Femhundra om dan, gör kroppen glad!

Sitter och ammar och äter glass med kolasås samtidigt och tänker att de här kalorierna kommer ju inte att sätta sig på låren direkt. Runt 500 kalorier extra tycker baby-förstå-sig-påarna att man får äta per dag vilket borde motsvara ungefär en skål glass. Med kolasås. Och så lite mer kolasås. Och bara liiite till. Och, oj. Där var tuben visst slut.

Bäst att amma lite till.

Plötsligt blir allt så smärtsamt klart...

http://www.slv.se/sv/grupp3/Nyheter-och-press/Nyheter1/Aterkallat-Euroshopper-frysta-hallon-med-magsjukevirus/

Jag äter frysta hallon till frulle varje morgon.

Nu är frågan; vem kan jag stämma?

Lördagsshopping på Bauhaus

Nu har vi handlat ett mini-drivhus och en massa fröer att pyssla med.

Dessutom hade de extrapris på små söta bebisar. Undrar om man kan plantera dem också så de växer sig stora?

Busy busy busy

Imorgon är det babysim igen och jag måste raka benen.

Jag måste ju bibehålla illusionen av mig själv som den perfekta mamman som har tid både för sitt barn och sig själv.

Alltså; rakhyvel fram!

Tänker även passa på att färga håret och boka en klipptid senare i veckan.

Känns som att det är lite läge för en makeover modell vår nu.

One overall to rule them all.

Under den tidiga hösten när jag fortfarande var tjockmagad så hade jag siktet inställt på en speciell overall. En brun fleeceoverall med vita moln och grönt innertyg i bomull från Lindex. Jag var helt såld på den och hittade så småningom en på Tradera för en hygglig penning.

Men små bebisar är inte små för alltid. Och i januari hade Rufus vuxit ur overallen och sedan dess har jag var på jakt efter en likadan overall, fast två storlekar större såklart.

Och fan, så denna overall har gäckat mig.

Efter daglig bevakning av Tradera i nästan en månad så dyker en overall upp, bara för att budas hem av någon annan (kärring!) fem minuter innan auktionsslut, för en ynka femkrona mer än var jag lagt.

Några dagar senare hittar jag en på Blocket, men den säljaren hör inte ens av sig när jag mejlar.

Sen dyker overallen upp i mina drömmar... Jag skojar inte. Jag är en mycket, mycket sjuk människa som drömmer om overaller till mitt barn. (Undermedvetet, hur kan man tolka detta?)

Men, slutet gott allting gott.

Och även denna historia fick ett solskensslut när jag efter en efterlysning på Familjeliv nu har hittat en ny molnoverall i rätt storlek. Jag skulle inte vilja påstå att jag känner mig som en gladare, lyckligare och mer adekvat moder efter detta hallaballou. Men darn! om jag inte känner mig lite nöjd ändå. Och knäpp.

Och än en gång konstaterar jag: Jag lever ett mycket litet liv just nu.

Vad är grejen?

En gång följde jag slaviskt en blogg som hette Vad är grejen?. Killen som driver bloggen ifrågasätter varje dag en ny sak eller en person (spikmattor, Laila Bagge, Robert Wells) och jag tänkte ta tillfället i akt att hylla den genom att fråga mig (och er):

Vad är grejen med amningsbehåar?

Varför kan de inte göra snygga amningsbehåar? I glada färger som faktiskt funkar och ger stöd?

Min bål ser ut som en saccosäck. Full med knöliga utbuktningar vilka ändrar form när man sticker in ett välplacerat finger i sidan.

Jag har nu köpt fem (5) olika amningsbehåar. Alla har kostat mellan 129 - 279:- och är inköpta på Lindex och H&M. Inget fancy alltså, men ändå. På en bra dag är jag ungefär lika yppig som min 85-åriga mormor och jag börjar fundera på om jag kommer att få bestående men.

Tankarna går nu mot att krypa till korset och investera i en riktigt dyr i alla fall.
MEN, är de verkligen bättre? Köper jag bara inte en sexhundrakronors saccosäck (en lazyboy haha!) istället för en dito för en fjärdedel av priset?

Tankar på detta tack!

Mental fokus

I dessa tider av sjukdom hemma i lilla familjen är det inte jättelätt att hålla humöret uppe. Efter att själv ha tillfrisknat med bravur insjuknade lillgrabben i en - vad doktorn kallar - eftersläng med feber, hosta och mycket kräks. Just nu är det 5-minutersmatning som gäller. Sen måste vi pausa i en halvtimme och så håller vi på... Om och om igen.

Det är självklart mycket frustrerande för både mig och Rufus och för att orka med har jag satt ihop en liten lista med roliga saker att fokusera på. Lite som ett mantra jag upprepar igen och igen och igen:

1. Det går över!
2. Solen lyser ute och jag kan vara ute och promenera i den hur mycket jag vill.
3. Det börjar bli dags att fixa balkongen inför våren. Härligt påt och pyssel semi-ute.
4. Tears for Fears dunderhit Everybody want's to rule the world har hamnat på radiostationen Stars playlist och dyker nu upp titt som tätt.
5. Magsjuka i all sin misär, men så här smal har jag inte varit sen jag var med i Viktväktarna.

Om och om igen...

Att bara skriva det funkar inte...

Hm. Vad var det nu jag skrev i lördags... Låt mig tänka efter. Jo!

Det enda som skulle kunna sakta ner mig är en rejäl magsjuka (ta i trä).

Och gissa vad jag har legat däckad i de senaste tre dagarna? Ja, just det! Att skriva ta i trä funkar uppenbarligen inte. Man måste GÖRA det också. På riktigt.

*knack knack knack*

Måndagsfrågan

Jag funderar på att ta bort vår torka-av-skorna-matta som vi har utanför dörren. Varje gång jag kliver ut i trappuppgången så rastar grannen katten där.

poll by twiigs.com

En stark offensiv är det bästa försvaret

Förkylningarna avlöser varandra. Snor, hosta, trötthet har blivit lite av min vardag och varje gång jag blir drabbad så smittar jag Rufus. Han, i sin tur, smittar tillbaka - och så håller vi på i evighet. Armen.

Men idag. Då är jag fan sjuk. På riktigt.

Det finns en gräns även för hur mycket jag pallar att snyta mig och idag var den gränsen tydligen nådd. Jag har knappt stigit ut sängen (i skrivande stund är klockan fem) och Mannen har skött markservicen. Just nu är han ute på dagens andra (!) promenad med lillkorven. Jag har mest sovit. Och ätit glass.

Men. Så helt plötsligt så visar termometern 38,1. Inte på mig, men på Rufus. Lillgrabben har utökat sitt snorande till fullfjädrad feber och jag bestämmer mig snabbt; nu är jag inte sjuk längre. En stark offensiv är det bästa försvaret och jag hoppar raskt in i dusch nummer två för dagen. Tvagar bort den äckliga förkylningen. Slänger på en tvätt. Strippar sängen till förmån för fräscha lakan och städar upp i lägenheten. Att vara sjuk när ens bebis är sjuk är bara löjligt. Det enda som skulle kunna sakta ner mig är en rejäl magsjuka (ta i trä).

Oj, nu kommer de hem.

Nu ska jag laga bebisen.

