På torsdag är det ärtsoppa, på fredag är det lön

Jag har gått och blivit dagvill. Hela veckan har jag levt och jobbat som att det är imorgon. Min teori om hur det kunde bli såhär är att det är lön denna vecka. Och lön får man ju på fredagar. Så har det varit sen det gamla bondesamhället. INTE.

Lön får man idag – torsdag. Så när jag igår skulle ta fram hembakade lussebullar ur frysen till fredagsfikat på jobbet så kom det som en smärre chock att det bara var onsdag. Onsdag!

Tänk om jag inte ställt in mina två kompisluncher denna vecka? Då hade jag suttit på fel ställe och väntat. Inte bara en, utan två gånger.

Men. Man måste tänka positivt också. Nu har jag ju fått en extra kväll hemma då jag kan pyssla. Jag har också gjort klart dagens alla jobbsysslor redan igår, och skulle kunna ägna dagen åt planlöst surfande. Dessutom är det ju lön idag.

Jag kanske inte är dagvill ändå, utan bara alldeles för smart för mitt eget bästa.

Sjukhuset

Idag var vi på sjukhuset för första gången med Rufus.

Jag har varit på vårdcentralen nån gång med honom tidigare (för att kolla hosta) men aldrig på stora Sachsska Barnjukhus. Anledningen?

Magsjuka, med matvägran och hela den svängen.

Det känns rätt bra att han redan är 13 månader och har varit så frisk (ta i trä) hela tiden ändå. Det är liksom sånt man glömmer bort att vara tacksam för.

Så, tack!

Döden och pingvinen

"En tragikomisk satir över dagens Ukraina om en man och hans udda husdjur."

Fast på allvar?

Det här är alltså månadens bokklubbsbok som i min frånvaro valdes ut.

Allvarligt.

För att det inte finns så många böcker om udda husdjur. Eller tragikomiska satirer över dagens Ukraina.

På riktigt.

Nu är det jag som hoppar av bokklubben.

Dagens fråga

Om du var ett typsnitt, vilket typsnitt skulle du vara då?

Själv skulle jag vara Frutiger. Jag är inte Frutiger just nu, men mitt mål är att komma dit någon dag. Just nu är jag mer Arial Narrow. Lite ful, mycket användbar och finns förinstallerad på alla datorer. Praktisk liksom.

Medan jag jobbar och tjänar pengar...

...passar Rufus på att ta sin första ridlektion.

Kent eller inte Kent?

Det verkar som om Sverige är uppdelat i Kent-älskare och Kent-hatare:
- Åååååh, dom är typ bäst och Jocke Berg är skitsnygg hallå!
- Har du märkt att ALLA Kent-låtar börjar likadant? Dam, dam, dam. Värdelöst!

Själv har jag varit av åsikten att de är skitbra live och har en del hittiga refränger. Tills imorse på tunnelbanan då P3 spelade Kents nya (?) singel Ismael. Och det är så värdelöst dåligt att jag nästan mår lite illa. Oinspirerat, prettotext och bara ... blah... De kanske fortfarande är bra live, men jag har inte sett dem på över fem år. Så sorry herr Berg, nu sällar jag mig till den neggiga sidan av Kent-förståsigpåare.

Vad hände?

Yay!

Idag har jag lyckats byta till mig rosa post-it's!

En kollega satt och tryckte på en hel bunt och i gengäld fick han en bunt gula (oöppnade) samt önska en låt.

Slutet gott allting gott.

Säg det med en mugg

På Kontoret är allt som vanligt.
Fast en del saker har ändå ändrats sedan jag försvann. Såsom att varje storkund (vi har sex stycken) har fått varsin låt. Så när t.ex. kund A ringer börjar således hela kontoret sjunga på en modifierad och rätt osynkad version av Främling - fast med omgjord text. Charmigt.
Sen har det dykt upp en del nya personer också och för att visa var skåpet ska stå har jag införlivat en gammal idé från förr som jag skulle vilja kalla "säg det med en mugg".

Idén går rätt och slätt ut på att varje person på kontoret som fyller år får en noga utvald mugg i present av mig. Muggen ska ha text, bild eller mönster och valet av mugg får inte ifrågasättas eftersom jag är enväldig, obestridlig och allvetande och faktiskt har valt muggen med precision och noggrannhet som ska matcha personen i fråga. Sagt och gjort. Igår fyllde chefen år.

Jag valde bort ”I only took this job for the money” och liknande tryck och optade för den här fina och ulliga kattungen som gick raka vägen in i chefens hjärta och kaffekonsumtion. Han har inte släppt den sen igår.

Succé.
Löneförhöjning, here I come!

Chefens kattungemugg och min Hello Kitty-dito. I bakgrunden hallonmoussetårta från Thélins.

Rosförsäljare

Bara en av många saker vars existens jag glömt (förträngt?) under min föräldraledighet.

Och så kommer jag tillbaka från ett kundmöte...

... och vad ligger på mitt skrivbord då?

Gulle kollegor!

Sanndrömmar?

Inatt drömde jag att displayen på min iPhone var trasig. Det var ett stort stenskott i övre högra hörnet som gjorde hela skiten oanvändbar. Strax därpå drömde jag att Rufus ramlade ur sängen.
Dumma drömmar alltså, och när Mannen kommer upp med en skrikande liten kille i famnen några timmar senare och deklarerar att han ramlat ur sängen får jag nästan gåshud. Dessutom kramar jag min fina iPhone lite extra hårt.
Men det var väl antagligen bara en tillfällighet? Snälla?

Pimp my desk

Före:Efter:

Enkel livskvalité

Igår på lunchen tömde jag min plånbok på stämpelkort från Pocketshop och travade ner till nämnda affär. Där tillbringade jag sedan en lång stund med att bara stirra på de olika titlarna, läsa några baksidor och titta på de skyltade böckerna. Till slut fastnade jag för en deckare som personalen rekommenderade och som lät spännande. Jag betalade med mina stämplar och tillbaka på kontoret satte jag mig med en lunchlåda och började läsa.

Det kanske inte verkar vara så betydelsefullt men för mig är det här livskvalité.
Så enkelt!

Inte så stora skor att fylla

Jag är tillbaka på jobbet igen och jobbar min andra vecka. Och det går bra. Strålande faktiskt. Allt har kommit tillbaka till mig i rasande fart och jag bossar redan omkring och styr och ställer (även om jag inte har reclaimat högtalarna än). Jag har kul, stämningen är bra och det är oändligt skönt att få vara mig själv igen och inte bara ”Rufus mamma”. Eller bara och bara, men ni fattar…
Och mycket av detta beror på att jag insett att jag nog inte hade så stora skor att fylla med min återkomst. Jag är saknad. Och det känns häftigt.

Som en kund skrev i ett mejl när hon fick reda på att jag var tillbaka:
- Så hur går det? Fullt ös medvetslös direkt?
- Finns det något annat sätt?
Var mitt svar till henne. Och visst finns det! Men inte i min vokabulär. Däremot verkar min vikarie ha levt efter det. Jobba lite, sakta och inte ta några initiativ. Inte göra för mycket eller något utöver de vanliga arbetsuppgifterna.

Frustrationsnivån är hög här på kontoret, men jag tycker mig redan se en vändning vecka två. För jag är bra på mitt jobb.
Skitbra faktiskt.

I'm baaa-aaaack

Japp. Hemma i Sverige igen, på riktigt denna gång. