säger allt. Tydligen.

Pojkvännen Pelles mamma Brittis från Boxholm har t.o.m. spått min mage. Det blir en kille. Och hon har ALDRIG fel. Det kan hela klanen Nilsson intyga (och gjorde även så på förra helgens bröllop. Ihärdigt.).

För att bli 130% säker så gjorde jag Aftonbladets högst vetenskapliga test "Blir det en tjej eller kille?". Och nu är det verkligen ingen tvekan längre - det blir en kille. Ty jag är inte rund i ansiktet, jag luktar fortfarande vitlök efter jag faktiskt har ätit vitlök, jag sover på vänster sida och jag är inte överdrivet sugen på citrusfrukter.
Alltså. Bring on ye old babykläder i blått.
Nu ska vi cementera könsroller!

Mina barn ska minsann få...

Kommer ni ihåg när en lyckad myskväll var allt som behövdes för att göra ens liv komplett?

När man på lördagen fick krypa upp i soffan med kastrullpopcorn, egenhändigt utvald läskedryck på flaska (alltid CocoBahia) och typ Fragglarna på TV. När det var det absolut bästa som fanns i hela världen? Och ens föräldrar var bäst i världen eftersom man fick både läsk och popcorn?

Jag minns de här stunderna med värme. Och jag lovar att Rut-Napoleon alltid kommer att få minst en myskväll i veckan. Med egenhändigt utvalt snarr. Precis som jag fick. För myskväll är fan viktigt för utvecklingen. Så det så!

Mer presenter!

Tydligen får man en massa presenter när man är på smällen. Bara sådär utan orsak liksom...*
Igår dök det upp ett paket på posten som jag hämtade ut. I paketet - som var från Verran (tack tack tack!) - låg det en bola. En bola är ett mexikanskt gravidsmycke som innehåller en mycket liten xylofon. Man bär smycket långt ner över magen så bäbis kan höra och känna igen ljudet.

- Tur att jag inte är så tjock att jag känner mig som en ko med en bjällra runt halsen, sa jag till mannen när jag trätt smycket över huvudet.
- Skönt att jag slapp säga det, svarade han.
Sen blev vi så exalterade att vi åkte till Babyproffsen och hämtade ut ett välkomstpaket för blivande föräldrar.
Det här barneriet är rätt kul ändå!

*Vill du också ge mig en present? Hör av dig så får du rätt adress!

090909 kl. 09:09

Episkt.
P3 hade nedräkning och tydligen fick man önska sig något. Vilket jag såklart gjorde!
Tänk att jag nästan missade det här. Gratis önsketillfällen kommer ju inte så ofta.

Frysa eller inte?

Jag gick till jobbet i alla fall.
Det tog sin beskärda tid att bråka med mig själv imorse, men slutligen vann det realistiska jobb-jaget - det jag som tänker på personlig ekonomi och ansvar för de egna arbetsuppgifterna. Lustigt nog är det också det jaget som tycker att det är onödigt att köpa mammakläder då det bara är två månader kvar till beräknad nedkomst och som köper hem vindruvor istället för Karamellkungenpåsar. Ett tråkigt jag med andra ord. Inte alls som ett av mina andra jag - det som äter glass till middag när det får chansen...

Hur som helst.

Eftersom jag inte riktigt litar på något av mina (många) jag så behöver jag nu er hjälp med en ganska livsavgörande fråga; ska jag frysa mitt gymkort?
Med precis två månader kvar på graviditeten (jag tror på punktlighet och förväntar mig inga förseningar...) så börjar det bli ganska tungt att släpa sig till gymmet. Magen är i vägen när jag spinnar och jag klarar max 30 minuters pass eftersom urinblåsan är stor som en valnöt.
Dessutom har jag ju börjat på vattengympa. Även om det kanske inte är världens mest krävande träning direkt... Problemet är väl att... det är såååå inte jag att inte träna... Åh. Fan. Hjälp?

poll by twiigs.com

Trött, tröttare, Lilla Duktig

Helgen har varit helt fantastisk.
Svägerskan och Pojkvännen Pelle (numera Pojkmannen Per?) knöt äktenskapsbanden i lördags och detta efterföljdes av en hejdundrande fest. Från nio på morgonen till två på natten fixade och festade vi och trots att söndagen i princip spenderades i sängen och soffan så är jag fortfarande världens tröttaste tjej.
På köpet har jag lite ont-i-halsen-känningar och mest av allt skulle jag bara vilja ta en (välförtjänt?) time-out och ta igen mig lite. Pyssla lite hemma. Bada skumbad. Läsa böcker.
Men det kan man ju inte bara göra.
Eller?

Lilla Duktig talar ut: - Ja, det är trillingar jag väntar!

- Jag har inte velat tala om det här tidigare, men nu går det inte att dölja. Säger en trött men lycklig Lilla Duktig när vi träffar henne vid ICAs smågodisavdelning på fredagen.

- Visst är det trillingar. En i magen och en i vardera vristen. Visst är det jobbigt att behöva köpa större skor, men det är så värt det. Jag vill ju bara att de små ska må bra, fortsätter hon och lassar på med skumbananer i påsen.
- Till bröllopet imorgon så har jag hittat skor i storlek 39. Trettionio! Haha! Jag som vanligvis kör högst 37! Men det är härligt att de växer. Bäbisarna alltså.

