Och så vårt bröllopsfoto då...
Idag är allt piss.
Jovisst har jag hälsan i behåll och rosor på kind, men annars så är det bara blä bläää bläääääää.
Anledning?
Ingen alls, eller kanske alla anledningar du kan komma på.
Folk är dumma i huvudet, världen är ond och allt går segt. Dessutom har jag inga kläder – igen! Vilket är jätteskumt eftersom mina garderober är överfulla.
Inte ens lite tröstshopping på lunchen piggade upp och jag misstänker att de 199 spänn jag lagt på en blus från Gina Tricot är något jag får ångra bittert imorgon när jag suckande kastar den på högen av kläder som inte passar idag heller.
Jag läste lite på UnderbaraClaras blogg om vårdepression och tänker att det kanske är det jag har. Fast light. En isolerad vårdeppdag.
Nu tänker jag hålla åtminstone en tumme för att folk blir snällare, världen godare och att saker och ting börjar rulla på igen.
Men. Det är också när man står där på en fullpackad, hermetiskt försluten busskropp med näsan i någons armhåla som man märker hur illa folk luktar. Allvarligt. Svett är bara förnamnet.
Man känner direkt vem som tagit sig en morgonhutt, inte tvättat håret på en vecka, ätit stark korv till middag, tycker tandvård är överreklamerat eller bär sin finaste ut-och-röka-jacka till jobbet. Och uuuuuh!
Trots den förhållandevis korta resan med buss så är det något jag måste uthärda två gånger per dag och dessutom vara tacksam för att SL fixat så jag kan ta mig till jobbet. Tack!
Min stora undran är nu: hur fan kommer det att lukta när det börjar bli varmt ute? När bussarnas icke existerande aircon kickar in och vi stackars resenärer flämtande lutar oss än åt höger än åt vänster desperat sökande efter en gnutta luft som någon annan inte redan förgripit sig på.
Jag säger bara:
Välkommen till min personliga lilla mardröm!
Det blev inget bloggande den här helgen heller…
Anledning är enkel – vi är upptagna med att packa ner hela lägenheten i kartonger. Hittills har vi tömt hela Rufus rum, städat det och börjat fylla det från golv till tak med fyllda kartonger. Hittills är vi uppe i… tjugo kartonger kanske. Jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att när vi flyttade sist hade vi runt 60 kartonger och det var för två och ett halvt år sedan. Då hade vi inte barn. Inga leksaker att snubbla på, inga blöjor i skåpen, inte hundra söta bodys eller en BRIO-vagn som skitar ner hallen. Kort sagt – vi har mer saker nu än någonsin. Och packandet tar tid.
Idag är det nitton dagar kvar till påskafton då flyttlasset går.
Och en sisådär 50 kartonger kvar att packa.
Klockan är bara strax efter sju på
morgonen och redan har mannen försökt lura mig att Rufus gått lös med en krita på tapeten - något som skulle vara förödande nu när lägenheten snart är klar för flytt.
*suck*
Jag hoppas ingen på jobbet får för sig att narras med mig idag... Men som tur är jobbar jag halvdag och kommer sen att hänga med Rufus resten av dagen. Han kommer garanterar inte att försöka lura mig, han fattar ju inte ens ironi än.
Japp, jag är fortfarande lika galen i molnmönster. Fyndade just en bodysuit från Tradera i grönt och vitt (bilden) och ja, visst hade Rufus en likadan i somras... När jag hittade en i hans nuvarande storlek gick jag i taket och budade som en tok. Nu är den min. Moahahahaaaaahaaa. Ehum.
Jag tror inte att det här inlägget egentligen hade någon poäng, men det är så tråkigt att åka tunnelbana så något måste jag ju sysselsätta mig med.
Boo Boo heter den och är svindyr. Men vafan... Det här är ju första gången vi investerar i tapeter som inte kommer från Stockholmshems billighetskollektion. Dessutom är det kul och vi har faktiskt råd.
Okej okej. Jag ska inte ta ut något i förskott, men jag har ändå börjat titta på tapeter till nya lägenheten.