Lögner en måndag

Min jacka med femårsplan (alldeles för dyra saker får sina egna planer - hur kan man annars rättfärdiga vissa köp?) som nu är inne på sin tredje vinter pajade i dragkedjan - IGEN. Det här är andra gången min svindyra Peak Performancejacka går sönder, och därmed andra gången jag går tillbaka med dem och får den lagad. Gratis såklart. Allt annat vore ju bara stendumt.

När jag var och hämtade jackan i måndags synade expediten mig från topp till tå och utbrister:

- Men vad har du på dig? Den där är väl inte äkta heller? Och pekar på min rosa Peak-jacka i vatten- och vindavstötande tyg med tillhörande fleece under.

- Vaddå den här? Svarar jag och ser extremt skyldig ut. För jackan är köpt på Sidenmarknaden i Peking. Ett ställe som är känt för alla sina märkeskopior. Just denna jacka betalade jag t.ex. 120 spänn för.

- Nej, det tror jag inte. Jag fick den av en kompis som köpte den i Kina. Fortsätter jag. Varför jag ljuger har jag ingen aning om. Hur ser du att den är fejk?

- Märket är helt fel och den där modellen har vi inte haft på flera, flera år fortsätter expediten som tydligen är någon slags expert på Peaks hela sortiment genom tiderna. Man ser sånt...

- Oj, då ska jag hälsa min kompis det. Varför ljuger jag?

- Ja, säger expediten och ser märkbart irriterad ut. Gör du det. Sen fullkomligt schasar hon ut mig ur butiken. Sådana som jag är inte välkomna där och tydligen har jag sårat hennes Peak-patriotiska hjärta djupt.

Skäms på mig!

Boktips

På onsdag är det dags för bokklubben Bordellen igen och till denna gång ska vi ha läst Eva Franchells bok Väninnan.*

Jag har sån himla lust att kliva in i diskussionen och utbrista

-Alltså, boken var jättebra. Men var hon tvungen att dö på slutet? Det var ju jättetrist. Och sen tvinna en blond hårlock mellan fingrarna fundersamt.

Hur jag än gör så rekommenderar jag boken. Den är lättläst och går att lägga ifrån sig och ta upp hur många gånger som helst utan att man tappar tråden - något som uppskattas väääääldigt just nu. Det är inte det att jag inte har tid att läsa, det är bara det att det går rätt trögt. Min lästimme på kvällen trumfas av överlevnadsinstinkten som skriker sov medan du kan, och jag är nere i max tio minuter innan jag slocknar.

Hoppas nästa bok vi väljer är lika lätt att ha och göra med.

*Väninnan = Anna Lindh

Min son

Mat, skägg och samkväm

Jag och Mannen sitter och tittar ikapp på Landet Brunsås på SVT Play.

Jag älskar Landet Brunsås.

Jag älskar de cynsiska inslagen.

Jag älskar Erik Haags hårväxt.

Programmet handlar om familjemåltiden och om att laga annan mat till barnen än de vuxna äter. Och jag och Mannen enas snabbt om att vi inte bara ska äta ihop varje kväll (och ha trevligt! jawohl!) utan vi ska också aldrig göra våra barn (minst en första femma men helst ett helt fotbollslag) otjänsten att laga speciell mat till dem. För som förstagångsföräldrar så tror vi såklart att vi kan göra precis som vi vill.

Kräsna barn!? BAH!

Rufus har förresten börjat med smakportioner nu.

Onsdag kl. 11.03

- It's mommy time! skriker SATS-instruktören och så är vi igång. Ett gäng mammor med sina bebisar som trotsat vädret och tagit sig till gymmet denna onsdag förmiddag för att köra ett babygympapass. Alla är pigga på det där sättet som skvallrar om att deras barn minsann sover om nätterna och det är därför de orkar gå på gymmet. Det är i alla fall min tolkning. Jag hade inte orkat om inte Rufus sov så bra som han gör...

Efter passet tar jag tillfället i akt och tar en promenad i solskenet. I en och en halv timme är jag ute. Rufus sover. Jag alternerar Lantz och Knattetimmen i iPoden. Solen är fullkomligt bländande. Inga men eller måsten. Jag går hem och bakar lite kakor.

Får det vara så här bra?

...men underbarast är ändå Rufus

Det är nästan något religiöst över att få klä sig i riktiga kläder ibland. Alltså, kläder som på intet sätt är anpassade för amning, barnvagnspromenad eller öppna förskolan. Kläder såsom klänningar utan omlott eller stretch, höga klackar, blusar med många knappar...

I fredags hade jag min första utekväll. Företaget bjöd på middag på lyxkrog. Sex rätter med vinpaket. Alldeles för bra för att vara sant.

Jag tackade självklart ja till att följa med. Den lilla detaljen att vår nappflaskeplan* gått i stöpet bekymrade mig inte alls, utan jag klädde mig glatt i den lilla grå (för övrigt perfekt klänning för kungabröllopet - sober, strikt, visar ingenting förutom hur smal min midja blivit... om man jämför med ett par månader sen alltså) och höga stövlar med klack. Jag hade inte kunnat amma i de kläderna ens om jag fått tiotusen spänn... Och lämnade en nytankad bebis med sin far i huset brevid där K av en händelse bor för tillfället.

Kvällen blev en succé. Vi pratade om vuxensaker, jag åt med två händer, ostörd och det var verkligen ett par härliga timmar där allt var som förut. När väl Mannen ringde för att meddela sonens långsamma men medvetna sammanbrott lagom till desserten tackade jag för mig och gick utan krusiduller hem och ammade. Utan att blinka. Det där "förut" är underbart, men underbarast är ju Rufus. Och allt annat kommer i andra hand.

Jag vet. Otroligt cheesy, men så sant som det blir.

Den här veckan är det i alla fall jag som är en extra bra mamma. Man blir det när man får lite tid för sig själv då och då. Det ska jag komma ihåg framöver.

*Nappflaskeplanen kokades ihop i mellandagarna. Jag och mannen bestämde då att vi skulle lära Rufus ta nappflaskan innan Avatar gick ner från biograferna. Så att vi skulle kunna se den tillsammans. Det har inte gått så bra om man säger så.

Grannar del 2

Apropå tidigare inlägg så känns det viktigt - nej! absolut nödvändigt - att göra en snabb uppdatering om vad mina grannar har haft för sig på sistone.

Uppdateringen handlar självklart om trapphusets eget kungapar; tidigare känt som det dysfunktionella paret*.

Veckorna efter mina spekulationer om huruvida mannen faktiskt trodde sig vara en indian hittade jag en mängd fjädrar i hissen. Fjädrarna var både färgglada och misstänkt lika småfågelfjädrar (sparv, mes) vilket enligt mig bara väcker fler frågor än besvarar dem...
Sedan dess har jag också kommit på dem med att rasta sin katt i trapphuset, röka i hissen och dagen till ära återvinna mina avlagda skor.

Japp. Du läste rätt.

För ett par veckor sedan kasserade jag mina gamla ill-röda moonboots eftersom de var helt trasiga invändigt och helt tappat sin charm. Idag får jag se kvinnan ifråga komma svassande i dem som om inget vore naturligare. Hon har tydligen återuppväckt dem från sin grav i grovsoprummet och dagen till ära bär hon dem med en lager-på-lager-kjol i bohemstuk, en skidjacka i bjärt blå färg samt en påse kattsand.

Jag fumlar efter mobilkameran men hinner inte föreviga detta modeorakel i återvunna skodon. Vissa saker är det kanske inte meningen att man ska föreviga?

* Hon - 20-nånting, blek, sinnesförvirrad. Han - 50 plus, överallt-rökare, Mc-ägare och tydligen indian.