På frågan om det känns tungt så svarar Lilla Duktig bara att "det är bara något man får stå ut med". Dock förväntar hon sig mer uppassning av omgivningen den närmaste tiden.
- Ja, man får väl passa på. Haha! skrattar hon och viker resolut ihop smågodispåsen och rullar vidare mot kassan.

O Närminne - where art thou?

Igår kunde du se undertecknad i en av gångarna i den lokala ICA-butiken, fånstirrandes, med öppen mun och blank blick.

Jag stod vid färdig-köttfärssås-på-burk-sektionen och kunde för mitt liv inte komma på vilken burk vi alltid har köpt - år ut och år in - som nödmat när lusten att laga äkta dito inte infunnit sig. Till slut var jag tvungen att ta upp telefonen och ringa mannen och fråga vilken vi brukar köpa.

Alltså, jag vet att man som gravid förlorar en stor portion närminne, sans och ordförråd till fördel för... jag har glömt till vad det nu är. Men det här var jag inte beredd på. Blackout på ICA liksom.

Nu postar jag en bild på köttfärssåsen här, och nästa gång jag får hjärnsläpp så ringer jag bara någon av er och frågar. Okej?

High-tech portable babystuff...

Mamman och Lillasyster kom med fin present till Rut-Napoleon från 10-gruppen.

Först är det en väldans snygg sak i tyg med ränder (överst) och sen viker man ut saken och vips! har man ett portabelt skötbord (underst).

High-tech.
Portable.
Babystuff.

Undrar vad de ska hitta på näst?

Ny regel

Allt godis man äter som kostar under 10 kronor räknas inte.

Nu blickar vi framåt mot nästa helg

Jag hann med allt som var inplanerat i helgen!
Middagar, kalas, brunch, hårfärgning, IKEA... You name it, I´ve done it!
Att jag är helt slut i hela kroppen och egentligen skulle vilja ha en extra ledig dag är väl något jag bara får leva med. Sova får jag göra när jag blir gammal.

Nu är det dags att ta itu med nästa projekt: Svägerskans bröllop på lördag.
Förutom allmän hjälp vid behov sitter jag och gör festprogrammen och behöver även inhandla en snygg partystass. Och så skor... Hmmmm. Klackar är nog helt borträknat för mina halvsvullna pirogfötter.
Bara för mig att ta en sväng på stan och se vad som erbjuds. Shoppa... Stackars mig...

Överst: Lillasyster och Benji bjuder på snittar på sin inflyttningsfest.
Mitten: Hemgjorda snittar.
Nederst: Mamman med gårdagens IKEA-skörd. Ungefär hälften är prylar till Rut-Napoleon som Mamman envisades med att betala för! Tack tack tack!

Tre saker som stör mig just nu

1. Helgen är för kort.
Efter att ha hoppstartat fredagskvällen med en middag på Hermans Gröna med Mamman och Syster så vaknar jag upp på lördagen och inser att det händer för mycket denna helg. Inflyttningsfest, födelsedagsfest, IKEA, brunch, hämta en säng hos svärisarna samt andra viktiga saker såsom färga håret, sova och försöka ta det lite lugnt - för mycket för en helg.

2. Magen tar emot när jag kör spinning.
Efter gårdagens spinningpass så måste jag nästan känna mig besegrad. Men bara nästan. Jag kan fortfarande spinna som om det inte fanns någon morgondag. Även om jag får räta upp mig varje minut för att kunna andas också.

3. Chefens nya leggins.
Glad i hågen kommer chefen in och visar upp sit senaste inköp från Lindex. Det är ett par leggings med hål på sidorna, något som skinny modebloggerskor som Elin Kling och co kan komma undan med. Men på min 60-åriga, 150-centimeterschef? Kanske inte va?

Nya träningsformer

Häromdagen var jag på vattengympa för gravida igen. Vilket får mig att minnas att jag aldrig berättade hur det var första gången jag var där. Eller om mina höga förväntningar inlöstes.

Det gjorde de, kan jag säga direkt.
Att kliva ner i en 44-gradig pool med 15 andra magprydda kvinnor och hoppa och skutta obehindrat (i vattnet väger du endast 12% av din egentliga vikt) i en timme är faktiskt inte så dumt som det kanske låter. Vad som däremot var dumt var instruktörens inställning. Hon (Blondinbella möter en yngre Susanne Lanefelt på crack) envisades med att behandla oss efter devisen gravid = efterbliven. Något som vi alla (tydligen) var villiga att förbise eftersom ingen ville stiga upp ur det varma vattnet.

Med jämna mellanrum utbrast hon saker som Okeeeeeeej flickooooooor! eller Ååååååååh! Vattnet är ljuuuuuuuvligt! - även fast hon själv utförde alla övningar på land - och skakade sin väl-aerobiserade bak i takt till musiken som jag antar att hon valt själv. Schlager.
Men än en gång; när man befinner sig i en varm pool och kan röra sig ordentligt för första gången på flera veckor så är man inte kaxig. Eller i stånd att ifrågasätta något faktiskt.

Jag kommer i alla fall slaviskt att hänga på låset de tre omgångar som är kvar av kursen.

Mina vänner

Efter det att bloggbekanten Missy hyllat sina vänner och Peyre gått lös och yrat om hur snygga hennes dito är (Det är så kul att mina tjejkompisar är så snygga.) så känner jag att jag inte vill vara sämre!

