Grannar del 2

Apropå tidigare inlägg så känns det viktigt - nej! absolut nödvändigt - att göra en snabb uppdatering om vad mina grannar har haft för sig på sistone.

Uppdateringen handlar självklart om trapphusets eget kungapar; tidigare känt som det dysfunktionella paret*.

Veckorna efter mina spekulationer om huruvida mannen faktiskt trodde sig vara en indian hittade jag en mängd fjädrar i hissen. Fjädrarna var både färgglada och misstänkt lika småfågelfjädrar (sparv, mes) vilket enligt mig bara väcker fler frågor än besvarar dem...
Sedan dess har jag också kommit på dem med att rasta sin katt i trapphuset, röka i hissen och dagen till ära återvinna mina avlagda skor.

Japp. Du läste rätt.

För ett par veckor sedan kasserade jag mina gamla ill-röda moonboots eftersom de var helt trasiga invändigt och helt tappat sin charm. Idag får jag se kvinnan ifråga komma svassande i dem som om inget vore naturligare. Hon har tydligen återuppväckt dem från sin grav i grovsoprummet och dagen till ära bär hon dem med en lager-på-lager-kjol i bohemstuk, en skidjacka i bjärt blå färg samt en påse kattsand.

Jag fumlar efter mobilkameran men hinner inte föreviga detta modeorakel i återvunna skodon. Vissa saker är det kanske inte meningen att man ska föreviga?

* Hon - 20-nånting, blek, sinnesförvirrad. Han - 50 plus, överallt-rökare, Mc-ägare och tydligen indian.

Ytlig?

Idag kom jag på mig själv med att klä upp mig innan jag skulle träffa de andra mammorna på öppna förskolan. Med klä upp menar jag att jag inte tog på mig mina baggy jeans eller en sladdrig t-shirt med dregel på. Inte heller tog jag långkisarna (jag vill ju inte se tjock ut!).

Istället blev det mina tajta jeans och en svart (amnings)tröja. Svart förminskar ju som sagt. Detta toppades med lite mascara och en snygg tofs (som dog under mössan, men ändå).

Jag vet inte, men jag tycker det här är både roligt och väldigt, väldigt skrämmande...

Det fanns en tid när jag prioriterade snyggt före praktiskt, varmt och barnkräksvänligt. Men tydligen är den tiden förbi. För nu i alla fall. Men ändå. Klä upp sig. För att gå på öppna förskolan. Bara en sån sak.

Rufus hade i alla fall jättekul. (Längst ner till höger i bild.)

Lilla Duktig bjuder till fest

Det var länge sen jag var på fest. Tydligen håller vi inte på med sånt i vår bekantskapskrets längre. Är vi för gamla? För tråkiga? För "fina" för hemmafest?

Eller är det så att folk "glömmer" att bjuda småbarnsföräldrar?

Det kanske pågår värsta festen just nu! Utan mig!
I sådana fall skiter jag i er. Jag har det asbra här hemma i soffan med mitt dessertvin och blå sweatpants. Så det så.

Men. Nu jäklar ska här rustas för fest. Hemma fest. Med sprit. Och tema.

Jag älskar teman.

Vad sägs om detta?

Lördag 13 mars - Melodifestivalfinalfest

Surround, scoreboards, glitter och kanske en gnutta spandex.

Dresscode: Tänk Lena Ph. Gärna Dansa i neon från -87. Eller han Pontare med fjädrarna. Eller kanske hela EMD?

Ta med: Bubbel, tomtebloss och en överlägsen uppfattning om vad som är internationellt gångbart i 2010s jättefinal. Något som du gärna påpekar för alla.

Jag: Gör en scoreboard med plats för poäng, blandar färgglada drinkar och lovar att använda vår digitalbox' pausknapp om någon behöver gå på toa mitt i bidrag nr 5.

Lördag 19 juni - Kronprinsessbröllopsfest deluxe

Efter en eftermiddag i trängsel med kreti och pleti i gamla stan så tar vi oss hem och firar kronprinsessan V på egen hand.

Dresscode: Tiara, eller något annat prinsesslikt. Kanske en oversize brosch eller en kille vid namn Daniel.

Ta med: Din prins. Eller pappa kungen. Eller en tant som bryter på tyska.

Jag: Tänker inte anlita en stråkkvartett, men spelar några väl valda Spotify-listor och bjuder på sval dryck iklädd sober grå klänning och tiara med rosa fluff.

Sugen på att komma?

O.S.A. till mig så tar jag bort Rufus gossedjur från soffan och gör plats för dig.

Par-tey.

Den som har flest blöjor hemma vinner

Så här ser det ut på Rufus skötbord just nu. Vad du ser är inte ett, inte två, utan tre paket blöjor av diverse märken.

- Varför? Undrar du säkert. För det är väl inte så att man visar sin kärlek till barnen bäst genom hygienprodukter?

- Nej, självklart inte. Svarar jag då. Men målet är ju att alltid använda den bästa blöjan. Den som varken läcker, glappar eller luktar direkt. Sen ska den gärna inte kosta skjortan heller. Dessutom är vi småbarnsföräldrar knäppa i huvudet.

jh

Anledningen till blöjberget är att unge herr Rufus just gått upp till storlek tre. Och där Huggies var överlägsna ettor, var Libero de bästa tvåorna och nu... Nu vet vi inte. Än.

Borträknade är i alla fall Willy's eget märke. Pampers känns lite tunna och Libero... Libero funkar bra om det inte var för den photoshoppade ungen på paketet. Den (han? hon?) har fått stora, förföriska, våta ögon som antagligen ska få mig att sucka Aaaaaaaaaaaw! men istället får mig att kräkas lite i munnen.

Ibland är det verkligen inte enkelt det här med barn.

Tummen

Varför nappen inte funkar...

DNs hat mot småbarnsföräldrar - bara i mitt huvud

Vi har DN.

Mannen använder tidningen dagligen för att läsa serierna och sen lämna den i fina högar på toa. Själv läser jag På Stan och... inget mer.

Mitt icke-läsande beror inte på ointresse för Sverige och världen i stort. Haiti och Afghanistan har inte gått mig obemärkt förbi. MEN. DN är hopplös att läsa när man ammar. För det är ungefär bara då som det faktiskt går att läsa. Då, eller i sängen på kvällen. Och inget alternativ är speciellt bekvämt. Istället för att krypa upp bland kuddarna med en stor prasslig tidning så tar jag hellre en bok. Eller min iPod.

Först så tänkte jag att DN hatar småbarnsföräldrar. Men efter lite eftertanke så inser jag att så är det inte alls. DN har helt enkelt fattat att småbarnsföräldrar inte prioriterar att läsa morgontidningar. Småbarnsföräldrar bryr sig mer om bajsfrekvensen hos sitt barn, hur många tänder som kommit, hur många timmar som det sovs i tisdags, när öppna förskolan har korvgrillning osv. Därför trycks DN i ett omöjligt stort format i tusen delar. Utan hänsyn. Utan pardon.

Det enda småbarnsföräldrar är bra på med DN är att återvinna den. Jag är själv en mästare i DN-återvinning. Och det är alltid något...

Amningspsykos

Finns det något vackrare än när fem barnvagnsmammor simultant och utan ett ord stannar mitt i vägen för att kränga på sina respektive regnskydd eftersom de känt en droppe regn?

Det är nästan som poesi.

*suck*

Babysim

Det känns onödigt att skriva något här. Vissa saker är bara alldeles för söta för att kommentera.

Hinna med

Alla som tror att jag bara sitter hemma på dagarna och kollar på Alla älskar Raymond räcker upp en hand...

Nä, trodde väl inte det (alla älskar förresten inte alls Raymond, själv står jag inte ut med karln, och hans bror? uuurgh!).