Ytlig?

Idag kom jag på mig själv med att klä upp mig innan jag skulle träffa de andra mammorna på öppna förskolan. Med klä upp menar jag att jag inte tog på mig mina baggy jeans eller en sladdrig t-shirt med dregel på. Inte heller tog jag långkisarna (jag vill ju inte se tjock ut!).

Istället blev det mina tajta jeans och en svart (amnings)tröja. Svart förminskar ju som sagt. Detta toppades med lite mascara och en snygg tofs (som dog under mössan, men ändå).

Jag vet inte, men jag tycker det här är både roligt och väldigt, väldigt skrämmande...

Det fanns en tid när jag prioriterade snyggt före praktiskt, varmt och barnkräksvänligt. Men tydligen är den tiden förbi. För nu i alla fall. Men ändå. Klä upp sig. För att gå på öppna förskolan. Bara en sån sak.

Rufus hade i alla fall jättekul. (Längst ner till höger i bild.)

Lilla Duktig bjuder till fest

Det var länge sen jag var på fest. Tydligen håller vi inte på med sånt i vår bekantskapskrets längre. Är vi för gamla? För tråkiga? För "fina" för hemmafest?

Eller är det så att folk "glömmer" att bjuda småbarnsföräldrar?

Det kanske pågår värsta festen just nu! Utan mig!
I sådana fall skiter jag i er. Jag har det asbra här hemma i soffan med mitt dessertvin och blå sweatpants. Så det så.

Men. Nu jäklar ska här rustas för fest. Hemma fest. Med sprit. Och tema.

Jag älskar teman.

Vad sägs om detta?

Lördag 13 mars - Melodifestivalfinalfest

Surround, scoreboards, glitter och kanske en gnutta spandex.

Dresscode: Tänk Lena Ph. Gärna Dansa i neon från -87. Eller han Pontare med fjädrarna. Eller kanske hela EMD?

Ta med: Bubbel, tomtebloss och en överlägsen uppfattning om vad som är internationellt gångbart i 2010s jättefinal. Något som du gärna påpekar för alla.

Jag: Gör en scoreboard med plats för poäng, blandar färgglada drinkar och lovar att använda vår digitalbox' pausknapp om någon behöver gå på toa mitt i bidrag nr 5.

Lördag 19 juni - Kronprinsessbröllopsfest deluxe

Efter en eftermiddag i trängsel med kreti och pleti i gamla stan så tar vi oss hem och firar kronprinsessan V på egen hand.

Dresscode: Tiara, eller något annat prinsesslikt. Kanske en oversize brosch eller en kille vid namn Daniel.

Ta med: Din prins. Eller pappa kungen. Eller en tant som bryter på tyska.

Jag: Tänker inte anlita en stråkkvartett, men spelar några väl valda Spotify-listor och bjuder på sval dryck iklädd sober grå klänning och tiara med rosa fluff.

Sugen på att komma?

O.S.A. till mig så tar jag bort Rufus gossedjur från soffan och gör plats för dig.

Par-tey.

Den som har flest blöjor hemma vinner

Så här ser det ut på Rufus skötbord just nu. Vad du ser är inte ett, inte två, utan tre paket blöjor av diverse märken.

- Varför? Undrar du säkert. För det är väl inte så att man visar sin kärlek till barnen bäst genom hygienprodukter?

- Nej, självklart inte. Svarar jag då. Men målet är ju att alltid använda den bästa blöjan. Den som varken läcker, glappar eller luktar direkt. Sen ska den gärna inte kosta skjortan heller. Dessutom är vi småbarnsföräldrar knäppa i huvudet.

jh

Anledningen till blöjberget är att unge herr Rufus just gått upp till storlek tre. Och där Huggies var överlägsna ettor, var Libero de bästa tvåorna och nu... Nu vet vi inte. Än.

Borträknade är i alla fall Willy's eget märke. Pampers känns lite tunna och Libero... Libero funkar bra om det inte var för den photoshoppade ungen på paketet. Den (han? hon?) har fått stora, förföriska, våta ögon som antagligen ska få mig att sucka Aaaaaaaaaaaw! men istället får mig att kräkas lite i munnen.

Ibland är det verkligen inte enkelt det här med barn.

Tummen

Varför nappen inte funkar...

DNs hat mot småbarnsföräldrar - bara i mitt huvud

Vi har DN.

Mannen använder tidningen dagligen för att läsa serierna och sen lämna den i fina högar på toa. Själv läser jag På Stan och... inget mer.

Mitt icke-läsande beror inte på ointresse för Sverige och världen i stort. Haiti och Afghanistan har inte gått mig obemärkt förbi. MEN. DN är hopplös att läsa när man ammar. För det är ungefär bara då som det faktiskt går att läsa. Då, eller i sängen på kvällen. Och inget alternativ är speciellt bekvämt. Istället för att krypa upp bland kuddarna med en stor prasslig tidning så tar jag hellre en bok. Eller min iPod.

Först så tänkte jag att DN hatar småbarnsföräldrar. Men efter lite eftertanke så inser jag att så är det inte alls. DN har helt enkelt fattat att småbarnsföräldrar inte prioriterar att läsa morgontidningar. Småbarnsföräldrar bryr sig mer om bajsfrekvensen hos sitt barn, hur många tänder som kommit, hur många timmar som det sovs i tisdags, när öppna förskolan har korvgrillning osv. Därför trycks DN i ett omöjligt stort format i tusen delar. Utan hänsyn. Utan pardon.

Det enda småbarnsföräldrar är bra på med DN är att återvinna den. Jag är själv en mästare i DN-återvinning. Och det är alltid något...

Amningspsykos

Finns det något vackrare än när fem barnvagnsmammor simultant och utan ett ord stannar mitt i vägen för att kränga på sina respektive regnskydd eftersom de känt en droppe regn?

Det är nästan som poesi.

*suck*

Babysim

Det känns onödigt att skriva något här. Vissa saker är bara alldeles för söta för att kommentera.

Hinna med

Alla som tror att jag bara sitter hemma på dagarna och kollar på Alla älskar Raymond räcker upp en hand...

Nä, trodde väl inte det (alla älskar förresten inte alls Raymond, själv står jag inte ut med karln, och hans bror? uuurgh!).

Utbudet för föräldralediga är enormt om man bara ser sig om lite. Mammagrupper och öppna förskolor, sångstunder, yoga, gymnastik, rytmik, massage, bio, babysim och så gamla hederliga promenader. Allt iofs inte gratis, snarare tvärtom - men letar man lite så kan man komma undan rätt billigt (lite som Tradera...). För om det är någon gång i sitt liv när man inte direkt badar i pengar så är det nu.

Just nu går hela familjen på babysim tillsammans. På vardagarna går jag och Rufus på SATS Babygympa och på babymassage samt promenerar med mammagrupperna och hänger på öppna förskolan. Om ett par veckor ska vi börja på babybokprat, en sago- och sånggrupp på biblioteket med boktuggarpaus på schemat. Dessutom tänkte vi kolla in babyrytmik snart.

Det blir ganska mycket för en liten tremånaderskorv. Inte undra på att han sover så gott på nätterna...

Därför stannar vi inne idag och gosar. Man får det.

Rufus har däckat på golvet i omklädningsrumet på SATS efter gympapasset.

Oskulder

Senaste veckan har jag träffat två personer som (helt oberoende av varandra) berättat att de aldrig provat sushi.