Först så tänkte jag om jag skulle rangordna mina vänner i snygghetsordning. Men sen kom jag på att alla inte vet vem jag är, vilka jag umgås med eller vem som döljer sig bakom mina ohyggligt kreativa smeknamn. Så vi hoppar det va?

Istället tänker jag resa mig upp och hurra för er alla! Både vänner, bekanta och bekantas bekanta får ett hurra! Allt ifrån Bästis till hon i kassan på Ica som alltid småpratar med mig när jag köper min fil på väg till jobbet. Hurra för er!

Utan er vore mitt liv väldigt tråkigt och meningslöst!

Dagens outfit

Idag är jag så sjukt nöjd med mina kläder att jag allvarligt försökte fota mig själv med mobilkameran på toa nyss! Jag tänkte att jag skulle göra en dagens outfit á la modeblogg och lista var mina kläder kom ifrån.
Bara för att...

Varför det sket sig?
Jag fick inte plats i bild när jag försökte fota mig. Hm.

Ni får helt enkelt le och leva med min intygan att jag är superläcker idag.

Giant baby be thy name

Nu på morgonen var jag och mannen hos barnmorskan och mätte/vägde/klämde/tog blodprov/blodtryck/chit-chattade allmänt.

Även om alla prover visar fina resultat så kommer vi faktiskt inte undan från det uppenbara; Rut-Napoleon är gigantisk. Magkurvan är vårt bevis. Vi ligger varken på normalkurvan eller den övre normalkurvan. Vi ligger över skiten. R-N kommer, liksom tungviktsbrottaren Karelin, väga 6,8 kg vid sin födsel.

Där har vi något att se fram emot.

Mina superkrafter

I brist på upplyftande nyheter, skvaller och roliga kommentarer så får man se efter sina superkrafter. Och det är precis vad jag har gjort idag!

Mina superkrafter just nu är löjligt få och går att räkna på högra handens fingrar. Men hey! Det är mina superkrafter och att lista dem här gör mig lite extra glad:

1) Jag kan kissa på beställning.

2) Jag har allt hemma. ALLT. (Förutom en sekatör, för den glömde jag hos Sus och Kött-Henke på midsommarafton.) Testa mig gärna.

Det var väl inte så illa pinkat?

Moooaaahaaahaaahaaaaaaaaaaaaaaaa....

Någon som vill dela med sig av sina superkrafter?

...

Är det inte läskigt hur lite man kan åstadkomma på en helg egentligen?

Nu hade jag ju inget inplanerat. Men hade jag haft det så hade jag säkert inte genomfört det. För jag har inte gjort något alls i helgen.
Tråkigt, säger vissa.
Avslappnande, andra.
Välförtjänt, säger jag.

Kunskap jag sorterat bort på äldre dar

Torsdag kväll. Jag sitter framför TVn och tittar på friidrott när jag inser att min livsfilosofi "jag kan göra allt" nog måste revideras. För om det är något som jag inte skulle kunna klara av är att hoppa höjdhopp.

Insikten har inte bara att göra med att jag är sex månader in i en graviditet och att jag är lika smidig som ett vindkraftverk i en porslinsaffär. Det har också att göra med att jag mäter 160 cm över marken samt det faktum att jag aldrig lärde mig att floppa (hoppstil som på bilden), utan - till min gymnastiklärares förtjusning? - körde dykstilen rakt av. Mitt höjdhoppsrekord ligger med all säkerhet på 40 cm och togs när jag gick på mellanstadiet.
Efter det har jag inget minne av att jag testade mer.

Jag kan heller aldrig minnas att jag har hamnat i en situation där jag tänkt "åh, om jag ändå hade mina höjdhoppskunskaper redo". Lite som Pythagoras sats. Enda gångerna den har kommit på tal är när jag dragit plumpa skämt* för människor som pluggar till lärare. Dock utan framgång...

*Vad är det som är vitt och kletigt och ligger i matteboken?

Hemlighetsmakerier

Jag vaknar glad. Inga mardrömmar (okej, en zombie dök upp - men den verkade väldigt död för att vara odöd) och solen skiner. Halsen skaver lite, men inte nog för att det ska vara störande.

Idag är jag gladare än vanligt. Och jag vet varför. Men jag kan inte säga något. För jag har i förtroende fått en liten snutt information som jag inte kan föra vidare. Och nu känns det som att jag kommer att spricka (och det är inte Rut-Napoleon som övar frivolter som ligger bakom det).

Det känns lite som innan en möhippa som man planerat länge och är så nöjd med, och så kan man inte prata öppet om den. Eller när man köpt en riktigt bra födelsedagspresent till sin kille och så måste man vänta flera veckor med att leverera den. Eller.... när man i hemlighet lagat värsta goda efterrätten som man gömt längst bak i kylen och sen tar fram med ett "ta-daaaa" efter middagen.

Det här hemlighetsmakeriet kommer att ta död på mig. Jag kommer att implodera i en liten, våt hög av krampaktiga fnissningar snart. Varför envisas folk med att berätta hemligheter för mig?!*

* Kan det vara för att jag är en sympatisk person, en god lyssnare och aldrg berättar något vidare? Hmmmm...