(Nederst till vänster ser du den grå och i mitten nederst den röda.)Helgen i stort bjuder på en massa roliga saker som avlöser varandra. Kalas, rep, långpromenad... Enda luckan är ikväll när det är melodifestival. Och final dessutom! Vid alla andra deltävlingar har vi bjudit in folk på middag och mys, men ikväll lyser alltså sällskapet med sin frånvaro. Mannen ska dessutom ut på äventyr och Rufus, ja han somnar ju vid åtta och skulle han vara vaken så skulle han säkert rösta på Erik Saade, vilket alla kids gör.
Skittrist alltså. Erik Saade är ju typ 12 år och har inte alls den bästa låten.
Men så är det kanske inte helt rätt att kräva att ens 1,5-åring ska ha bra smak. Eller?
Suck. Jag som älskar att ligga och läsa på kvällarna.
Börjar misstänka att det här är ett av mina mest triviala i-landsproblem på väldigt, väldigt länge.
Mannen går mest och myser och pratar i osammanhängande meningar om att måla plastgubbar. Han har t.o.m. döpt det tredje (lilla) sovrummet till Warhammerrummet och jag låter honom hållas. Jag kommer ju äntligen få en walk-in closet, en livslång rosaskimrande dröm.
Men den som väntar på något gott, right?
Om jag tänker börja röka igen?
Skriver jag nej då jinxar jag det, så jag nöjer mig med ett vagt ryck på axlarna. Men jag saknar det inte. Det har jag inte tid med.
Så efter en hel natt med springa-i-sirap-och-bli-jagad-av-en-hel-skock-odöda och hacka-sönder-fingrarna-på-en-zombiehand-så-den-inte-ska-komma-till-liv och hänga-i-en-hand-på-hög-höjd-med-en-zombie-fast-på-ena-byxbenet samt helt otippat kommer-jag-hinna-med-flyget? Så är jag nu på morgonen helt färdig, både fysiskt och mentalt.
JAG HATAR ZOMBIES.
Inte nog med att de bara finns på låtsas, nu förstör de min skönhetssömn också. Så jävla taskigt.
Nu måste jag tillägna resten av dagen till saker som är rosa, fluffiga och super-kawaii för att må bättre. Och kanske senaste avsnittet av Glee?
Så jag ska alltså få gå ut och käka middag ikväll. Utan barn, man och tidsbegränsningar.
Hm.
Det händer väldigt sällan.
Då måste det ju bli perfekt.
Jag måste köpa nya kläder. Sminka mig extra noga. Använda både plackers och munskölj. Putsa stövlarna. Och... Nä.
Vilken press! Så här var det inte förr om åren. Vad har hänt? Jag vet ju att det blir kul. Mat, lillasyster, nya miljöer. Det kan ju inte gå fel. Och det behöver inte bli perfekt.
Men för säkerhets skull har jag köpt en ny tröja. Och igår använde jag fem plackers. Fast det kan ju stanna mellan oss?
Jag sa upp mitt gymkort på SATS igår. Jag hinner verkligen inte träna just nu. I alla fall inte på SATS villkor och ångesten att ha ett outnyttjat träningskort är helt enkelt för stor. Så jag väljer bort det. I alla fall för tillfället.
- Aaaaw. Nååååmen gumman! Varför ska du sluta träna? Frågar den 14-åriga receptionisten på gymmet mig och blinkar storögt med sina kajal-mascara-och-ögonskuggga-men-ändå-redo-för-75-minuter-spinning-ögon.
- Äh, småbarnsmamma, dagishämtning… Mumlar jag och drar ner tröjan över mina love handles. Tjejen i repan har aldrig haft love handles. Hon föddes med sillisar och getingmidja.
- Åååååh gumman! Du måste lova att komma tillbaka till oss sen. Loooova! Receptionisten ser ut att vilja börja gråta när som helst. Dock kan det bero på att hon går på barnmatsdieten som Kissie just nu förespråkar och upplever extrem hunger.
- Mmmm, svarar jag och menar det inte alls.
Grejen är den att jag måste träna. Jag har blivit rund och trind sedan jag började jobba igen och slutade promenera 20 000 steg om dagen. Jag har t.o.m. fått en ny rynka i ansiktet eftersom jag tjocknat till så… Som tur är maskerar den sig som en smilgrop. Men ändå.
Fast nu slipper jag i alla fall ångesten av att ha ett outnyttjat gymkort á 469:-/månaden i plånboken. Det är ju alltid något.