...

Färga mig förvånad, men båda var i min ålder. I min värld äter alla sushi (utom Mannen som åt det precis innan VKS slog till). Snart finns det säkert barnmatsburkar med sushismak. Men tydligen så finns det ännu ett par sushioskulder där ute.

Där ser man.

Summan av lasterna är...

Just nu är det få saker som gör mig så glad som att öppna mejlboxen och se orden "Tradera - vinnande bud på auktion". Jag går i spinn! Det susar i öronen! Jag vill stå i fören på ett stort skepp och skrika "I'm the king of the world"!
Larvigt men sant. Men jag har blivit fast i Traderaträsket och låt mig berätta för dig; det är djupt, geggigt och oändligt tidskrävande. Och fast jag bara vunnit fem auktioner för en summa av 250 spänn (plus frakt) så har jag säkert budat på hundra saker. Bara för att det är så... beroendeframkallande.

Jag budar såklart på barnkläder. Till Rufus. I alla färger, former och storlekar. Och märken.

De säger ju att summan av lasterna är konstant.

Förr var jag en fullfjädrad nöjesrökare som gillade goda drinkar.

Nu är jag rökfri, dricker ett halvt glas vin då och då samt äter måttligt med godis (det sistnämnda måste ses i relation till hur lättillgängligt godis är just nu - jag går förbi godishyllan dagligen på ICA men avstår, har fikadejter med mammorna dagligen men tar bara en slät kopp kaffe). Dock hänger jag alltså på Tradera istället.

Summan av lasterna är alltså... Tradera?

Till minne av magen

Satt just och läste min kusins blogg.

Förut tjuvläste jag den, men nu när hon är på smällen så är jag tvungen att ge mig till känna och kommentera. För det är ju så mycket jag vill berätta för henne! Om hur underbart det är. Och fantastiskt. Och kul. Hur det förändrar ens liv. Och om hur mycket hon kommer att kissa.

Men, det är lätt att försköna graviditeten. Och även om jag själv mådde oförskämt bra i nio månader så finns det ett par saker som var jävligt jobbiga:

1) Kissandet. Det började med en extra gång varje natt och urartade till tre-fyra. Dessutom var jag tvungen att planera mina resor till och från jobbet så att de inte tog för lång tid:
- Okej, jag hinner med 15 minuter på H&M innan tunnelbanan som går 17.35. Då är jag hemma en timme efter senaste toabesöket och borde inte kissa på mig på vägen.

Nåde mig om det var stopp i tunnelbanan.

Det positiva med detta är att jag vet var Stockholms alla offentliga toaletter finns. Och hur mycket de kostar. Min plånbok var ständigt tung av fem- och tiokronor för just detta ändamål.

2) Ont i ryggen. I mitt fall hade jag bara ont ett par veckor på slutet. Men gawd! en sån förlamande värk! Jag kunde inte sitta, ligga eller stå. Enda sättet att göra det bra var att promenera (men inte för långt bort utifall jag skulle bli kissnödig) eller ligga på soffan med en massa kuddar bakom ryggen och äta praliner. Punkt.

3) Magen. Larvigt men sant. Som evig magsoverska så var den växande bulan ett stort problem. Jag sov extremt dåligt. Att ligga på stranden och läsa var också jobbigt (i-landsproblem?) eftersom jag fick kramp i händerna av att hålla upp boken. Och ligga på sidan på stranden i bikini? Nej. Vissa saker gör man bara inte.

På slutet var jag så trött på att inte kunna ligga på magen att jag tog till vad som helst. MarathonMia gav mig en badring som jag kunde placera magen i om jag ville ligga på rygg, men jag hittade på ett ännu smartare sätt...

Hur som helst. Nio månader går väldigt fort. Sen glömmer man bort det jobbiga och får gosa bebis hela dagarna. Sweet!

Det här med snön

Det här med att snön kom tillbaka sätter käppar i hjulen för mina dagliga långpromenader. Alltså bokstavligen. Eller... inte käppar. Men det är jävligt tungt att dra en vagn runt i snödrivor och modd i en och en halvtimme.

Självklart försöker jag vara sådär (äckel)positiv och tänker att; Hey! All träning är gratis träning! Och faktum är att om det fortsätter så här så kommer jag att ha Madonna-armar innan påsk. Tyvärr kommer jag inte att kunna visa upp dem för någon eftersom jag skrämt bort alla med det moln av svettlukt som konstant omger mig.

Men ändå. Madonna-armar.

Inte dåligt av framtida mig.

GULINS

Är det någon som minns klädkedjan Gulins?

Såg just på Tradera att Gulins kläder numera säljs under kategorin vintage.

Neonrosa. Axelvaddar. Viscose.

Men vintage?

Jag kommer inte ens på något fyndigt att skriva. Jag tänker bara sitta här och tänka ömma tankar om min neongula minicall från Motorola.

R.I.P. din lille rackare.

Man vet att man är sjuk när man handlar alla sina varor i gång 8 på ICA.

Vinterkräksjukan har slagit till hemma hos oss.

Fruktsoppa, nyponsoppa, blåbärssoppa och kräm:

Mat för det fina folket som inte vill kasta upp mer!

Pyssel

Titta vad jag har sytt! En egendesignad vagnmobil i starka färger som Rufus kan ligga och titta på när vi är ute och går!

Ibland är det knepigt. Alltså det här med barn.

Det känns som att det var tur att jag hade den här manualen att läsa innan Rufus kom...
Se alla bilder här. Hysteriskt roligt.

Veckan som gick

Så glömde jag bort bloggen igen ett par dagar. Men vilka dagar sen!

På födelsedagen (tackar för alla gratulationer) så var jag och Rufus på SATS Babygympa. Medan jag stod och svettades på stepbrädan låg Rufus framför på en filt och himlade med ögonen. Och när det var dags för styrkedelen fick han agera både hantel och tyngd. Rufus var skeptisk till gympan, speciellt stretchen som han tyckte att vi skulle hoppa över helt till förmån för lunch... Men Rufus mamma var lyrisk! Svett! Dunka-dunka (om än låg)! Aerobicsskor! Och slutligen träningsvärken! Aaaaaah!

På torsdagen gjorde sig Rufus och jag en varsin ny bekant, på fredagen promenerade vi i fyra timmar - två på förmiddagen med mammagruppen och två ensamma på kvällen genom Stockholm.

Lördagen bjöd på premiär för babysim, något som lillkillen var tveksam mot. Till hans försvar var badet dåligt tajmad med mat och sömn. Dålig planering från hans föräldrar... Efter badet promenerade vi vid Hellasgården och drack varm choklad med grädde.

Jag kanske inte behöver skriva att Rufus däckade och sov hela natten av alla aktiviteter? Dessutom har han sovit nästan hela dagen idag också, vilket inte har varit helt fel. Jag fick två hela ensamtimmar på dagen som jag använde till dusch, scrub, ansiktsmask och pyssel med lite sygrejer.

En härlig vecka alltså. Frågan är om jag inte ska försöka ta en lugn dag nästa vecka. Om inte annat för Rufus skull.

33

Idag fyller jag år.

Händelsevis så är det en av två saker som jag alltid ser fram emot efter julhelgen. Den andra saken är semlorna. Mmmmm. Semla. Äta. Mmmmm.

Jag fyller 33 stolta år.

Händelsevis så är också 33 beteckningen för arsenik i periodiska systemet, den ålder då hobbitar anses vuxna samt ett ölmärke från Nigeria.