Utbudet för föräldralediga är enormt om man bara ser sig om lite. Mammagrupper och öppna förskolor, sångstunder, yoga, gymnastik, rytmik, massage, bio, babysim och så gamla hederliga promenader. Allt iofs inte gratis, snarare tvärtom - men letar man lite så kan man komma undan rätt billigt (lite som Tradera...). För om det är någon gång i sitt liv när man inte direkt badar i pengar så är det nu.

Just nu går hela familjen på babysim tillsammans. På vardagarna går jag och Rufus på SATS Babygympa och på babymassage samt promenerar med mammagrupperna och hänger på öppna förskolan. Om ett par veckor ska vi börja på babybokprat, en sago- och sånggrupp på biblioteket med boktuggarpaus på schemat. Dessutom tänkte vi kolla in babyrytmik snart.

Det blir ganska mycket för en liten tremånaderskorv. Inte undra på att han sover så gott på nätterna...

Därför stannar vi inne idag och gosar. Man får det.

Rufus har däckat på golvet i omklädningsrumet på SATS efter gympapasset.

Oskulder

Senaste veckan har jag träffat två personer som (helt oberoende av varandra) berättat att de aldrig provat sushi.

...

Färga mig förvånad, men båda var i min ålder. I min värld äter alla sushi (utom Mannen som åt det precis innan VKS slog till). Snart finns det säkert barnmatsburkar med sushismak. Men tydligen så finns det ännu ett par sushioskulder där ute.

Där ser man.

Summan av lasterna är...

Just nu är det få saker som gör mig så glad som att öppna mejlboxen och se orden "Tradera - vinnande bud på auktion". Jag går i spinn! Det susar i öronen! Jag vill stå i fören på ett stort skepp och skrika "I'm the king of the world"!
Larvigt men sant. Men jag har blivit fast i Traderaträsket och låt mig berätta för dig; det är djupt, geggigt och oändligt tidskrävande. Och fast jag bara vunnit fem auktioner för en summa av 250 spänn (plus frakt) så har jag säkert budat på hundra saker. Bara för att det är så... beroendeframkallande.

Jag budar såklart på barnkläder. Till Rufus. I alla färger, former och storlekar. Och märken.

De säger ju att summan av lasterna är konstant.

Förr var jag en fullfjädrad nöjesrökare som gillade goda drinkar.

Nu är jag rökfri, dricker ett halvt glas vin då och då samt äter måttligt med godis (det sistnämnda måste ses i relation till hur lättillgängligt godis är just nu - jag går förbi godishyllan dagligen på ICA men avstår, har fikadejter med mammorna dagligen men tar bara en slät kopp kaffe). Dock hänger jag alltså på Tradera istället.

Summan av lasterna är alltså... Tradera?

Till minne av magen

Satt just och läste min kusins blogg.

Förut tjuvläste jag den, men nu när hon är på smällen så är jag tvungen att ge mig till känna och kommentera. För det är ju så mycket jag vill berätta för henne! Om hur underbart det är. Och fantastiskt. Och kul. Hur det förändrar ens liv. Och om hur mycket hon kommer att kissa.

Men, det är lätt att försköna graviditeten. Och även om jag själv mådde oförskämt bra i nio månader så finns det ett par saker som var jävligt jobbiga:

1) Kissandet. Det började med en extra gång varje natt och urartade till tre-fyra. Dessutom var jag tvungen att planera mina resor till och från jobbet så att de inte tog för lång tid:
- Okej, jag hinner med 15 minuter på H&M innan tunnelbanan som går 17.35. Då är jag hemma en timme efter senaste toabesöket och borde inte kissa på mig på vägen.

Nåde mig om det var stopp i tunnelbanan.

Det positiva med detta är att jag vet var Stockholms alla offentliga toaletter finns. Och hur mycket de kostar. Min plånbok var ständigt tung av fem- och tiokronor för just detta ändamål.

2) Ont i ryggen. I mitt fall hade jag bara ont ett par veckor på slutet. Men gawd! en sån förlamande värk! Jag kunde inte sitta, ligga eller stå. Enda sättet att göra det bra var att promenera (men inte för långt bort utifall jag skulle bli kissnödig) eller ligga på soffan med en massa kuddar bakom ryggen och äta praliner. Punkt.

3) Magen. Larvigt men sant. Som evig magsoverska så var den växande bulan ett stort problem. Jag sov extremt dåligt. Att ligga på stranden och läsa var också jobbigt (i-landsproblem?) eftersom jag fick kramp i händerna av att hålla upp boken. Och ligga på sidan på stranden i bikini? Nej. Vissa saker gör man bara inte.

På slutet var jag så trött på att inte kunna ligga på magen att jag tog till vad som helst. MarathonMia gav mig en badring som jag kunde placera magen i om jag ville ligga på rygg, men jag hittade på ett ännu smartare sätt...

Hur som helst. Nio månader går väldigt fort. Sen glömmer man bort det jobbiga och får gosa bebis hela dagarna. Sweet!

Det här med snön

Det här med att snön kom tillbaka sätter käppar i hjulen för mina dagliga långpromenader. Alltså bokstavligen. Eller... inte käppar. Men det är jävligt tungt att dra en vagn runt i snödrivor och modd i en och en halvtimme.

Självklart försöker jag vara sådär (äckel)positiv och tänker att; Hey! All träning är gratis träning! Och faktum är att om det fortsätter så här så kommer jag att ha Madonna-armar innan påsk. Tyvärr kommer jag inte att kunna visa upp dem för någon eftersom jag skrämt bort alla med det moln av svettlukt som konstant omger mig.

Men ändå. Madonna-armar.

Inte dåligt av framtida mig.

GULINS

Är det någon som minns klädkedjan Gulins?

Såg just på Tradera att Gulins kläder numera säljs under kategorin vintage.

Neonrosa. Axelvaddar. Viscose.

Men vintage?

Jag kommer inte ens på något fyndigt att skriva. Jag tänker bara sitta här och tänka ömma tankar om min neongula minicall från Motorola.

R.I.P. din lille rackare.

Man vet att man är sjuk när man handlar alla sina varor i gång 8 på ICA.

Vinterkräksjukan har slagit till hemma hos oss.

Fruktsoppa, nyponsoppa, blåbärssoppa och kräm:

Mat för det fina folket som inte vill kasta upp mer!

Pyssel

Titta vad jag har sytt! En egendesignad vagnmobil i starka färger som Rufus kan ligga och titta på när vi är ute och går!

Ibland är det knepigt. Alltså det här med barn.

Det känns som att det var tur att jag hade den här manualen att läsa innan Rufus kom...
Se alla bilder här. Hysteriskt roligt.

Veckan som gick

Så glömde jag bort bloggen igen ett par dagar. Men vilka dagar sen!

På födelsedagen (tackar för alla gratulationer) så var jag och Rufus på SATS Babygympa. Medan jag stod och svettades på stepbrädan låg Rufus framför på en filt och himlade med ögonen. Och när det var dags för styrkedelen fick han agera både hantel och tyngd. Rufus var skeptisk till gympan, speciellt stretchen som han tyckte att vi skulle hoppa över helt till förmån för lunch... Men Rufus mamma var lyrisk! Svett! Dunka-dunka (om än låg)! Aerobicsskor! Och slutligen träningsvärken! Aaaaaah!

På torsdagen gjorde sig Rufus och jag en varsin ny bekant, på fredagen promenerade vi i fyra timmar - två på förmiddagen med mammagruppen och två ensamma på kvällen genom Stockholm.

Lördagen bjöd på premiär för babysim, något som lillkillen var tveksam mot. Till hans försvar var badet dåligt tajmad med mat och sömn. Dålig planering från hans föräldrar... Efter badet promenerade vi vid Hellasgården och drack varm choklad med grädde.