Tur i oturen

Det är tur att jag inte är ensam hemma så ofta:
Jag fick ont i magen av all glass och sen drömde jag mardrömmar om krig.
O-bra.

Home alone

Idag är Mannen på kick-off med jobbet på annan ort.
Det betyder tre saker:

1) Glass till middag (Ben&Jerrys)
2) Ett låååångt och härligt avsnitt av Morden i Midsomer
3) Ligga som ett stort X mitt i sängen med alla kuddar runt om mig. På rygg. Och snarka.

En helg. En bild.

Svägerskans möhippa är "avklarad" och nu är det totalfokus på bröllopet den 5 september.

Jag ska aldrig mer håna konstsimmare. Den där skiten är fan stenhård att pyssla med. Efter en hel timme i en av Eriksdalsbadets bassänger så är jag helt urlakad och ser entusiastiskt fram emot vattengympakursen (för gravida) som jag anmält mig till och som startar imorgon.

Ett nytt lågvattenmärke

Jag vet inte om det beror på att det är väldigt lugnt på jobbet just nu, men jag tycks ha mycket tid att slösurfa en hel del (utan att jag missar att göra något).

Idag har jag hittat ett nytt lågvattenmärke i bloggsfären: Bobbys Blogg. Ni vet Bobby? Kändisfrisören med de putande läpparna? Den enda mannen jag vet som visar sin klyfta i urringningen när han bär tajta tröjor (vilket är alltid).

Just nu är Bobby på semester på Ibiza. Say no more.

Begåvningsreserven?

Okej. Man ska inte skita där man sover, men jag kan bara inte sluta förundras över sajten Familjeliv. Ni vet, sajten där alla gravida, barnönskande och föräldrar hänger och snackar skit?
Inte? Nähej.

Jag har i alla fall en massa bra erfarenheter därifrån, och har hittat min "egen" mammagrupp med tjejer som bor i samma område som mig och som ska ha barn nu i höst. Men, men, men...


En del människor är ju så blåsta att man undrar hur de ens hittade on-knappen på datorn. Frågorna som ställs i forumen, ämnena som diskuteras... Ibland undrar jag som nyfiken smygläsare var jag hamnat: Är det förskolan Älgens kuddrum eller är det en sajt för vuxna som ska skaffa barn? Eller (gudbevaremigväl) redan har barn? Som Anki85 som väntar sitt fjärde barn och är expert på allt? Hon kan allt och finns med på varenda tråd. Läbbigt.

Just det, hissen fungerar igen.

Fast man kan inte åka till / från vissa våningsplan. Typ bottenvåningen.
Men jag antar att man får vara glad för det lilla?

Supa kawaii (means super cute in japaneese)

Jag har helt glömt bort att visa alla fina presenter som Lillasyster fick med sig hem från Tokyo till mig!

Fina presentpåsar, klistermärken och tejp (med jordgubbar och godisar på).

Apropå världens finaste matlådor / bentolådor som jag skrivit om tidigare, så fick jag en massa roliga bento-prylar. Äggformar, risformar, mini-sojaflaskor, pyssel och andra helt fantastiskt söta prylar.Rut-Napoleons presenter: Hakklappar, jordgubbstallrik och sked, gaffel, vattenflaska, muggar och handduk från Cinnamonroll samt en mjölktandsask formad som en tand. Supa kawaii!

Jag är gravid. Och arg. LAGA!

De senaste dagarna har jag haft extremt dålig hiss-karma.
Redan i torsdags pajjade hissen på Kontoret och vi ringde genast in det till värden. Hisskillen kom och lagade direkt och jag utnämnde honom högt och tydligt till min hjälte samtidigt som jag diskret pekade på min runda mage och mimade ett "tack".

Tydligen har inte en lagad hiss längre levnadstid än en dagsslända, för dagen därpå var hissen trasig igen. Och när jag stånkat mig upp för de fyra låååånga trapporna av sten så ringde jag själv värden och förklarade situationen:
- Hissen. *flås* Trasig. *flås* Kom genast. *flås* Stopp.
Och försökte samtidigt röstmässigt att förmedla att jag är gravid och inte kan/bör/orkar gå fyra trappor varje gång jag vill nå min arbetsplats. Något som självklart fastnar i något obskyrt telefilter. För hissen är fortfarande trasig idag måndag. Något som jag surt får uppleva när jag arla morgon kommer spatserandes med min dignande fruktkasse i handen.

Jag släpar mig en en gång upp för trapporna och slår numret till värden. Telefonsvararen går igång och denna gång skräder jag inte orden utan avslutar mitt ärende med:
- Jag är väldigt gravid. Och väldigt arg. Kom hit och laga nu.

Nu är det snart lunchtid och jag fasar för att behöva släpa mig ut för att handla lunch och sedan ta mig tillbaka upp till mitt skrvbord igen. För vad jag vet har ingen kommit för att laga hissen än. Och jag orkar bara bestiga de där killer-trapporna sååå många gånger innan jag svimmar av och måste baddas i pannan med en kall handduk.
Jag är gravid. Och arg. LAGA!

Hurra! Hurra! Hurra!

Vad firar jag idag?

1) Jag mäter nu 1 m (100 cm) runt magen.
2) Jag har bytt efternamn och heter numera samma som Mannen.

Ett litet steg för mänskligheten. Och mig.

En liten bit av himmelriket.