Jag är rätt nöjd.

Böcker, böcker, böcker

Nu har jag börjat på ett nytt bokår.

Förra året läste jag sammanlagt 52 böcker. Det är en ökning med 2 böcker från 2008. Vilket kanske var väntat. Eller. Sen den 21 oktober har jag läst tre böcker (!). Så egentligen borde siffran för i år varit mycket högre.

Men så kom Rufus!

Först så var jag alldeles för uppe i bebisen för att kunna koncentrera mig på längre texter (det var t.o.m. svårt att läsa en hel Rocky-strip i DN). Sen kunde jag inte enhandsamma, så då fick det bli TVn som avkoppling istället. Sen var jag för trött på kvällarna och orkade inte läsa.

Men nu! Nu är jag redan inne på årets tredje bok. Hurra!

Så. Här är årets lista. Med ♥ efter de som varit extra läsvärda.

Klicka här....

Kvalitetskontroll

Hur bra jag än har det så kan jag inte hjälpa att tänka på att det faktiskt kunde bli liiiiite bättre om en av TV-kanalerna bara ville reprisera den underbara serien Love Boat.

Typ vid tolv, halv ett på dagen. Efter förmiddagspromenaden. Lagom till lunchen.

Skicka vidare till TV.

Tack.

Aaaaaah sweet vardag!

Så. Skönt. Nu är helgerna över. Nu går vi tillbaka till vardagen igen. Med rutiner. Ställda väckarklockor. Snabbduschar med öppen badrumsdörr. Mammagruppspromenader. Ghost Whisperer 15:05 på TV4. Enhandsätande.

Föräldraledighet stavas U-N-D-E-R-B-A-R-T. Speciellt när man hänger med den här killen.

Kiwisar?

En kvinna med kraftig brytning ringde just från Amnesty och bad mig att höja min månadspeng till dem. Självklart, sa jag. Men kvinnan ville ändå berätta om vad de jobbade med just nu.

- Kiwisarna, sa hon. De dör i barnsäng.

- Va, sa jag. Hur menar du?

- De har så dålig läkarvård. Så många kiwisar dör.

- Jaha. Okej. Tack då, sa jag lite konfunderad. Amnesty har alltså bytt inriktning och jobbar med frukt... Men okej. Jag diskriminerar inte.

Det var inte förrän jag lagt ifrån mig luren som jag fattar att hon menar kvinnorna.

Pimp my skötbord

Jojo, det pysslas i hemmet underjulledigheten vill jag lova...

Skötbordet innan...

...och efter.

Jag och lillasyrran hjälptes åt att sy en skötbordskompis i Tummen-tyg, med anpassade fack för blöjor, krämer, våtservetter och allt annat man kan behöva. Rufus gillar det!

Indianen

Idag skulle jag gå och träna tänkte jag. Men... (och nu verkar det som att jag kommer med lama ursäkter) alla pass var fulla... så jag trotsade vädret och tog med barnvagnen ut på en timslång promenix. Nu visade det sig att promenaden inte var helt bortkastad; dels fick jag chansen att lyssna på de första kapitlen i Den förlorade symbolen (Dan Browns nya, som vi har som nästa bok i bokklubben, som jag inte kommer hinna med att läsa) och dels fick jag chansen att hälsa på min ena granne, som tydligen dagen till ära var en indian.

Jag vet inte om jag berättat om mina grannar förut? Men i korta drag så är det såhär:

På alla sju våningar i vårt hus bor det fullkomligt normala människor. Människor som hälsar i hissen. Som inte röker i trappen. Som inte luktar konstigt. Utom på plan fem. Vår våning. Det unga paret mittemot är livrädda för mänsklig kontakt och kastar igen dörren så fort vi äntrar våningsplanet. Paret på andra sidan trapporna bråkar jämt. Gärna med ytterdörren öppen. De hälsar inte på sina grannar. Kanske av princip. Kanske för att de tappat rösten av att skrika på varandra. Och slutligen det dysfunktionella paret tvärsöver. Hon - 20-nånting, blek, sinnesförvirrad*. Han - 50 plus, överallt-rökare, Mc-ägare och idag tydligen indian.

Det här öppnar för helt fantastiska möjligheter! Imorgon när jag öppnar dörren kan min granne vara en cowboy, eller tomten, eller kanske en egyptisk slav. Tänk bara! Jag längtar redan!

*Hon har blivit hämtad med ambulans efter det att polisen bröt upp deras dörr. Till exempel.

Varje dag är en lördag...

Jag packade träningsväskan imorse och kollade sen SATS hemsida efter ett lämpligt pass. Jag längtar nämligen efter att få komma igång med träningen igen... Det har ju trots allt gått 11 veckor nu sedan Rufus föddes och promenera kan jag ju göra när som helst. Nu vill jag ha pumpande musik, svett och någon som skriker på mig att taaaaa iiiiiiiiii!

Insåg att det idag är en röd dag.

Insåg att jag verkligen inte har någon koll alls.

Insåg att varje dag är som en lördag när man är föräldraledig. Och Rufus är lördagsgodiset.

Hej och hå. Ut i kylan.

I samma anda som igår tog vi idag en riktig långpromenad.

Det var bara tre saker som var annorlunda:

1. Idag var det -15 grader kallt och inte -5.
2. Idag tog vi med Svägerskan.
3. Idag tog vi också med varm choklad och prickigkorvmackor.

Varm choklad och macka.

Rejält omstoppad bebis.

Efter nästan två timmar gav vi upp och gick hem till Svägerskan och åt överbliven smörgåstårta och tittade på gamla Macken-klipp på YouTube innan vi gick hem. Termometern visade då på -18.

All in all en mycket trevlig dag.

Men är det så här kallt imorgon så stannar jag nog inne. Och tvättar håret eller nåt.

Bebis ♥ torktumlare = sant!

Noterat:

Om man lägger Rufus på torktumlaren (där hans skötbord är strategiskt placerat) när den är igång så blir han världens goaste bebis. Han blir glad, lugn och pratig och ligger fint stilla när det ska bytas blöja.

Jag tror på de sövande vibrationerna. Dessutom så alstrar torktumlaren värme, så badrummet blir alldeles varmt vilket kanske hjälper.

Hett tips för framtida barnvakter?

Och nu då?

Vi kom in från en 2,5 timmars långpromenad i snö och kyla för en stund sedan och sitter nu uppkrupna i soffan och myser med en kopp kaffe. Det är mörkt ute och julen är officiellt över.

Och nu då?

Det jag ogillar mest med just denna tid på året är att jag snart måste plocka bort den fina belysningen som hör julen till. De fina stjärnorna och stakarna som kastar mjuka skuggor i fönstren och som höjer mysstämningen med en sisådär 150%.

Julgranen kan jag leva utan. Också musiken och godiset. Men belysningen - den skulle jag behålla året runt om jag bara kunde. Och visst kan jag ju (jag är vuxen och vad grannarna säger bryr jag mig inte om) men då skulle jag ju inte uppskatta det lika mycket när mörkret sänker sig över Sverige nästa år.

Jag tänkte bara dela mig mig av det. Hejdå.

Skogskyrkogården 13:16

Idag var vi på Skogskyrkogården och satte en blomma och tände ett ljus på lilla Frejas grav. Det var fint. Och väldigt sorgligt.

Mer om Freja här...

Den förhatliga oron

Igår var jag och Rufus på besök hos Baby-Molly.