Och jag vet inte vad som stör mig mest. Att jag a) hängde på hypen ett halvår efter den var över och inte visste vilka tjejerna var ens förra veckan, eller b) har gått omkring och slängt mig med uttryck som "fett" och "pepp" i tid och otid sedan jag börjat titta på serien.
Antagligen båda.
Tydligen var de rätt gosiga för hela familjen ville ligga och mysa på dem.Vafan.
Personligen tycker jag nog att "sätta färg på tillvaron" är det optimala. Och då helst rosa. Men det är bara jag.
*suck*
Alltså, det här är inget reklaminlägg där jag bloggar om något jag fått gratis (men det betyder inte att jag inte tar emot foundation! Light Beige tack!). Nej. Utan min nya BFF skulle jag se ut som ett vandrande spöke då Rufus nämligen inte sover så bra just nu. Han vaknar ett par-tre-fyra-tio gånger varje natt och vill inte somna om. Och så går han upp tio över sex.
Så.
Jag är helt slut som människa just nu känner jag. Fast det syns inte! Med ett centimetertjockt lager foundation och lite rouge så kan jag till och med lura i mig själv att jag är pigg som en mört.
I love you, new BFF.
Inredningen är härlig, musiken upbeat och bowlingbanorna korta. Tyvärr var banorna fullbokade. Och tyvärr var maten kass. Men det var ändå kul att snacka skit över en burgare och ett glas vin en vanlig onsdag i februari.Och visst hade min syn försämrats. Det konstaterade den 14-åriga optikertjejen (med blå plastklocka och rolig penna med glitter i man kunde skaka). Hon knappade och fixade på en skärm medan fjortontusen maskiner blippade och mätte och hade sig. Jag förstod inte alls vad de gjorde men satt snällt igenom laserpekar-mudelutten, grön/röd-fält-testaren och när är o-et rundast-provet.
VAD HÄNDE MED ATT LÄSA BOKSTÄVER PÅ EN TAVLA? När jag var hos optikern sist (2005) så läste jag minsann a, o, eo-eo-eo utan problem. Det är uppenbarligen inte bara min syn som blivit sämre...
Nästa gång jag kollar synen (2017?) så kommer en robot vara optiker. Det är jag helt säker på.
(Fast jag kunde inte låta bli att fråga optikern om bokstäverna... Och ja, hon kunde alla raderna utantill. )
Som tur är har jag inte börjat shoppa på alla de små barnklädesboutiqerna som ligger strödda runt stan. Ni vet, där man köper en barntröja för 499:-, men då är den egendesignad och hemsydd. Fast det kanske bara är en tidsfråga?
Det känns inte riktigt klokt att Rufus kläder skulle vara dyrare än mina. Han är ju superliten i jämförelse med mig! Tygåtgången ska vi inte ens prata om. Superlarvigt. Verkligen.
Nej nu kan jag inte skriva mer.
Jag håller på att buda på ett par jättesöta blå manchesterbyxor från PoP som Rufus skulle vara supersöt i.
Muggar från Momiji.
Just det här är väl inget som jag direkt lider av. Men frågan är; vad mer har jag missat?
1. Jag har börjat dricka Sprite.
2. Jag tycker att Swedish House Maffia är bra.
3. Min hy har uppvisat en vild variation av blemmor, torra fläckar och andra åkommor - helt utan rim och reson.
4. Mitt humör svänger snabbare än förr.
Min analys av detta?
Jag är en pånyttfödd tonåring.
Vid tolv kände jag mig svimfärdig och tog en kort promenad för att vädra hjärnan. Någonstans runt tretiden kände jag hur det bara gick runt i skallen och jag var tvungen att luta mig tillbaka ett par sekunder för att inte ramla av stolen. Vid halv fem började jag se suddigt.
Först då bestämde jag mig för att det fan inte är värt det! Det är ju bara ett jobb! Jag kan ju inte sitta med hjärtklappning och darra i kroppen av stress - så bra betalar min arbetsgivare inte. Så. Imorgon är det jag som sätter mig ner. Skriver en prioriteringslista. Betar av EN sak i taget och går hem när klockan slår fem. UTAN stressvettningar och prestationsångest. Önska mig lycka till.
Längst till höger är min Traderagarderob. Den är tänkt att försvinna och ersättas av en pysselgarderob (som nu är inhyst i Rufus rum och innehåller många, små stoppa-i-munnen-saker). Sen tänkte jag försöka få lite bättre översikt över mina kläder. Jag har faktiskt t.o.m. en skiss att jobba efter...Det finns dagar när man är lite extra stolt som förälder.
Mannens ena julklapp - ett supernördigt duschraperi med periodiska systemet på! Precis som dom har i The Big Bang Theory...
Den ena är helt färdigplåtad och den andra står på gäckande 18 bilder. Nu är bara frågan vad det är för motiv. 
Senaste tillskottet på mitt jobbskrivbord är en kalender från Cute Overload som jag köpte till mig själv i julklapp på Bangkoks flygplats. Hur sött som helst!
I år smyger jag in muffinsformar med Jansson på julbordet, något som jag hoppas ska funka. Vårt julbord är annars väldigt traditionstyngt och nyheter tas emot med skepsis. Men vi är ju alla vuxna, så smaka gör man. Hoppas bara att det blev gott! Jag somnade någonstans på slutet och mannen var tvungen att ta över gräddandet...
Jag gillar verkligen julen. Jag gillar maten, belysningen, pyntet och klapparna. Tyvärr har mannens present inte dykt upp än. Hur trist som helst. Och då köpte jag ändå den för en månad sen. Men den som väntar på något gott...
God jul!
Jag har en alldeles egen tradition:
Jag funderar på att köpa ett par rediga kängor i julklapp till mig själv. Tittade på dessa från The North Face. Kan det vara något?
Från början lyssnade vi på den röda vinylskivan (vi hade en grön vinyl också - fast det var barnskivan Klapp & Klang) men för ett par år sedan uppdaterade vi oss till den återutgivna CD-skivan. I år lyssnar jag på den på Spotify.
Vilket antiklimax det blev hörrni.Dagen därpå räddar jag en kvinnas passerkort från en ond, bråd död på tunnelbanan och jag tänker att "det här var väl en god gärning?" och mejlar hela scenariot till chefredaktören. Samtidigt passar jag på att fråga hur det går från honom.
Svaret kommer via telefon på eftermiddagen. Han har nu funderat på vårt snack och bestämt sig för att det här är jävligt bra. "Du och jag, vi kan bli större än scoutrörelsen! Det här kommer sprida sig som ringar på vattnet!" Han är minst sagt exalterad och berättar att han har en stoooor grej på gång som han inte kan prata om just nu, men kan han få återkomma?
Visst, svarar jag. Jag är ändå upptagen med att rädda världen - ett passerkort i taget.
Nu börjar kjolarna ta slut!
Grå kjol från VeroModa, rosa stickad tröja Gina Tricot med rutig skjorta under. Väldigt dassiga färger idag, men så är jag fortfarande lite tagen efter gårdagens bravader...
Efter att ha gått igenom halva garderoben bestämde jag mig för att idag blir det en grå/svart stickad klänning från H&M (förra årets julklänning) matchat med svarta stövlar och grå yllesockor.
Vi får helt enkelt hoppas att jag blir bjuden på fler sådana här tillställningar så jag hinner kirra en likadan klänning. Fast liiite mörkare då. Stål-marin (finns den färgen?) tänker jag mig.
Årets Luciakväll spenderades med Aspuddsparkens ridande luciatåg.Efter ett antal timmars garderobsångest så tog jag igår ett exekutivt beslut om att våga vägra byxor den här veckan. Jag har med flera snygga kjolar och klänningar som bara ligger/hänger i garderoben och tar plats när de skulle må bra av en tur på stan då och då. Men ändå så lyckas jag glömma dem varje morgon då jag klär mig.
Men inte den här veckan. Nu ska de alla ut och luftas, en efter en.
Här är t.ex. dagens outfit:
Kjolen är köpt på Chatuchak Weekend Market i Bangkok och polotröjan är från H&M.
Bäst med kjolen är dess hundtandsmönster som passande nog går bra ihop med min hundtandsmönstrade väska, också ett fynd från den stora thailändska marknaden. Kvalitén på kjolen kan jag dock inte gå i god för, och jag känner att jag kanske borde tagit med en extra kjol bara utifall idag…
Mardrömmen är ju om man skulle få chansen att önska EN låt i t.ex. direktsändning i radio och man bara stod där med munnen halvt öppen och ett frånvarande uttryck i ansiktet och bara:
- Eeeeeuuuummmm, ööööh, äääääh.