Vad är bättre än lördag, sovmorgon och kaffe på sängen?

Inte mycket.
Förutom när Mannen bestämmer sig för att nystekta amerikanska pannkakor med färska jordgubbar, smör och lönnsirap är en god idé att laga till frukost.
Och gör det.
Och sen äter vi dem i solen på balkongen...

Dags att lägga pannan i djupa veck...

Jag har några skämsbloggar som jag läser när det är lite att göra på jobbet. Det är inget jag är stolt över, men de gör mig ofta lite glad och får tiden att gå.
En av dem är Natacha Peyres blogg, och nu har flickebarnet verkligen tänkt till:
Läs här...

Andra skämsbloggar jag läser är Blondinbellas och Alex Schulmans. Men dem tänker jag inte länka till. Jag vill ju inte dra ner er i något ni kommer att ångra och senare anklaga mig för.

Veckans fråga.

poll by twiigs.com

Men titta! Vad är det som sticker fram under magen?

Jag är inte längre vita tygskor-lös. Trots dess totala opraktiskhet som jag tidigare skrikit om, så hittade jag igår ett par på rean (150 balubas) som dessutom är av märket Wash&Go (precis som schampot jag en gång avgudade) och som stoltserar med att vara tvättbara (duh!) i 30 grader.

Som gjorda för mig alltså.

Den lilla glädjen vid skrivbordet

Här sitter jag och fnissar av glädje för mig själv vid skrivbordet. Spotify spelar gamla Michael Jackson-hits, Rut-Napoleon övar på sitt fristående program i magen och det är hemgång om cirka 20 minuter. Men det är inte därför jag är så glad. Anledningen är att jag hittat den perfekta födelsedagspresenten till Mannen! Inget fancy-schmancy, utan bara en riktigt bra present.

Ibland är det den lilla glädjen som är störst!

Ps. Om du ser Tomten så hälsa att mina iPod-lurar börjar pajja. Just nu står nya lurar överst på min önskelista.

Yviga drömmar

I natt drömde jag följande:
Jag står i badrummet och speglar mig och märker att jag har en ljusbrun/grå, tjock mustasch. Och jag minns att jag tänker att någon borde ha sagt något till mig innan det blev så här illa. Sen ler jag.

Någon som kan tolka den här drömmen åt mig?

Samtalet man inte vill ha med sitt barn i framtiden

- Jo, så här är det Rut-Napoleon; vi kan inte skicka dig på språkresa/internat/betala ditt körkort/gå på bio/åka på charter för när din mamma väntade dig så spenderade hon hela vår förmögenhet på att gå på betal-toaletter i stan.

Vet ni hur mycket det kostar att vara gravid? Kom igen! Gissa!
Jo INGENTING, OM det inte var för att det KOSTAR att använda toaletten precis överallt. Har man en blåsa som konstant trycks ihop av en lallande bebis och snittar på ett toalettbesök var 45:e minut (under dagtid) så är det ett måste att uppsöka offentliga toaletter ungefär hela tiden.

Och även om toalettbesök kan kombineras med en mysig fika så har även jag en gräns för hur många koppar kaffe (vattendrivande) jag kan trycka i mig per dag. Tyvärr.
Vilket resulterar i att jag tvingas betala hutlösa 10 spänn för att få lätta på trycket. 10 spänn. Det är tydligen den gällande taxan i city just nu. (I Gamla Stan ville de ha 20, men då beslöt jag mig för att det är mer rock´n´roll att hålla sig istället.)

Alltså. Jag är ruinerad. För att jag inte pallar trycket. (Haha.)Nej, fram för frikort på toalettbesök för gravida. Det har att göra med ett par månader högst per individ och jag kan t.o.m. ta med eget papper. Dessutom är gravida väldigt renliga av sig och skitar inte ner. Snarare tvärtom. Kom igen! Det handlar om ett par droppar bara. Snäääälla?

Måndagsmjuk

Idag är jag insmord från topp till tå i Body Shops Satsuma Body Butter.

Jag luktar som en näve blandade citrusfrukter på vift från fruktskålen, vilket både är angenämt och lite skrämmande. Men framför allt är jag mjuk som en... persika. Eller en babyrumpa. Eller en fin-kudde.

Man kan sammanfatta det med att jag är extremt kramvänlig idag i alla fall.

Happy Pride!

Först på jobbet

Hela veckan har jag varit först in på jobbet.

Jag har hunnit slänga igång datorn, kaffebryggaren, radion, öppnat fönstrena och satt mig till rätta vid skrivbordet innan någon annan klivit in genom dörren.

Till detta ska också tilläggas att det här är första veckan efter semestern för samtliga. Första. Den när man är så trött att man aldrig riktigt vaknar.

Och jag är först.

Jag skulle vilja säga att det är för att jag just nu driver en enmanskampanj mot snoozeknappen. Men det är ljug, ljug, ljug (även om jag inte snoozat en enda gång denna vecka och faktiskt gått upp när klockan ringt). Den riktiga anledningen är att 3/4 av mina kläder är undanstoppade i stora kassar eftersom dom inte längre passar och således har jag ett mycket litet utbud av kläder att välja på varje morgon. Det går liksom snabbt när man inte har något val.

Än så länge i alla fall. Vi får se hur lång tid det tar innan jag får tuppjuck eller massiv klädångest och inte hittar någonting att bära och inte kan gå till jobbet. För att jag inte har några kläder.