Mollys mamma K och jag är kollegor och hade turen att få barn med fyra veckors mellanrum (hon 2 veckor för sent, jag 2 veckor för tidigt).

Sedan Baby-Molly kom till världen har vi försökt ses någon gång i veckan för att promenera, fika och prata bebisar - sånt som man gör...

Sedan Baby-Molly kom till världen har K tagit kål på och/eller skadat sitt barn på alla upptänkliga sätt. I sitt huvud alltså. Baby-Molly mår utmärkt, men K själv verkar ha konstant ångest.

Till exempel låg mobilen för nära Mollys huvud när det ammades en gång. Mobilen hade ljudet på. Det ringde. Simsalabim! Och så var Molly döv. Eller; på Apoteket hostar en kvinna. Vips! Så har Molly svininfluensan. Eller varför inte när Baby-Molly åkte bil första gången och somnade. Då fick K för sig att Molly hade tuppat av för att bältet satt för tajt. Och detta, mina vänner, är bara några sätt som hon tror sig ha skadat sitt barn.

Så. Okej. Jag förstår att det är svårt att inte oroa sig när man är ny på det här med barn. Att hon dessutom är ensamstående plussar antagligen bara på oron. Men ååååh! Kom igen! Någonstans måste man ju sätta stopp och inse hur överdriven ens oro är? Eller?

Visst, hennes historier är grymt underhållande när hon berättar om dem i efterhand. Men det kan ju inte vara bra för henne att stå där med hjärtat i halsgropen och bara tänka "shit shit shit" bara för att jag ska få skratta.

Några tips på vad jag kan göra?

Start as you mean to go on

Här kommer mina nyårslöften:

...

...

...

Jag har inga. Jag menar, varför ändra ett vinnande koncept?

I denna anda har jag påbörjat 2010.

Allt är som vanligt. Igår låg vi på soffan efter en hård nyårsnatt. Idag har jag slappat lite mer. Duschat. Lagt en ansiktsmask. Grillat korv och klappat grisar på Bästis jobb.

Enda skillnaden är att i år är det en bebis med i bilden. Den hårda nyårsnatten var alkoholfri. Bebisen fick hänga med och grilla och duschen var något kortare än vanligt. Och vet ni? Det gör liksom det hela liiiite roligare!

Vad har ni för nyårslöften?

Årets bokskörd 2009

Här är Samtliga böcker från förra året! Jag har satt ett ♥ EFTER DE som verkligen ÄR LÄSVÄRDA:

9 1/2 månad - Annika Lantz ♥

• A hat full of sky - Terry Pratchett
• Att älska som en porrstjärna - Jenna Jameson
• Baby-sug - Sinéad Moriarty
• Babyproof - Emily Giffin
• Back to the bedroom - Janet Evanovich
• Breaking dawn - Stephanie Meyer
• Brunstkalendern - Emma Hamberg ♥
• Demon Ex Machina - Julie Kenner
• Diamonds are a girl's best friend - Jenny Colgan
• Divas Las Vegas - Belinda Jones ♥
• Dumpa Matthew - Jane Fallon
• Eclipse - Stephanie Meyer
• En hjärtformad ask - Joe Hill
• Finger lickin' fifteen - Janet Evanovich
• Flickan under gatan - Roslund & Hellström
• Gravidshock - Belinda Olsson
• Hat full of sky - Terry Pratchett
• Historien om O - Pauline Réage
• Hollywoodfruar - Jackie Collins ♥
• Hollywoodfruar 2 - Jackie Collins ♥
• I de lugnaste vatten - Viveca Sten ♥
• I en annan del av Bromma - Martina Haag
• I Hitlers tjänst - Traudl Junge
• Inte enklare än så - Kajsa Ingemarsson ♥
• Lucky - Jackie Collins
• Lyckans hjul - Kajsa Ingermarsson ♥
• Mammapraktika - Leni Söderberg ♥
• Mannen i mina drömmar - Curtis Sittenfield
• Midnatsbarnen - Salman Rushdie ♥
• Midvinterblod - Mons Kallentoft
• Människohamn - John Ajvide Lindqvist ♥
• På det fjärde ska det ske - Kajsa Ingemarsson ♥
• På smällen - från A till Bebis - Ann Söderlund, Hannah Widell ♥
• Queen of Babble gets hitched - Meg Cabot
• Sanningen om diamanter - Nicole Richie
• Sex, lies and vampires - Katie MacAlister
• Skuggtimmen - Johan Theorin
• Stark, glad, gravid - Maria Wigbrant, Jonas Lissjanis
• The accidental demonslayer - Angie Fox
• The beach house - Jane Green
• The Graveyard Book - Neil Gaiman ♥
• The rocky road to romance - Janet Evanovich
• This Charming Man - Marian Keyes
• Tokyo (pocketguide)
• Undead and unwelcome - MaryJanice Davidson
• Uppdrag mamma - Anna Björkman & Linda Skugge ♥
• Veronica bestämmer sig för att dö - Paulo Coelho ♥
• Våld - Joyce Carol Oates
• Wedding Babylon - Imogen Edwards Jones ♥
• Wintersmith - Terry Pratchett
• Åse - Denise Rudberg

Bloggen är död!

I alla fall om man ska tro Fredrik Virtanens årskrönika i Aftonbladet. Jag tror han skrev att det är lika hett att blogga som att rensa fisk... Men å andra sidan så läser jag inte Fredrik Virtanens krönika egentligen. Vem gör det förresten? Exakt vad är hans existensberättigande i etern?

Äsch. Hur som.

Jag gör precis tvärtom.

Jag ger bloggen en nystart.

Äter, lever och sover man bebis så är det svårt att inte skriva om det. Nu blir det bebisbloggande. Inget mer hålla tillbaka.

Capisce?

Gott nytt år förresten!

Vad hände med "inga julklappar"?

...och Rufus fick såklart flest av alla...

Feed your local postman

En del sätter ut gröt till tomten.

Jag? Jag hänger ut godis till Postens brevbärare på ytterdörren varje år.

Vår brevbärare har jobbat till halv sju varje kväll sedan i torsdags. Då förtjänar man lite choklad. Gör som jag och gläd min mamma och tusentals andra postisar som jobbar arslet av sig i snökaoset för att få ut dina julkort!

Julstämningen infinner sig sakta...

Snön yr utanför fönstret.

Hela familjen sitter i soffan och tittar på Resan till jordens medelpunkt som visas på Canal+ för tjugonde gången. Mannen har tre veckors jullov. Jag passar på att ta en extra lång (sitt)dusch och julrakar benen. Vi kan inte gå ut för ingen har plogat och att dra vagn i djup snö är inte alls kul. Bilen är totalt översnöad (vi VET att den är där, vi kan bara inte se den) och kanske kokar vi lite knäck senare. Eller lyssnar på julmusik. Eller bara myser lite till i soffan. Eller kanske tar en pensionärstupplur mitt på ljusa dagen.

Möjligheterna är oändliga, och inte speciellt jobbiga.

Ho-ho-host

Hela familjen är förkyld.

Vi går omkring (en får nöja sig med att bäras...) och snörvlar och hostar helt osynkroniserat i lägenheten och det ligger använda snorpapper lite varstans på golvet.

Men det är ändå rätt kul.

I morse till exempel, innan jag och Mannen fått igång våra respektive röster så lekte jag att jag var Sanna Bråding, och Mannen låtsades att han var mörka rösten i Riesen-reklamen.