Jag kanske inte behöver skriva att Rufus däckade och sov hela natten av alla aktiviteter? Dessutom har han sovit nästan hela dagen idag också, vilket inte har varit helt fel. Jag fick två hela ensamtimmar på dagen som jag använde till dusch, scrub, ansiktsmask och pyssel med lite sygrejer.

En härlig vecka alltså. Frågan är om jag inte ska försöka ta en lugn dag nästa vecka. Om inte annat för Rufus skull.

33

Idag fyller jag år.

Händelsevis så är det en av två saker som jag alltid ser fram emot efter julhelgen. Den andra saken är semlorna. Mmmmm. Semla. Äta. Mmmmm.

Jag fyller 33 stolta år.

Händelsevis så är också 33 beteckningen för arsenik i periodiska systemet, den ålder då hobbitar anses vuxna samt ett ölmärke från Nigeria.

Jag är rätt nöjd.

Böcker, böcker, böcker

Nu har jag börjat på ett nytt bokår.

Förra året läste jag sammanlagt 52 böcker. Det är en ökning med 2 böcker från 2008. Vilket kanske var väntat. Eller. Sen den 21 oktober har jag läst tre böcker (!). Så egentligen borde siffran för i år varit mycket högre.

Men så kom Rufus!

Först så var jag alldeles för uppe i bebisen för att kunna koncentrera mig på längre texter (det var t.o.m. svårt att läsa en hel Rocky-strip i DN). Sen kunde jag inte enhandsamma, så då fick det bli TVn som avkoppling istället. Sen var jag för trött på kvällarna och orkade inte läsa.

Men nu! Nu är jag redan inne på årets tredje bok. Hurra!

Så. Här är årets lista. Med ♥ efter de som varit extra läsvärda.

Klicka här....

Kvalitetskontroll

Hur bra jag än har det så kan jag inte hjälpa att tänka på att det faktiskt kunde bli liiiiite bättre om en av TV-kanalerna bara ville reprisera den underbara serien Love Boat.

Typ vid tolv, halv ett på dagen. Efter förmiddagspromenaden. Lagom till lunchen.

Skicka vidare till TV.

Tack.

Aaaaaah sweet vardag!

Så. Skönt. Nu är helgerna över. Nu går vi tillbaka till vardagen igen. Med rutiner. Ställda väckarklockor. Snabbduschar med öppen badrumsdörr. Mammagruppspromenader. Ghost Whisperer 15:05 på TV4. Enhandsätande.

Föräldraledighet stavas U-N-D-E-R-B-A-R-T. Speciellt när man hänger med den här killen.

Kiwisar?

En kvinna med kraftig brytning ringde just från Amnesty och bad mig att höja min månadspeng till dem. Självklart, sa jag. Men kvinnan ville ändå berätta om vad de jobbade med just nu.

- Kiwisarna, sa hon. De dör i barnsäng.

- Va, sa jag. Hur menar du?

- De har så dålig läkarvård. Så många kiwisar dör.

- Jaha. Okej. Tack då, sa jag lite konfunderad. Amnesty har alltså bytt inriktning och jobbar med frukt... Men okej. Jag diskriminerar inte.

Det var inte förrän jag lagt ifrån mig luren som jag fattar att hon menar kvinnorna.

Pimp my skötbord

Jojo, det pysslas i hemmet underjulledigheten vill jag lova...

Skötbordet innan...

...och efter.

Jag och lillasyrran hjälptes åt att sy en skötbordskompis i Tummen-tyg, med anpassade fack för blöjor, krämer, våtservetter och allt annat man kan behöva. Rufus gillar det!

Indianen

Idag skulle jag gå och träna tänkte jag. Men... (och nu verkar det som att jag kommer med lama ursäkter) alla pass var fulla... så jag trotsade vädret och tog med barnvagnen ut på en timslång promenix. Nu visade det sig att promenaden inte var helt bortkastad; dels fick jag chansen att lyssna på de första kapitlen i Den förlorade symbolen (Dan Browns nya, som vi har som nästa bok i bokklubben, som jag inte kommer hinna med att läsa) och dels fick jag chansen att hälsa på min ena granne, som tydligen dagen till ära var en indian.

Jag vet inte om jag berättat om mina grannar förut? Men i korta drag så är det såhär:

På alla sju våningar i vårt hus bor det fullkomligt normala människor. Människor som hälsar i hissen. Som inte röker i trappen. Som inte luktar konstigt. Utom på plan fem. Vår våning. Det unga paret mittemot är livrädda för mänsklig kontakt och kastar igen dörren så fort vi äntrar våningsplanet. Paret på andra sidan trapporna bråkar jämt. Gärna med ytterdörren öppen. De hälsar inte på sina grannar. Kanske av princip. Kanske för att de tappat rösten av att skrika på varandra. Och slutligen det dysfunktionella paret tvärsöver. Hon - 20-nånting, blek, sinnesförvirrad*. Han - 50 plus, överallt-rökare, Mc-ägare och idag tydligen indian.

Det här öppnar för helt fantastiska möjligheter! Imorgon när jag öppnar dörren kan min granne vara en cowboy, eller tomten, eller kanske en egyptisk slav. Tänk bara! Jag längtar redan!

*Hon har blivit hämtad med ambulans efter det att polisen bröt upp deras dörr. Till exempel.

Varje dag är en lördag...

Jag packade träningsväskan imorse och kollade sen SATS hemsida efter ett lämpligt pass. Jag längtar nämligen efter att få komma igång med träningen igen... Det har ju trots allt gått 11 veckor nu sedan Rufus föddes och promenera kan jag ju göra när som helst. Nu vill jag ha pumpande musik, svett och någon som skriker på mig att taaaaa iiiiiiiiii!

Insåg att det idag är en röd dag.

Insåg att jag verkligen inte har någon koll alls.

Insåg att varje dag är som en lördag när man är föräldraledig. Och Rufus är lördagsgodiset.

Hej och hå. Ut i kylan.

I samma anda som igår tog vi idag en riktig långpromenad.

Det var bara tre saker som var annorlunda:

1. Idag var det -15 grader kallt och inte -5.
2. Idag tog vi med Svägerskan.
3. Idag tog vi också med varm choklad och prickigkorvmackor.

Varm choklad och macka.

Rejält omstoppad bebis.

Efter nästan två timmar gav vi upp och gick hem till Svägerskan och åt överbliven smörgåstårta och tittade på gamla Macken-klipp på YouTube innan vi gick hem. Termometern visade då på -18.

All in all en mycket trevlig dag.

Men är det så här kallt imorgon så stannar jag nog inne. Och tvättar håret eller nåt.

Bebis ♥ torktumlare = sant!

Noterat:

Om man lägger Rufus på torktumlaren (där hans skötbord är strategiskt placerat) när den är igång så blir han världens goaste bebis. Han blir glad, lugn och pratig och ligger fint stilla när det ska bytas blöja.

Jag tror på de sövande vibrationerna. Dessutom så alstrar torktumlaren värme, så badrummet blir alldeles varmt vilket kanske hjälper.

Hett tips för framtida barnvakter?

Och nu då?

Vi kom in från en 2,5 timmars långpromenad i snö och kyla för en stund sedan och sitter nu uppkrupna i soffan och myser med en kopp kaffe. Det är mörkt ute och julen är officiellt över.

Och nu då?

Det jag ogillar mest med just denna tid på året är att jag snart måste plocka bort den fina belysningen som hör julen till. De fina stjärnorna och stakarna som kastar mjuka skuggor i fönstren och som höjer mysstämningen med en sisådär 150%.