Det är svårt det här.

Surt

Insåg igår att kiosken vid tunnelbanestationen hemma saluför sura Dragster. Typiskt nu när den cravingen är över...

Vem vill komma hem till mig och fika?

Ge mig en anledning att baka dessa muffins någon!
Snälla!

Mommy needs a new pair of shoes!

Vita tygskor is the shit. Men herregud så opraktiska de är.
Jag har redan smutsat ner två par denna sommar till den grad att inte ens en tur i tvättmaskinen kunde rädda dem.
Och nu står jag här. Vita tygskor-lös och känner mig ledsen och opraktisk.
Vad göra? Vad köpa?

Överraskning - och veckans hetaste tips

Igår bad Mannen mig möta upp honom efter jobbet. Han hade nämligen en överraskning till mig. Detta gjorde mig tämligen nervös och fundersam. Överraskning. Gillar jag överraskningar? Tänk om det är något jätteläskigt? Eller alledeles, alldeles underbart?
Det var såklart underbart.
Han tog nämligen med mig till SneakersnStuff på Åsögatan som har ett eget fik: Shakes n Stuff. Ett fik som specialiserat sig på milkshakes och stoltserar med 125 ingredienser på menyn med devisen You name it - We shake it!
Jag valde M&Ms och Fluff och Mannen maple syrup och blåbär.
Kick-ass!
Gå in på länken och kolla alla deras ingredienser. Det känns som att en del planering är ett måste för att få ihop den perfekta milkshaken...

Lillasyster är hemma igen!

Äntligen!
Nu är lillasyster hemma igen!

Igår kväll var vi och mötte henne och alldeles för mycket bagage (presenter till mig kanske?) på Arlanda. Det var en trött och omtumlad syster som klev av planet, men när väl Mamman stoppat i henne lite hembakade bullar och hon fått sova ordentligt så kommer vi nog att kunna föra en riktig konversation.

Så. Då tar jag ner Daily Lillasyster och slänger upp... vaddå?

Lurad!

Satt och ströbläddrade i boken Mammapraktika, en av de få (tre) böcker om graviditeter som jag brytt mig om att läsa (tack Helene för boken) och inser att Rut-Napoleon inte alls är 20-någonstans centimeter lång som jag gått och trott. R-N är tydligen 20-någonstans centimeter plus ben! Tidigare kapitel har inte brytt sig om att nämna det faktum att benen inte räknas med...

Jag känner mig lurad. På ett par ben.
Och plötsligt så förstår jag också varför det är en sparkfest i magen ungefär hela tiden...

No more balkångest

Balkongen är inredd! Eller, den är på god väg i alla fall...
Visst tog det lite tid - men så har jag inte varit hemma mycket sista veckorna. Men nu känns den...mysig.
Jag har sytt kuddar och en duk av Cath Kidston-tyget som inhandlades i Tokyo i vintras, köpt en balkonglåda på Indiska samt lite fina blommor som piggar upp.

Nu fattas bara ett insynsskydd till ena balkongsidan samt någon slags spaljé där något grönt ska få växa... Fast lite känns det ändå som att det sistnämnda får vänta tills nästa år. Insynsskydd däremot ska jag köpa tyg till så fort jag får tid. Något pastelligt.

Fortfarande semester

Jag börjar värma (hehe) för det här semester...

Efter Grekland har målet vara att ta det så lugnt som det bara går. D.v.s. inte ringa alla jag känner och föreslå tusen saker att göra. Vilket är skitsvårt. På allvar.
Istället kör vi lite ta-dagen-som-den-kommer. Typ.
Igår var vi t.ex. på bio och såg nya Harry Potter-filmen. Den var bra. Men lång. Sen blev vi bjudna på grillmiddag av Mamman och Ny-Leif.
Idag har vi varit på guidad tur på Coca Cola-fabriken (för när hinner man annars med sånt?) och kört omkring med bilen lite på måfå bara. Fikat här, tittat på modelltåg där...
Som sagt. Det händer inte så mycket nu.
Och det är djävulskt skönt.

Semester!

Åka-bort-semester

Nu drar jag till Zakynthos i en vecka med Mannen, Svägerskan och Pojkvännen Pelle.
Pool, pocketböcker, sol, bad, strand, mygg och en massa tid att ta det lugnt.

Herrå på ett tag!

Franska fin-lakan

Lagom till semesterstarten så kommer de fina lakanen jag beställt från LaRedoute.
Somrigt!

Veckan för kackiga sommarvikarier

Idag har jag och mannen varit runt och semesterhandlat. Under dagen har vi kommit fram till att alla butiker och matställen bemannas av kackiga sommarvikarier utan någon som helst koll på läget. De som faktiskt har koll (ordinarie som väntar på semester) utstrålar någon slags trötthet på livet, som om den lott de tilldelats inte riktigt varit det som de förväntat sig...

Vi har sett bismarck-behängda mackbiträden med döda ögon, Taco Bar-personal som skrikigt okvädningsord åt varandra bakom Nacho DeLuxe-stationen för att sedan storma hem och förvirrade sportklädesförsäljerskor som inte förstått innebörden av "köp 3 betala för 2".

Semestertider! Yay!