Man har liksom bara så kul som man gör sig.

Ho-ho-ho!

Nej jag är inte död

Jag har bara lärt mig att baka lussebullar.

Detta är ett vitalt steg i min plan att under föräldraledigheten bli en fullfjädrad bull-mamma.

Se så smarrigt!

Nu vet jag var Camilla Läckberg bor

Apropå att det bor en del kändisar (nåväl, ganska i alla fall) i mitt område så fick jag i onsdags fröken Läckbergs hus utpekat för mig. Sedan dess har jag bara stalkat förbi där en gång... Jag ser ofta Bo Kasper (från orkestern med samma namn) på närmaste mataffären och förra veckan stoppade Gry Forsell mig och frågade om det var kö på BVC.

Kanske borde jag köpa mig ett autografblock?

Onsdagens enkla ris & ros

Dagens bästa:
Idag passerar vi den magiska sexveckorsgränsen som i "du får bada efter 6-8 veckor" (eller efter avslaget, jag veeet). Och jag som är uppbokad ikväll... Kanske att jag hinner med ett liiiiitet bad senare?
Detta betyder också att det är fritt fram att börja träna...

Dagens sämsta:
Någon har stulit våra kassar med återvinning. Mannen ställde dem utanför porten efter ett nyckelhaveri imorse vid sju, och när jag var nere och skulle hämta dem vid halv nio var de spårlöst försvunna. Inte utanför porten, inte i återvinningsrummet, inte hotfullt nedtryckta i vårt brevinkast.
Detta är som bäddat för en mängd frågor. Så som; vad gör man med två kassar tomma konservburkar, ölflaskor och mjölkpaket? Osorterade? Kan man härleda kassarna till vårt hushåll? Och den mest uppenbara frågan; varför?
(Jag inser nu att någon faktiskt kanske gjort oss en tjänst och att detta inte enbart är en ondskefull handling. Kanske är detta dagens bästa ändå?)

Föräldrafascism eller supercute?

Varje år i december så dyker de ner i brevlådan från varierande hörn av bekantskapskretsen. Jag talar förstås om julkorten med barnmotiv.

Barn i åldern 0-7, som utspökade i tomtedräkter, pepparkaksoutfits och luciakronor i olika stadier av hysteri och gråt, poserar rödkindade på kackigt utformade julhälsningar...
Tyckte jag då.

Nu står jag på kanten till att själv bli en av dem. En som gör sitt barn till ett julkortsmotiv. Hell, jag har redan köpt och fotat av lille Rufus i en pepparkaksdräkt och lagt upp på Facebook. Jag har också redan tjackat en tomtedräkt att användas på julafton, Jag har redan tänkt taken att "jag skickar Rufuskort som hämd för alla de kort jag fått genom åren...".
Men vi vet ju alla att det inte funkar så, och att jag blivit en hopplös föräldrafacsist med enda mål att sprida min sons söndergråtna ansikte inlindad i en tomtemössa till alla vänner och bekanta för att jag är stolt, stolt, stolt! Och det är först nu jag förstår vitsen med allt det här och därför - DÄRFÖR - ber jag alla föräldrar som skickat sina barnjulkort till mig tidigare år om ursäkt; förlåt, nu fattar jag!

Skicka omgående era barnjulkort till mig, Jag ska breda en speciell plats åt dem, både på hallspegeln och i mitt hjärta.

Vad jag skulle kunna klaga på...

Jag skulle kunna klaga på hur trött jag är och hur jag saknar 8-timmars kontinuerlig sömn. Men det gör jag inte (än).
Jag skulle kunna klaga på hur less jag är på att ha stora babykräksfläckar på kläderna.
Men det har jag ju inte.
Jag skulle kunna klaga på hur trist det är att inte komma i mina gamla jeans.
Men det gör jag ju (score! dock inte måljeansen...).

Vad jag dock tänker klaga på är att jag saknar att få ta ett bad. I badkaret. Med skum. Och kanske ett glas vin och en bra bok. MEN pga. kejsarsnittet så får den här lilla tjejen inte ens tänka på att bada i 6-8 veckor (4 har gått).
Det tänker jag klaga på.
Fy faaaan.

Egentid

Det här föräldraledig är verkligen ett heltidsarbete.
Då jag och Rufus har spenderat dygnet runt med varandra så tog Mannen med sig sonen ut på långpromenad igår och lämnade mig ensam, och barnfri i två timmar.

Frågan är; vad gör man då?
Ovan som jag är så fick jag spelet och ville göra allt på en gång. Städa, fixa, dona. Ja, ni vet. Allt som kräver två händer och lite odelad uppmärksamhet.
Men efter en lång dusch, skurande av badrum, två tvättar, läsa tidningen på toa i en kvart, Facebook, surfande, kaffedrickande, rensande bland kläder, reclaim av mina hål i öronen (som typ växt igen), dansande till radion, soptömning, bäddande, vädrande, omsorgsfull påklädning och sminkning - så var jag helt slut när killarna kom tillbaka.
Jag är verkligen bra på att klämma in så mycket som möjligt på min egentid, men nästa gång så kanske jag ska ta det lugnare...
Några tips?

Tillbaka till verkligheten

Idag var jag tvungen att läsa igenom Natacha Peyres senaste äventyr för att få något slags grepp om verkligheten utanför min lilla bebisbubbla.
Det funkade ungefär en timme. Sen var jag tillbaka i blöjträsket igen.

Alla får paket!

Det här med att få barn har sina fördelar i att 1) alla vill komma och hälsa på en, 2) man får fika hur mycket man vill och 3) folk envisas med att ta med presenter.

Och så ibland är det någon som tänker till den där extra lilla biten och tar med en present till en hemmavarande, kontaktsökande mamma... Som underbara Helene som kom på besök idag.
Två paket till Rufus och ett till Rufus mamma.

- För dina långpromenader, sa Helene och sträckte fram ett paket till mig innehållandes en varm mössa och halsduk.

Helt perfekt! Jag har ju tagit för vana att promenera ute i kylan minst två timmar om dagen - och kallare lär det ju bli. Har man då ingen mössa, som jag fram tills nu, så får man nästan skylla sig själv om man hostar hela kvällarna (jag). Så jag tackade och grät lite. I smyg. För jag blir ju så rörd. Fan.

Status Update: Lilla Duktig skvätter inte som förr

Tack högre makter för att hormonbalansen något sånär har stabiliserat sig.
Det känns som att de senaste 19 dagarna har jag gått och skvätt tårar omkring mig för minsta lilla, eller bara i alla fall liksom... För presenter vi fått (så småååå kläder), regnet (ska det aldrig bli ljust igen), Rufus i största allmänhet (åååååååh, kolla han är ju så sööööööt) osv.

Men nu känner jag mig nästan normal igen. Visst - jag kan inte lyssna på lugna låtar (radiokanalen Lugna Favoriter är bannlyst) eller titta på sorgliga tv-program/filmer men annars är jag rätt återställd. Tror jag.

Då är det dags att börja leva lattemorsaliv då.
Ska bara tjacka en mugghållare till vagnen först.

Uppdatering: Nu har jag grinat en skvätt till Ghost Whisperer. Jag var nog inte så stabil som jag trodde ändå...

OMG!

Omigod!
Min favoritförfattare (okej, topp 5) har kommit ut med en ny bok! Audrey Neffernegger, skapare av Tidsresenärens Hustru, en kick-ass bok som alla borde läsa (och som nyss gick upp på bio!) släpper nu sin nästa bok Her Fearful Symmetry (än så länge bara på engelska).