Julgranen kan jag leva utan. Också musiken och godiset. Men belysningen - den skulle jag behålla året runt om jag bara kunde. Och visst kan jag ju (jag är vuxen och vad grannarna säger bryr jag mig inte om) men då skulle jag ju inte uppskatta det lika mycket när mörkret sänker sig över Sverige nästa år.

Jag tänkte bara dela mig mig av det. Hejdå.

Skogskyrkogården 13:16

Idag var vi på Skogskyrkogården och satte en blomma och tände ett ljus på lilla Frejas grav. Det var fint. Och väldigt sorgligt.

Mer om Freja här...

Den förhatliga oron

Igår var jag och Rufus på besök hos Baby-Molly.

Mollys mamma K och jag är kollegor och hade turen att få barn med fyra veckors mellanrum (hon 2 veckor för sent, jag 2 veckor för tidigt).

Sedan Baby-Molly kom till världen har vi försökt ses någon gång i veckan för att promenera, fika och prata bebisar - sånt som man gör...

Sedan Baby-Molly kom till världen har K tagit kål på och/eller skadat sitt barn på alla upptänkliga sätt. I sitt huvud alltså. Baby-Molly mår utmärkt, men K själv verkar ha konstant ångest.

Till exempel låg mobilen för nära Mollys huvud när det ammades en gång. Mobilen hade ljudet på. Det ringde. Simsalabim! Och så var Molly döv. Eller; på Apoteket hostar en kvinna. Vips! Så har Molly svininfluensan. Eller varför inte när Baby-Molly åkte bil första gången och somnade. Då fick K för sig att Molly hade tuppat av för att bältet satt för tajt. Och detta, mina vänner, är bara några sätt som hon tror sig ha skadat sitt barn.

Så. Okej. Jag förstår att det är svårt att inte oroa sig när man är ny på det här med barn. Att hon dessutom är ensamstående plussar antagligen bara på oron. Men ååååh! Kom igen! Någonstans måste man ju sätta stopp och inse hur överdriven ens oro är? Eller?

Visst, hennes historier är grymt underhållande när hon berättar om dem i efterhand. Men det kan ju inte vara bra för henne att stå där med hjärtat i halsgropen och bara tänka "shit shit shit" bara för att jag ska få skratta.

Några tips på vad jag kan göra?

Start as you mean to go on

Här kommer mina nyårslöften:

...

...

...

Jag har inga. Jag menar, varför ändra ett vinnande koncept?

I denna anda har jag påbörjat 2010.

Allt är som vanligt. Igår låg vi på soffan efter en hård nyårsnatt. Idag har jag slappat lite mer. Duschat. Lagt en ansiktsmask. Grillat korv och klappat grisar på Bästis jobb.

Enda skillnaden är att i år är det en bebis med i bilden. Den hårda nyårsnatten var alkoholfri. Bebisen fick hänga med och grilla och duschen var något kortare än vanligt. Och vet ni? Det gör liksom det hela liiiite roligare!

Vad har ni för nyårslöften?

Årets bokskörd 2009

Här är Samtliga böcker från förra året! Jag har satt ett ♥ EFTER DE som verkligen ÄR LÄSVÄRDA:

9 1/2 månad - Annika Lantz ♥

• A hat full of sky - Terry Pratchett
• Att älska som en porrstjärna - Jenna Jameson
• Baby-sug - Sinéad Moriarty
• Babyproof - Emily Giffin
• Back to the bedroom - Janet Evanovich
• Breaking dawn - Stephanie Meyer
• Brunstkalendern - Emma Hamberg ♥
• Demon Ex Machina - Julie Kenner
• Diamonds are a girl's best friend - Jenny Colgan
• Divas Las Vegas - Belinda Jones ♥
• Dumpa Matthew - Jane Fallon
• Eclipse - Stephanie Meyer
• En hjärtformad ask - Joe Hill
• Finger lickin' fifteen - Janet Evanovich
• Flickan under gatan - Roslund & Hellström
• Gravidshock - Belinda Olsson
• Hat full of sky - Terry Pratchett
• Historien om O - Pauline Réage
• Hollywoodfruar - Jackie Collins ♥
• Hollywoodfruar 2 - Jackie Collins ♥
• I de lugnaste vatten - Viveca Sten ♥
• I en annan del av Bromma - Martina Haag
• I Hitlers tjänst - Traudl Junge
• Inte enklare än så - Kajsa Ingemarsson ♥
• Lucky - Jackie Collins
• Lyckans hjul - Kajsa Ingermarsson ♥
• Mammapraktika - Leni Söderberg ♥
• Mannen i mina drömmar - Curtis Sittenfield
• Midnatsbarnen - Salman Rushdie ♥
• Midvinterblod - Mons Kallentoft
• Människohamn - John Ajvide Lindqvist ♥
• På det fjärde ska det ske - Kajsa Ingemarsson ♥
• På smällen - från A till Bebis - Ann Söderlund, Hannah Widell ♥
• Queen of Babble gets hitched - Meg Cabot
• Sanningen om diamanter - Nicole Richie
• Sex, lies and vampires - Katie MacAlister
• Skuggtimmen - Johan Theorin
• Stark, glad, gravid - Maria Wigbrant, Jonas Lissjanis
• The accidental demonslayer - Angie Fox
• The beach house - Jane Green
• The Graveyard Book - Neil Gaiman ♥
• The rocky road to romance - Janet Evanovich
• This Charming Man - Marian Keyes
• Tokyo (pocketguide)
• Undead and unwelcome - MaryJanice Davidson
• Uppdrag mamma - Anna Björkman & Linda Skugge ♥
• Veronica bestämmer sig för att dö - Paulo Coelho ♥
• Våld - Joyce Carol Oates
• Wedding Babylon - Imogen Edwards Jones ♥
• Wintersmith - Terry Pratchett
• Åse - Denise Rudberg

Bloggen är död!

I alla fall om man ska tro Fredrik Virtanens årskrönika i Aftonbladet. Jag tror han skrev att det är lika hett att blogga som att rensa fisk... Men å andra sidan så läser jag inte Fredrik Virtanens krönika egentligen. Vem gör det förresten? Exakt vad är hans existensberättigande i etern?

Äsch. Hur som.

Jag gör precis tvärtom.

Jag ger bloggen en nystart.

Äter, lever och sover man bebis så är det svårt att inte skriva om det. Nu blir det bebisbloggande. Inget mer hålla tillbaka.

Capisce?

Gott nytt år förresten!

Vad hände med "inga julklappar"?

...och Rufus fick såklart flest av alla...

Feed your local postman

En del sätter ut gröt till tomten.

Jag? Jag hänger ut godis till Postens brevbärare på ytterdörren varje år.

Vår brevbärare har jobbat till halv sju varje kväll sedan i torsdags. Då förtjänar man lite choklad. Gör som jag och gläd min mamma och tusentals andra postisar som jobbar arslet av sig i snökaoset för att få ut dina julkort!

Julstämningen infinner sig sakta...

Snön yr utanför fönstret.

Hela familjen sitter i soffan och tittar på Resan till jordens medelpunkt som visas på Canal+ för tjugonde gången. Mannen har tre veckors jullov. Jag passar på att ta en extra lång (sitt)dusch och julrakar benen. Vi kan inte gå ut för ingen har plogat och att dra vagn i djup snö är inte alls kul. Bilen är totalt översnöad (vi VET att den är där, vi kan bara inte se den) och kanske kokar vi lite knäck senare. Eller lyssnar på julmusik. Eller bara myser lite till i soffan. Eller kanske tar en pensionärstupplur mitt på ljusa dagen.

Möjligheterna är oändliga, och inte speciellt jobbiga.

Ho-ho-host

Hela familjen är förkyld.