Redo för charter

Inköp idag: två bikins (en svart och en rosa), solskyddsfaktor 20 och fyra chiclit-pocketar. Det känns som att någon är redo för charter till Grekland.
Bara två dagar kvar nu!

Så var det dags...

Torsdag.
Äntligen semester.
Dagen innan det stora bröllopet.

Lilla rullväskan står färdigpackad innanför dörren (innehåller bl.a. matchande skor, sjal och kuvertväska, spypåsar, säkerhetsnålar, mini-spritflaskor och russinpaket). Har övat på talet, målat naglarna och känner mig i stort sett redo.
Nu är det dags för ett stort glas vatten och skönhetssömn.

Feeling hot hot hot

Jag är inte säker, men det borde finnas någon slags lag mot detta?
Den här bilden tog jag nyss vid mitt skrivbord...

Mons, Mons, Mons

Nu har jag kämpat med Mons Kallentofts bok Midvinterblod i elva dagar och bara kommit lite mer än halvvägs.

poll by twiigs.com

Ni vet det där paret...

När man ser vissa par så tänker man genast Åååh så söta de är ihop eller My gawd! Vad ser han hos henne? eller Där går de som har en så fin lägenhet osv. Nu ska jag berätta vad ni ska tänka på när ni ser mig och mannen. Okej? Redo?
Där går paret som har kick-ass kollektivtrafikkarma.

Alltså det är inte så att det automagiskt dyker upp bussar när vi går på gatan eller att tunnelbanan hoppar över ett par stationer för min skull så att jag ska komma fram snabbare (även om det vore en kick-ass superhjältekraft). Utan vi har båda en fallenhet för att snubbla över tappade busskort och remsor - som fortfarande gäller. Det här kanske inte är världens coolaste grej. Men det underlätter rejält i plånboken. Speciellt när det händer om och om och om och om och om och om och om igen.

Rut-Napoleon pratar med moster i Tokyo via Skype

Film jag avskyr

Jag vet inte om jag nämnt det förut, men jag hatar all slags nygjord parodifilm.
Kommer ni ihåg Hot Shots och Nakna Pistolen? De var okej, men redan då så fick jag rysningar av alla plumpa skämt och bajsnödiga paralleller till "riktiga" filmer.
Och så nu... har jag tre gånger lyckats se de nya, riktigt apdåliga kalkonparodierna på Canal+. Nu senast Meet the Spartans och tidigare Epic movie och Superhero movie. Och det är så dåligt att jag vill slå mig själv i ansiktet. Om och om igen. Sen vill jag slå sönder TVn som visade skräpet. Sen vill jag ringa Canal+ och skälla lite på någon stackars ovetande sextonåring som sommarjobbar på kundservice för minimilön (och som antagligen har alla tre filmerna på sin 5-i-topp filmlista). Sen bestämmer jag mig för att skita i allt och bara gå och sova istället.
Det är liksom inte värt det att bli så upprörd.
(Även om jag inte skulle ha något emot att gå Kapten Haddock on their asses...)

Smarta lösningar

I helgen klagade jag över att jag inte vet hur jag ska kunna bli brun på baksidan av benen.

Det skämtades då friskt över olika poser jag skulle kunna inta då den mest logiska, ligga på mage, är en fysisk omöjlighet just nu. Magen är rund och tar i på fel ställen och så blir det obehagligt och... ja, ni fattar...

Jag skulle ju kunna se till att barbent röra på mig i solen och på så sätt bli brun, men vill man ligga på en filt i solen och läsa så... behöver man såklart något slags stöd. Och vad passar då inte bättre än den present jag idag fick av MarathonMia?

Bara att blåsa upp, stoppa magen i hålet och ritsch-ratsch-filli-klart så har jag en ligga-på-mage-och-mysa-mojäng. Kan det bli bättre?

Värmen kom...

...och jag är osäker på om världen är redo för mina blekfisben.
Igår gick jag ömsom med svarta strumpbyxor, ömsom utan eftersom jag inte kunde bestämma mig och idag optade jag för shorts. Fast långa. Vilket innebar att jag var tvungen att prova (och rata) tre par innan jag hittade några som jag faktiskt kunde ha.
Man kan säga att magen faktiskt är ivägen nu.

Som att äta pannkakor utan sylt

Igår fick jag äntligen tid att gå till gymmet igen. Det var ett tag sen, och även om jag inte haft dåligt samvete så har jag liksom längtat... Men samtidigt insett mina begränsningar att boka upp mig på alltför mycket efter-jobb-aktiviteter.
Men igår, då var det jag som hoppade upp på en spinningcykel och trampade loss i 45 minuter som om att mitt liv hängde på det. Och det var braaaaa...om det inte hade varit för den lilla sugiga detaljen att jag tappade min pulsklocka med displayen nedåt i kakelgolvet... Så den pajade.
- Jävla-skit-helvetes-piss-jävlar! utbrast jag högt i det halvfulla omklädesrummet och fick ett par höjda ögonbryn tillbaka. Men klockan, den var fortfarande trasig. Och på sätt och vis kände jag mig också trasig under passet. Eller i alla fall o-hel. Pulsklockan är ju liksom grädden på moset, sylten på mina pannkakor, osten på mina makaroner... Om man vet hur goda pannkakor kan vara med sylt så äter man ju inte dem utan... Samma sak gäller spinningen; för att maximera träningen så behöver jag en pulsklocka. Så enkelt är det bara.
Nu måste jag alltså tjacka en ny. Två dagar innan löning.
Tjena.