Så nu har jag valt ut en låt. Det blev Foo Fighters klassiker Learn to fly.
Man vet aldrig när etermedia står på lur.
Mannen däremot fick en kaminmannensläng och bakade ett enormt pepparkskshus medan jag endast fick till en laddning knäck, i micron. Inte min stoltaste stund kanske.
Däremot hann jag se en del julfilm i år, något som jag aldrig brukar ha tid med annars. Till exempel Love Actually - kanske den mest polotröjetäta filmen i världshistorien?
Årets jukort är skickade!
Igår blev vi bjudna på julbord av några kunder. Nördig som jag är så försökte jag fota allt - maten, människorna och hela juligheten. Men allt som faktiskt fastnade var den här utsiktsbilden över ett decembermörkt och snöigt Slussen.Med övertygelsen om att sömn inte alls är överskattat vaknar jag på tisdagen och känner mig pigg och fräsch.
- Idag ska jag uträtta saker! tänker jag och studsar in i badrummet.
Och mycket riktigt så hinner jag beta av nästan hela min jobblista under förmiddagen, uträtta ett flertal ärenden på lunchen samt fixa en massa grejer som jag tänkt ”göra sen”. Jag känner mig glad och lycklig av att ha fått uträtta något och börjar fundera på varför jag inte alltid mår så här. Så jag sätter mig med penna och papper (på jobbtoan där man får vara ifred ett tag) och skriver en personlig lista som garanterat kommer att få mig bli gladare.
Näst överst står det ”träna två dagar i veckan”.
Jag inser att jag inte satt min fot på gymmet sedan vi kom hem från Thailand och att det innan dess var det… nä, jag kommer faktiskt inte ihåg. Vilket är deprimerande. Jag älskar ju att träna. På riktigt. Helst svettiga spinningpass med dunkande musik som pågår länge, länge.
Så, först på agendan blir att boka in mig på ett spinningpass så fort som möjligt.
Lätt i sinnet efter bara ha tänkt tanken om att börja träna (jag måste, jag sträckte ljumsken när jag nös i måndags) så köper jag några mini-julstjärnor och åker hem och färgar håret.
Vissa dagar händer det många saker.
Efter en nästan sömnlös natt (20 minuter sova, 5 minuter ta hand om Rufus natten igenom) så var jag rätt mör när jag klev upp imorse.
För att pigga upp mig så hoppade jag av tunnelbanan en station tidigare och svängde förbi Wayne´s Coffee för en liten pick-me-up. Som var skitäcklig. Väl framme på jobbet satte jag mig ner och strukturerade hela dagen i listform, bara för att en halvtimme senare kastas in i ett kaosartat projekt som höll mig upptagen hela vägen fram till lunch.
- Åh äntligen! jublade jag och tänkte våta tankar om hämt-sushi eller i alla fall en lasagne från ICA… och får ta emot ett samtal som får mig att behöva jobba halva lunchen och ringa panikartade samtal till kunder som i godan ro tagit rast.
På eftermiddagen lyckas jag beta av ungefär en tiondel av min lista och på tunnelbanan hem är jag illamående av trötthet och hjärnan är en enda stor burk med hallonsylt. Och som grädde på min sylt vägrar Rufus att somna.
Vissa dagar går det bara inte.
Har ni köpt julklappar än?
Det har jag. Några stycken som jag är supernöjd med.
Jag är faktiskt supernöjd överlag. Nu kan jag ju njuta av decemberdagarna istället för att rusa omkring som en tätting (Visste ni att ungefär hälften av alla världens fågelarter är tättingar? Det hade jag inte haft tid att Googla om jag varit julklappsstressad!).
Så. Med all min nyvunna, rofyllda tid tänkte jag bland annat försöka gå på Gamla Stans Levande julkalender, NKs julskyltning, julmarknaden i Gamla Stan, dricka varm choklad och åka skridskor i Kungsträdgården. Och så Fotografiska, en helt julfri aktivitet.
Tiotusenkronorsfrågan lyder nu; tror jag allvarligt att jag kommer att hinna med allt detta? Innan jul?