Vi går omkring (en får nöja sig med att bäras...) och snörvlar och hostar helt osynkroniserat i lägenheten och det ligger använda snorpapper lite varstans på golvet.

Men det är ändå rätt kul.

I morse till exempel, innan jag och Mannen fått igång våra respektive röster så lekte jag att jag var Sanna Bråding, och Mannen låtsades att han var mörka rösten i Riesen-reklamen.

Man har liksom bara så kul som man gör sig.

Ho-ho-ho!

Nej jag är inte död

Jag har bara lärt mig att baka lussebullar.

Detta är ett vitalt steg i min plan att under föräldraledigheten bli en fullfjädrad bull-mamma.

Se så smarrigt!

Nu vet jag var Camilla Läckberg bor

Apropå att det bor en del kändisar (nåväl, ganska i alla fall) i mitt område så fick jag i onsdags fröken Läckbergs hus utpekat för mig. Sedan dess har jag bara stalkat förbi där en gång... Jag ser ofta Bo Kasper (från orkestern med samma namn) på närmaste mataffären och förra veckan stoppade Gry Forsell mig och frågade om det var kö på BVC.

Kanske borde jag köpa mig ett autografblock?

Onsdagens enkla ris & ros

Dagens bästa:
Idag passerar vi den magiska sexveckorsgränsen som i "du får bada efter 6-8 veckor" (eller efter avslaget, jag veeet). Och jag som är uppbokad ikväll... Kanske att jag hinner med ett liiiiitet bad senare?
Detta betyder också att det är fritt fram att börja träna...

Dagens sämsta:
Någon har stulit våra kassar med återvinning. Mannen ställde dem utanför porten efter ett nyckelhaveri imorse vid sju, och när jag var nere och skulle hämta dem vid halv nio var de spårlöst försvunna. Inte utanför porten, inte i återvinningsrummet, inte hotfullt nedtryckta i vårt brevinkast.
Detta är som bäddat för en mängd frågor. Så som; vad gör man med två kassar tomma konservburkar, ölflaskor och mjölkpaket? Osorterade? Kan man härleda kassarna till vårt hushåll? Och den mest uppenbara frågan; varför?
(Jag inser nu att någon faktiskt kanske gjort oss en tjänst och att detta inte enbart är en ondskefull handling. Kanske är detta dagens bästa ändå?)

Föräldrafascism eller supercute?

Varje år i december så dyker de ner i brevlådan från varierande hörn av bekantskapskretsen. Jag talar förstås om julkorten med barnmotiv.

Barn i åldern 0-7, som utspökade i tomtedräkter, pepparkaksoutfits och luciakronor i olika stadier av hysteri och gråt, poserar rödkindade på kackigt utformade julhälsningar...
Tyckte jag då.

Nu står jag på kanten till att själv bli en av dem. En som gör sitt barn till ett julkortsmotiv. Hell, jag har redan köpt och fotat av lille Rufus i en pepparkaksdräkt och lagt upp på Facebook. Jag har också redan tjackat en tomtedräkt att användas på julafton, Jag har redan tänkt taken att "jag skickar Rufuskort som hämd för alla de kort jag fått genom åren...".
Men vi vet ju alla att det inte funkar så, och att jag blivit en hopplös föräldrafacsist med enda mål att sprida min sons söndergråtna ansikte inlindad i en tomtemössa till alla vänner och bekanta för att jag är stolt, stolt, stolt! Och det är först nu jag förstår vitsen med allt det här och därför - DÄRFÖR - ber jag alla föräldrar som skickat sina barnjulkort till mig tidigare år om ursäkt; förlåt, nu fattar jag!

Skicka omgående era barnjulkort till mig, Jag ska breda en speciell plats åt dem, både på hallspegeln och i mitt hjärta.

Vad jag skulle kunna klaga på...

Jag skulle kunna klaga på hur trött jag är och hur jag saknar 8-timmars kontinuerlig sömn. Men det gör jag inte (än).
Jag skulle kunna klaga på hur less jag är på att ha stora babykräksfläckar på kläderna.
Men det har jag ju inte.
Jag skulle kunna klaga på hur trist det är att inte komma i mina gamla jeans.
Men det gör jag ju (score! dock inte måljeansen...).

Vad jag dock tänker klaga på är att jag saknar att få ta ett bad. I badkaret. Med skum. Och kanske ett glas vin och en bra bok. MEN pga. kejsarsnittet så får den här lilla tjejen inte ens tänka på att bada i 6-8 veckor (4 har gått).
Det tänker jag klaga på.
Fy faaaan.

Egentid

Det här föräldraledig är verkligen ett heltidsarbete.
Då jag och Rufus har spenderat dygnet runt med varandra så tog Mannen med sig sonen ut på långpromenad igår och lämnade mig ensam, och barnfri i två timmar.

Frågan är; vad gör man då?
Ovan som jag är så fick jag spelet och ville göra allt på en gång. Städa, fixa, dona. Ja, ni vet. Allt som kräver två händer och lite odelad uppmärksamhet.
Men efter en lång dusch, skurande av badrum, två tvättar, läsa tidningen på toa i en kvart, Facebook, surfande, kaffedrickande, rensande bland kläder, reclaim av mina hål i öronen (som typ växt igen), dansande till radion, soptömning, bäddande, vädrande, omsorgsfull påklädning och sminkning - så var jag helt slut när killarna kom tillbaka.
Jag är verkligen bra på att klämma in så mycket som möjligt på min egentid, men nästa gång så kanske jag ska ta det lugnare...
Några tips?

Tillbaka till verkligheten

Idag var jag tvungen att läsa igenom Natacha Peyres senaste äventyr för att få något slags grepp om verkligheten utanför min lilla bebisbubbla.
Det funkade ungefär en timme. Sen var jag tillbaka i blöjträsket igen.

Alla får paket!

Det här med att få barn har sina fördelar i att 1) alla vill komma och hälsa på en, 2) man får fika hur mycket man vill och 3) folk envisas med att ta med presenter.

Och så ibland är det någon som tänker till den där extra lilla biten och tar med en present till en hemmavarande, kontaktsökande mamma... Som underbara Helene som kom på besök idag.
Två paket till Rufus och ett till Rufus mamma.

- För dina långpromenader, sa Helene och sträckte fram ett paket till mig innehållandes en varm mössa och halsduk.

Helt perfekt! Jag har ju tagit för vana att promenera ute i kylan minst två timmar om dagen - och kallare lär det ju bli. Har man då ingen mössa, som jag fram tills nu, så får man nästan skylla sig själv om man hostar hela kvällarna (jag). Så jag tackade och grät lite. I smyg. För jag blir ju så rörd. Fan.

Status Update: Lilla Duktig skvätter inte som förr

Tack högre makter för att hormonbalansen något sånär har stabiliserat sig.
Det känns som att de senaste 19 dagarna har jag gått och skvätt tårar omkring mig för minsta lilla, eller bara i alla fall liksom... För presenter vi fått (så småååå kläder), regnet (ska det aldrig bli ljust igen), Rufus i största allmänhet (åååååååh, kolla han är ju så sööööööt) osv.

Men nu känner jag mig nästan normal igen. Visst - jag kan inte lyssna på lugna låtar (radiokanalen Lugna Favoriter är bannlyst) eller titta på sorgliga tv-program/filmer men annars är jag rätt återställd. Tror jag.

Då är det dags att börja leva lattemorsaliv då.
Ska bara tjacka en mugghållare till vagnen först.

Uppdatering: Nu har jag grinat en skvätt till Ghost Whisperer. Jag var nog inte så stabil som jag trodde ändå...

OMG!

Omigod!
Min favoritförfattare (okej, topp 5) har kommit ut med en ny bok! Audrey Neffernegger, skapare av Tidsresenärens Hustru, en kick-ass bok som alla borde läsa (och som nyss gick upp på bio!) släpper nu sin nästa bok Her Fearful Symmetry (än så länge bara på engelska).