Varför jag inte svarar i telefon just nu (eller närmaste veckorna heller för den delen)

Tack Bex för att jag fick låna alla dina Morden i Midsomer-DVDer.
Now let it be rain.

Efterlysning!

Seriöst.
Säljer din godisaffär när dig sura Dragster?
Jag har bara hittat dem i Ringen än så länge men känner ett trängande behov att att kanske titta lite närmare på dem... Typ nu.

Glad midsommar!

♥

Igår firade jag och mannen nio år tillsammans, vilket betyder att vi för nio år sedan frågade chans på varandra (och båda svarade tursamt ja).

Det betyder också att jag fortfarande är makalöst kär i samma kille efter så här lång (känns inte så lång) tid. Och det är helt fantastiskt att det fortfarande pirrar hela vägen ner i lilltån när jag ser honom...

Vi firade med inomhuspicnic (precis som på vår tredje dejt) med hummer, räkor, bröd, ostar och skålade i alkoholfri skumpa och lovade varandra att nästa nio år ska bli lika bra.
Romantiskt värre.

Herreguuuuud! Var är världen på väg?

Jag fick just visa leg på Systembolaget.
Detta trots att:

- jag är 32
- gravid
- bara handlade alkoholfritt

Och det var inte ens kö, så vi kan inte skylla på stress från kassörskans sida.
Hur reagerar man på det?

Juno

Igår såg jag en snutt av Juno på TV igen. Det verkar som att alla Canal+ kanaler turas om att köra Juno varje dag och jag kan inte slå på TVn utan att ovan nämnda film rullar.
Vilket inte gör något. För just nu är det min favoritfilm alla kategorier, och det kanske inte är så konstigt med tanke på filmens handling.

Att jag sen inte kan låta bli att krypa upp i soffan och snyfta tyst i en kudde varje gång jag flippar förbi filmen skyller jag dock på hormonerna.

Äntligen!

Vet ni - på en skala från 1- 10, hur skönt det är att det här med möhippandet är över?

Inte för att det var tråkigt, trist eller direkt krävande. Utan för att det är så sjuuuukt jobbigt att passa vad man säger hela tiden. Här träffas man bakom någons rygg och smider planer och kuckelurar som attan och till Bästis fick man bara säga Inte ikväll Bästis, jag har huvudvärk eller något annat klyschigt och hon ba... Jahaaaa, då filar väl jag fötterna eller nåt. Och man vill bara ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra, men först ska vi bara förnedra dig pyttelite.

Men nu Bästis. Nu kan du gifta dig. Och jag, jag kan säga vad jag vill.

Total lycka

Räck upp handen alla som varit på en helhelgs möhippa.
Räck upp handen alla som varit på en helhelgs möhippa och kommer hem och upptäcker att er man tajmat hemkomsten med ett upptappat varmt skumbad.

Lycka.

Nedräkningen har startat

Hurra!

Idag börjar den officiella nedräkningen inför semestern!

Varför den startar just idag vet jag inte, men någon gång måste man ju börja räkna ner inför en lång (tre veckor), välförtjänt semester med sol och bad (?).

Så idag har jag knåpat ihop den här lilla darlingen som numera är printad och hänger vid mitt skrivbord. Här ska strykas dagar!

Exakt vad jag ska göra på min semester är fortfarande oklart. Förutom ett bröllop och ett studiebesök på Coca Cola-fabriken i Jordbro så ligger veckorna okarakteristiskt oplanerade framför mig.

Några tips?

När var du som din mamma sist?

Det verkar som att halva världen går omkring och är rädd för att bli som sin mamma.
(Åhnej! Jag kommer att bli gråhårig innan jag fyller 50! Åhnej! Nu pratar jag precis som henne! Åhnej! Melodikrysset! Det löser alltid min mamma!) Något som jag inte riktigt har greppat. Men, det måste ju såklart ha att göra med att jag har en kick-ass mamma som jag inte har något emot att likna på min ålders höst... Eller när det nu inträffar...

Hur som haver.
Nu har i alla fall de första tecknen på att jag faktiskt kommer att bli henne inträffat:
Jag har nämligen börjat gömma godispåsar i bokhyllan.

Min mamma har så länge jag minns använt bokhyllan som ett utmärkt gömställe att förvara halvätna påsar med Bilar, Polly eller vad hon fördragit just då. När jag väl kom på detta (vid ganska unga år) så genomsökte jag alltid hyllan så ofta jag kom på och belönades inte sällan med några halvtorkade gelegodisar eller luddiga karameller som jag glatt tryckte i mig. Mamma - smart som hon var - flyttade självklart upp godisgömmorna för att försvåra processen för mig. Men ibland glömde hon, och då! Då slog jag minsann till!

Nu gör jag likadant. På tredje hyllan nerifrån bakom böckerna ligger det nu inte mindre än två (2) halvätna smågodispåsar som blev kvar från helgen.
Frågan är bara: Varför ligger de där?
Kunde jag inte lagt dem i köksskåpet där allt annat hamnar? För det är väl inte så att jag behöver gömma dem för någon (mamma ska inte komma och fika under den närmaste tiden...)?
Är det bara så att jag ... blivit min mamma?

Äntligen!