Det här är stort mina vänner. STORT!
Tänk vad som händer när man vänder ryggen till och föder barn! Fantastiska böcker släpps, Bobby lanserar sin egen serie med hårstajling och Paradise Hotel ska ha nypremiär.

Wow.

Ps. Läs Bokhora-Helenas recension av boken här.

Ett ljus för Freja

Inatt gick min mammagruppskompis dotter Freja bort.
Hon hann bli en månad innan hon bara slutade andas.

Därför tänder jag ett ljus för henne. Både i bloggen och här framför mig på soffbordet. För det är så jävla orättvist. Och jag är så himla ledsen för Frejas familj att ord kan inte beskriva det.
Jag tänker på er.

Få saker gjorda

Hm. Jag märker nu att det är svårt att få saker gjorda när man har sällskap av världens sötaste lilla bebis;
Ska jag duscha eller snusa på hans runda lilla mage? Snusa mage.
Ska jag äta något eller bara fånstirra på när han sover? Fånstirra såklart.
Ska jag passa på att sova eller bara hålla i honom och vagga lite fram och tillbaka? Vagga...

Och så fortsätter det.
Hela tiden. Om och om igen.
Och nu ska mannen tillbaka till jobbet imorgon. Och jag kommer troligtvis att få ännu mindre gjort (om möjligt).
Men det känns faktiskt som att jag skiter högaktningsfullt i det. Jag har ju en bebis hemma som jag kan gosa med när jag vill. Ni får helt enkelt ursäkta mig, jag kommer snart ur den här lilla bebis-bubblan. Snaaaart!

Rufus Gustav Junior

Jappsedusingen.

Så pampigt har vi namngett vår son. Ni känner snarare till honom som Rut-Napoleon. Magen som blev världens sötaste bebis (säger jag helt utan att vara partisk).

Vill ni veta hur det gick till?
Okej. Såhär:

Vattnet gick på tisdag eftermiddag när jag satt med min efterträdare och trixade med lite knepigheter som var både stressande och brådskande. Ett samtal till BB klargjorde att jag skulle vänta två timmar och ringa tillbaka igen. Det gjorde jag. Eftersom vattnet fortfarande gick. Typ. Ah, ni fattar. Eller?
Jag tog en taxi till BB där mannen mötte upp mig och fick genomgå lite tester. Sen var allt igång, och 19 timmar och ett kejsarsnitt senare så hörde vi för första gången lille Rufus skrika.

Högst odramatiskt alltså. Kanske lite jobbigt eftersom jag samma morgon tagit influensasprutan och hade feber. Och så hade vi ju inte packat någon väska (något som Svägerskan fixade åt oss - tack!). Och så var vi båda helt utarbetade och - i alla fall jag - bara längtade till mina två lediga veckor innan Rut-Napoleon skulle komma.
Men allt det där spelade ingen roll när han kom. 3720 g och 52 cm lång.

Pampigt!

18 dagar kvar - då kom Rut-Napoleon!

Baby shower

Gårdagen avslutades helt överraskande av att Millan och Håkan kom över och hade en improviserad baby shower för mig och mannen!
Tillsammans hade de skapat en helt fantastisk Rut-Napoleonpresent där botten utgjordes av en blöjtårta i tre lager och på det en massa roliga kläder, mjukisdjur och nappar!
Underbart!

20 - brunchens tid

Med tjugo dagar kvar i bagaget (plus 8 dagar, plus/minus 1 dag upplyser mannen mig sakligt om - någon har läst en bok märker jag) så är det väl inte så mycket att rapportera.

Efter en sväng hemma i hoodsen igår så firade jag och mannen med en liten köttfest och dagen har vi spenderat i goda vänners lag som bjöd på brunch. Från att ha varit en stark förespråkare av en hälsosam frulle så tror jag nog att tiden är inne för förändring. Jag ska istället börja propagera för vikten av en god brunch. Hälsosam - visst, men att ha 14 pålägg att välja på, samt pannkakor, bacon, fruktsallad och juice måste väl ändå slå allt? Från och med nu ska jag äta brunch minst...så ofta som tillfälle ges. Det kanske t.o.m. är så att någon har lust att bjuda över en tacksam, gravid kvinna i sina bästa år på brunch nästa helg? Jag äter allt utom korv och kapris och börjar dregla vid tanken på pannkakor.
Svårare än så blir det inte!

Lilla O-Duktig

Nä. Nu har jag varit tråkig och o-underhållande för länge.
Nu kör vi igen. Okej?
Vi rejsar till slutet. Eller, vi rejsar till slutet av början.
Idag är det 21 dagar kvar till Rut-Napoleons nedkomst och jag behöver nedräkningshjälp. Jag tänker redan nu flagga för att det säkerligen blir mycket bebbe-snack. Men hey! Om 18% av dig just nu bestod av en stor mage (jag var tvungen att ta fram miniräknaren för den uträkningen) som inte bara tog all uppmärksamhet utan också all energi - så skulle du också ha svårt med fokus.

Så. Fokus.
Jag börjar med vad som hände igår. Då pajade vår laptop. Den med årets ALLA foton på. Utan backup. Alla fina magbilder, från den lilla kulan som jag effektivt gömde i fyra månader till förra veckans skumbad. Självklart grät jag mig till sömns.
Fin början va?

Redo?

Idag gick jag och mannen klart föräldrakursen. Det måste alltså betyda att vi är redo att bli föräldrar. Eller? Vi fick liksom inget diplom eller något. Men det kanske syns i ögonen? Eller så finns det ett hemligt handskak som vi kan, fast inte vet om, men när vi väl är på BB så aktiveras det automatiskt?
Jag känner att möjligheterna är obegränsade här.

Den fula avundsjukan

Framför mig på väg hem från tunnelbanan idag går det en tjej i min ålder. Vi är lika, hon och jag. Hon är blond. Bär svart. Går med målmedvetna steg. Fast... Hennes hår är blankt och välkammat och utan utväxt. Hennes blanka, svarta byxor smiter åt ordentligt och visar en vältränad bak och lår utan russingropar. Hennes steg är långa, hon har höga klackar och hon röker en cigarett.

Plötsligt hatar jag den här tjejen. Hatar och vill vara. Samtidigt.
Och så - lika plötsligt som hon dykt upp försvinner hon ur mitt synfält (eftersom jag går alldeles för långsamt för att hålla hennes fart). Och jag inser hur larvig jag är.

Jag misstänker att håller på att gå in i en ful-period. Sista månaden och allt (!) och håret är sprött med utväxt, jag är vätskefylld som en val och känner mig allmänt o-snygg. Men. Man ska inte gnälla. Imorgon har jag bokat in min syrra för att komma och färga utväxten. Jag ska boka mig en klipptid i veckan och har nymålade tånaglar.
Någonstans måste man ju börja.

Oh so quiet

Hej.
Förlåt. Det är rätt tyst här i bloggen just nu. Jag lovar att ändra på det. Snart.
Det är bara det att jag inte är världens roligaste människa just nu. Snarare trampar jag omkring i en mycket, liten och begränsad bubbla där profylax, familjegrupper, bästa skötväskan-köp och att få någon att måla mina tånaglar (eftersom jag inte når dem) är prioriterade.

Dessutom kommer min efterträdare in imorgon och ska börja ta över.
Det är väldigt, väldigt lite tid kvar nu. Typ.