Det här är stort mina vänner. STORT!
Tänk vad som händer när man vänder ryggen till och föder barn! Fantastiska böcker släpps, Bobby lanserar sin egen serie med hårstajling och Paradise Hotel ska ha nypremiär.

Wow.

Ps. Läs Bokhora-Helenas recension av boken här.

Ett ljus för Freja

Inatt gick min mammagruppskompis dotter Freja bort.
Hon hann bli en månad innan hon bara slutade andas.

Därför tänder jag ett ljus för henne. Både i bloggen och här framför mig på soffbordet. För det är så jävla orättvist. Och jag är så himla ledsen för Frejas familj att ord kan inte beskriva det.
Jag tänker på er.

Få saker gjorda

Hm. Jag märker nu att det är svårt att få saker gjorda när man har sällskap av världens sötaste lilla bebis;
Ska jag duscha eller snusa på hans runda lilla mage? Snusa mage.
Ska jag äta något eller bara fånstirra på när han sover? Fånstirra såklart.
Ska jag passa på att sova eller bara hålla i honom och vagga lite fram och tillbaka? Vagga...

Och så fortsätter det.
Hela tiden. Om och om igen.
Och nu ska mannen tillbaka till jobbet imorgon. Och jag kommer troligtvis att få ännu mindre gjort (om möjligt).
Men det känns faktiskt som att jag skiter högaktningsfullt i det. Jag har ju en bebis hemma som jag kan gosa med när jag vill. Ni får helt enkelt ursäkta mig, jag kommer snart ur den här lilla bebis-bubblan. Snaaaart!

Rufus Gustav Junior

Jappsedusingen.

Så pampigt har vi namngett vår son. Ni känner snarare till honom som Rut-Napoleon. Magen som blev världens sötaste bebis (säger jag helt utan att vara partisk).

Vill ni veta hur det gick till?
Okej. Såhär:

Vattnet gick på tisdag eftermiddag när jag satt med min efterträdare och trixade med lite knepigheter som var både stressande och brådskande. Ett samtal till BB klargjorde att jag skulle vänta två timmar och ringa tillbaka igen. Det gjorde jag. Eftersom vattnet fortfarande gick. Typ. Ah, ni fattar. Eller?
Jag tog en taxi till BB där mannen mötte upp mig och fick genomgå lite tester. Sen var allt igång, och 19 timmar och ett kejsarsnitt senare så hörde vi för första gången lille Rufus skrika.

Högst odramatiskt alltså. Kanske lite jobbigt eftersom jag samma morgon tagit influensasprutan och hade feber. Och så hade vi ju inte packat någon väska (något som Svägerskan fixade åt oss - tack!). Och så var vi båda helt utarbetade och - i alla fall jag - bara längtade till mina två lediga veckor innan Rut-Napoleon skulle komma.
Men allt det där spelade ingen roll när han kom. 3720 g och 52 cm lång.

Pampigt!

18 dagar kvar - då kom Rut-Napoleon!

Baby shower

Gårdagen avslutades helt överraskande av att Millan och Håkan kom över och hade en improviserad baby shower för mig och mannen!
Tillsammans hade de skapat en helt fantastisk Rut-Napoleonpresent där botten utgjordes av en blöjtårta i tre lager och på det en massa roliga kläder, mjukisdjur och nappar!
Underbart!

20 - brunchens tid

Med tjugo dagar kvar i bagaget (plus 8 dagar, plus/minus 1 dag upplyser mannen mig sakligt om - någon har läst en bok märker jag) så är det väl inte så mycket att rapportera.

Efter en sväng hemma i hoodsen igår så firade jag och mannen med en liten köttfest och dagen har vi spenderat i goda vänners lag som bjöd på brunch. Från att ha varit en stark förespråkare av en hälsosam frulle så tror jag nog att tiden är inne för förändring. Jag ska istället börja propagera för vikten av en god brunch. Hälsosam - visst, men att ha 14 pålägg att välja på, samt pannkakor, bacon, fruktsallad och juice måste väl ändå slå allt? Från och med nu ska jag äta brunch minst...så ofta som tillfälle ges. Det kanske t.o.m. är så att någon har lust att bjuda över en tacksam, gravid kvinna i sina bästa år på brunch nästa helg? Jag äter allt utom korv och kapris och börjar dregla vid tanken på pannkakor.
Svårare än så blir det inte!

Lilla O-Duktig

Nä. Nu har jag varit tråkig och o-underhållande för länge.
Nu kör vi igen. Okej?
Vi rejsar till slutet. Eller, vi rejsar till slutet av början.
Idag är det 21 dagar kvar till Rut-Napoleons nedkomst och jag behöver nedräkningshjälp. Jag tänker redan nu flagga för att det säkerligen blir mycket bebbe-snack. Men hey! Om 18% av dig just nu bestod av en stor mage (jag var tvungen att ta fram miniräknaren för den uträkningen) som inte bara tog all uppmärksamhet utan också all energi - så skulle du också ha svårt med fokus.

Så. Fokus.
Jag börjar med vad som hände igår. Då pajade vår laptop. Den med årets ALLA foton på. Utan backup. Alla fina magbilder, från den lilla kulan som jag effektivt gömde i fyra månader till förra veckans skumbad. Självklart grät jag mig till sömns.
Fin början va?

Redo?

Idag gick jag och mannen klart föräldrakursen. Det måste alltså betyda att vi är redo att bli föräldrar. Eller? Vi fick liksom inget diplom eller något. Men det kanske syns i ögonen? Eller så finns det ett hemligt handskak som vi kan, fast inte vet om, men när vi väl är på BB så aktiveras det automatiskt?
Jag känner att möjligheterna är obegränsade här.

Den fula avundsjukan

Framför mig på väg hem från tunnelbanan idag går det en tjej i min ålder. Vi är lika, hon och jag. Hon är blond. Bär svart. Går med målmedvetna steg. Fast... Hennes hår är blankt och välkammat och utan utväxt. Hennes blanka, svarta byxor smiter åt ordentligt och visar en vältränad bak och lår utan russingropar. Hennes steg är långa, hon har höga klackar och hon röker en cigarett.

Plötsligt hatar jag den här tjejen. Hatar och vill vara. Samtidigt.
Och så - lika plötsligt som hon dykt upp försvinner hon ur mitt synfält (eftersom jag går alldeles för långsamt för att hålla hennes fart). Och jag inser hur larvig jag är.

Jag misstänker att håller på att gå in i en ful-period. Sista månaden och allt (!) och håret är sprött med utväxt, jag är vätskefylld som en val och känner mig allmänt o-snygg. Men. Man ska inte gnälla. Imorgon har jag bokat in min syrra för att komma och färga utväxten. Jag ska boka mig en klipptid i veckan och har nymålade tånaglar.
Någonstans måste man ju börja.

Oh so quiet

Hej.
Förlåt. Det är rätt tyst här i bloggen just nu. Jag lovar att ändra på det. Snart.
Det är bara det att jag inte är världens roligaste människa just nu. Snarare trampar jag omkring i en mycket, liten och begränsad bubbla där profylax, familjegrupper, bästa skötväskan-köp och att få någon att måla mina tånaglar (eftersom jag inte når dem) är prioriterade.

Dessutom kommer min efterträdare in imorgon och ska börja ta över.
Det är väldigt, väldigt lite tid kvar nu. Typ.

Helt sjukt gott

I förra veckan var det bokklubbsdags och Mia-Kopia agerade värdinna. Efter en god middag och trevligt boksamtal så ställdes efterrätten fram. Den såg ut ungefär så här: Och den var så sjuuuukt god!
Så jag tog receptet och tillagade den själv i lördags. Eller tillagade och tillagade. "La ihop" är nog mer rätt beskrivning. Så här gör man i alla fall:

1) Öppna en burk konserverade päronhalvor och lägg i en ugnsfast form (spar lagen)
2) Häll över ett paket sockerkaksmix med citronsmak. Alltså; bara pulvret.
3) Häll över päronlagen.
4) Blanda inte. Gör bara små andningshål för lagen att rinna ner i.
5) Lägg på några klickar smör.
6) In i ugnen. 200 grader (om du har varmluft, annars 225) i 20 minuter.
7) Servera med vaniljvisp.

Helt sjukt gott.
Socker och fett. Vad kan gå fel?

ALLA vet.

- Hej hur mår ni? Säger den medelålders kvinnan i tunnelbanekiosken när jag morgongrusögd snubblar in.
- Bra. En kaffe tack, svarar jag, oförmögen att föra längre konversationer innan morgonkaffet.
- Det blir en kille, säger hon och nickar åt min mage. Vanlig eller ovanlig kaffe?
- Eeeh, vanlig.
- Det blir en kille. En väldigt busig kille. Femton kronor tack.
(jag betalar)
- Men det gör inget. Vi kommer att tycka om honom ändå, fortsätter kvinnan och kliar sig förstrött på sin vårthaka.
- Okej. Tack då, svarar jag och backar bakåt ut ur butiken.

Som sagt. ALLA vet.

Me and Buffy - we´re like this!

Dagens stora nyhet är knappast helikopterrånet i Västberga. Nope. Dagens nyhet måste ju vara att Buffy (Sarah Michelle Prinze) har fött barn.

Mannen och jag har precis gett oss på att titta igenom samtliga 7 säsonger av Buffy the Vampire Slayer (igen)... Och vad som slår mig är hur lika jag och Buffy/Sarah är.

Här kommer bevisen:

- Vi är lika gamla (unga)

- Det här är första barnet för båda

- Vi har båda varit ihop med våra killar sedan urminnes tider

- Precis som jag väntade hon flera år med att byta efternamn efter giftemålet

- Vi vet båda hur man sparkar rumpa

och...

- Om jag frågade Buffy om hon tycker hundvalpar är söta eller fula, så lovar jag att hon skulle säga söta. Precis som jag skulle!

Likisar or what?

Kniiiip

Idag var vi hos barnmorskan igen, bright and early kl. 07:45. Och än en gång så lyckas hon med konststycket att komma försent.

Nu känns det lite som att vi spenderat mer tid i väntrummet än inne på hennes rum och jag börjar bli lite orolig. Hur ska det bli när vi faktiskt kommer in och ska föda? (På den mottagning vi går på har man samma barnmorska hela vägen. Även när man ska... ja, ni vet...)
- Hörru, kan du knipa lite till? Barnmorskan är lite sen... Asså, jag SER att det är ett huvud som sticker ut. Men barnmorskans pendeltåg var lite försenat. Du får hålla dig. Spela Yatzi eller något så länge. Andas.

Som sagt. Börjar. Ana. Oråd.

Lugna Duktig

Imorse var det stopp i tunnelbanan när jag skulle åka till jobbet. Detta resulterade i att mitt tåg fastnade på en av de mer centrala stationerna och sedan hux flux togs ur trafik.

När alla andra ringde i mobiler, stampade på stället och såg märkbart irriterade ut - jag bevittnade t.o.m. en tjej som skrek rakt ut! - så tog jag tillfället i akt och gick till närmaste Espresso House och köpte mig en stor, god latte. Sen satte jag mig på en bänk på perrongen och bara tittade på människor.
Det här med stress är så överskattat. Jag orkar inte ens bry mig.

Hej modeblogg!

Dagens outfit: Min 90210 t-shirt som jag köpte på Bikboks rea för 29:- i somras.
Jag gillar den här tröjan. Dels täcker den magen och dels tror folk att jag går omkring och skyltar med namnförslag till bäbis.
Hallåååå? Donna? As if.

I ♥ smörgåstårta

Det slår mig att jag aldrig någonsin nämnt min lilla fäbless för smörgåstårta här i bloggen. Vilket är knäppt. För jag älskar verkligen smörgåstårta. Mest av allt (ätbart) tror jag minsann.

Hemma hos oss så har vi en tradition: Fyller man år så får man smörgåstårta till frulle. Detta för att det annars bjuds alldeles för lite på smörgåstårta där ute i den stora världen (dop, begravningar och 60-årskalas blir man ju inte så ofta bjuden på...)
Dock finns det lite informella regler runt det här smörgåstårtebjuderiet.
1) Det ska alltid vara en skaldjursvariant. 2) Man ska alltid låtsas att man "glömt bort" smörgåstårtan, eller att "men det har ju vi slutat med" och mörka och gömma in i det sista... 3) Smörgåstårtan ska vara stor nog att räcka till att hetsäta upp mellan hemkomst från jobb och ankomst av släktingar som vill fira.

Så gissa vad jag ska göra idag efter jobbet?

Ledtråd: det är mannens födelsedag...

Födelsedagsbrickan...

Konversationstjuven R-N

Igår var jag och tog en informell afterwork-öl med några typ-kollegor. Det slår mig att så nära så mycket alkohol har jag inte varit sen jag gurglade Listerine sist - och då spottade jag efter. Igår spottade jag inte. Jag drack heller inte riktig öl, utan beställde en non-alcoholic vetedito och kände mig väääääldigt vuxen och o-gravid.

Namnet till trots (afterwork) så pratas det väldigt mycket jobb på dessa tillställningar. I vanliga fall. Dock var det igår Rut-Napoleon som var den stora konversationstjuven. Och inte mig emot. Jag tycker ju att magen är bland det mest fascinerande jag sett och kan stirra på den i timmar. Speciellt när jag ligger och kollar på TV och den underhåller med sparkar och annat jox.

Jag fick i alla fall med mig idel lovord och inte mindre än två (2) förlossningsberättelser som jag personligen kände att jag kunde vara utan. Jag har ju medvetet hoppat över dom kapitlen i min mammabok och tänkt att jag kan ta det sen. När det blir aktuellt liksom. Sen. Senare.
Men ölen var god!

...tappar tråden....

Apropå vad Nostalgia kommenterade, alltså det om fotbollsskorna... Så måste jag erkänna att det här har jag tänkt en del på. Det här med sport. Och barn. Och så.


När jag var liten fick jag prova på vad jag ville i sportväg. Jag spelade handboll, tränade friidrott och fastnade till slut för ridsport (undertecknad ägde under ett par år en egen häst!). Och självklart tänker jag låta Rut-Napoleon göra samma sak. Sport är bra. Lagsporter ännu bättre. Och fotboll? Well... Finns det inte ganska mycket pengar i fotboll? Eller ska man kanske satsa på att kasta ut ungen på golfbanan redan vid två års ålder?
Hur som så är jag för sport. All typ av sport. Förutom hockey.
Hockey är - inte bara tråkigt att titta på - en sport som kräver en hel arsenal med skydd och annat lull-lull som inte går in i en liten godisblå Peugeot. Vilket iofs inte den begagnade vagn vi köpt gör heller. Men någonstans måste man prioritera... Om jag bara minns vad poängen med det här inlägget var. Hm. Jag nämnde godis. Det kanske är dags att gå och köpa sig en påse?

Mental lördagsuppladdning

Idag ska jag hälsa på fd. Täbytanten som blev Södertanten och som nu är nybliven Årstatant. Dagen till ära har jag bakat kladdkakemuffins och sitter nu och väntar på något slags livstecken från henne så jag kan åka över och beundra den nya lägenheten.
Det slår mig att jag redan har en dygnsrytm som en småbarnsförälder; uppe minst tre gånger per natt, somnar tidigt och vaknar ännu tidigare. Eller hur det nu funkar... Sa jag att första tvätten redan är tvättad och klar?

Fick ett SMS från en tjej i mammagruppen. Nu har hon också fått barn. En kille.

Nu ska jag gå och tvätta en till tvätt. Jag tror det blir kräktrasorna Krama från IKEA som ska få sig en omgång. Nu är det mental uppladdning som gäller. Det är ju trots allt inte så många veckor kvar...

Fler avslöjanden så här lagom till helgen

Stoppa pressarna! Rut-Napoleon är en kille!

Det är i alla fall vad ALLA säger. För tydligen SER folk vad det är för kön, trots att jag - som ändå spenderar mest tid med magen - inte sett några könsorgan stickandes ut alls. Men det behövs alltså inte. För R-N är en kille. Jag har en kill-mage. Formen säger allt. Tydligen.

Pojkvännen Pelles mamma Brittis från Boxholm har t.o.m. spått min mage. Det blir en kille. Och hon har ALDRIG fel. Det kan hela klanen Nilsson intyga (och gjorde även så på förra helgens bröllop. Ihärdigt.).

För att bli 130% säker så gjorde jag Aftonbladets högst vetenskapliga test "Blir det en tjej eller kille?". Och nu är det verkligen ingen tvekan längre - det blir en kille. Ty jag är inte rund i ansiktet, jag luktar fortfarande vitlök efter jag faktiskt har ätit vitlök, jag sover på vänster sida och jag är inte överdrivet sugen på citrusfrukter.
Alltså. Bring on ye old babykläder i blått.
Nu ska vi cementera könsroller!

Mina barn ska minsann få...

Kommer ni ihåg när en lyckad myskväll var allt som behövdes för att göra ens liv komplett?

När man på lördagen fick krypa upp i soffan med kastrullpopcorn, egenhändigt utvald läskedryck på flaska (alltid CocoBahia) och typ Fragglarna på TV. När det var det absolut bästa som fanns i hela världen? Och ens föräldrar var bäst i världen eftersom man fick både läsk och popcorn?

Jag minns de här stunderna med värme. Och jag lovar att Rut-Napoleon alltid kommer att få minst en myskväll i veckan. Med egenhändigt utvalt snarr. Precis som jag fick. För myskväll är fan viktigt för utvecklingen. Så det så!

Mer presenter!

Tydligen får man en massa presenter när man är på smällen. Bara sådär utan orsak liksom...*
Igår dök det upp ett paket på posten som jag hämtade ut. I paketet - som var från Verran (tack tack tack!) - låg det en bola. En bola är ett mexikanskt gravidsmycke som innehåller en mycket liten xylofon. Man bär smycket långt ner över magen så bäbis kan höra och känna igen ljudet.

- Tur att jag inte är så tjock att jag känner mig som en ko med en bjällra runt halsen, sa jag till mannen när jag trätt smycket över huvudet.
- Skönt att jag slapp säga det, svarade han.
Sen blev vi så exalterade att vi åkte till Babyproffsen och hämtade ut ett välkomstpaket för blivande föräldrar.
Det här barneriet är rätt kul ändå!

*Vill du också ge mig en present? Hör av dig så får du rätt adress!

090909 kl. 09:09

Episkt.
P3 hade nedräkning och tydligen fick man önska sig något. Vilket jag såklart gjorde!
Tänk att jag nästan missade det här. Gratis önsketillfällen kommer ju inte så ofta.

Frysa eller inte?

Jag gick till jobbet i alla fall.
Det tog sin beskärda tid att bråka med mig själv imorse, men slutligen vann det realistiska jobb-jaget - det jag som tänker på personlig ekonomi och ansvar för de egna arbetsuppgifterna. Lustigt nog är det också det jaget som tycker att det är onödigt att köpa mammakläder då det bara är två månader kvar till beräknad nedkomst och som köper hem vindruvor istället för Karamellkungenpåsar. Ett tråkigt jag med andra ord. Inte alls som ett av mina andra jag - det som äter glass till middag när det får chansen...

Hur som helst.

Eftersom jag inte riktigt litar på något av mina (många) jag så behöver jag nu er hjälp med en ganska livsavgörande fråga; ska jag frysa mitt gymkort?
Med precis två månader kvar på graviditeten (jag tror på punktlighet och förväntar mig inga förseningar...) så börjar det bli ganska tungt att släpa sig till gymmet. Magen är i vägen när jag spinnar och jag klarar max 30 minuters pass eftersom urinblåsan är stor som en valnöt.
Dessutom har jag ju börjat på vattengympa. Även om det kanske inte är världens mest krävande träning direkt... Problemet är väl att... det är såååå inte jag att inte träna... Åh. Fan. Hjälp?

poll by twiigs.com

Trött, tröttare, Lilla Duktig

Helgen har varit helt fantastisk.
Svägerskan och Pojkvännen Pelle (numera Pojkmannen Per?) knöt äktenskapsbanden i lördags och detta efterföljdes av en hejdundrande fest. Från nio på morgonen till två på natten fixade och festade vi och trots att söndagen i princip spenderades i sängen och soffan så är jag fortfarande världens tröttaste tjej.
På köpet har jag lite ont-i-halsen-känningar och mest av allt skulle jag bara vilja ta en (välförtjänt?) time-out och ta igen mig lite. Pyssla lite hemma. Bada skumbad. Läsa böcker.
Men det kan man ju inte bara göra.
Eller?

Lilla Duktig talar ut: - Ja, det är trillingar jag väntar!

- Jag har inte velat tala om det här tidigare, men nu går det inte att dölja. Säger en trött men lycklig Lilla Duktig när vi träffar henne vid ICAs smågodisavdelning på fredagen.

- Visst är det trillingar. En i magen och en i vardera vristen. Visst är det jobbigt att behöva köpa större skor, men det är så värt det. Jag vill ju bara att de små ska må bra, fortsätter hon och lassar på med skumbananer i påsen.
- Till bröllopet imorgon så har jag hittat skor i storlek 39. Trettionio! Haha! Jag som vanligvis kör högst 37! Men det är härligt att de växer. Bäbisarna alltså.

På frågan om det känns tungt så svarar Lilla Duktig bara att "det är bara något man får stå ut med". Dock förväntar hon sig mer uppassning av omgivningen den närmaste tiden.
- Ja, man får väl passa på. Haha! skrattar hon och viker resolut ihop smågodispåsen och rullar vidare mot kassan.

O Närminne - where art thou?

Igår kunde du se undertecknad i en av gångarna i den lokala ICA-butiken, fånstirrandes, med öppen mun och blank blick.

Jag stod vid färdig-köttfärssås-på-burk-sektionen och kunde för mitt liv inte komma på vilken burk vi alltid har köpt - år ut och år in - som nödmat när lusten att laga äkta dito inte infunnit sig. Till slut var jag tvungen att ta upp telefonen och ringa mannen och fråga vilken vi brukar köpa.

Alltså, jag vet att man som gravid förlorar en stor portion närminne, sans och ordförråd till fördel för... jag har glömt till vad det nu är. Men det här var jag inte beredd på. Blackout på ICA liksom.

Nu postar jag en bild på köttfärssåsen här, och nästa gång jag får hjärnsläpp så ringer jag bara någon av er och frågar. Okej?

High-tech portable babystuff...

Mamman och Lillasyster kom med fin present till Rut-Napoleon från 10-gruppen.

Först är det en väldans snygg sak i tyg med ränder (överst) och sen viker man ut saken och vips! har man ett portabelt skötbord (underst).

High-tech.
Portable.
Babystuff.

Undrar vad de ska hitta på näst?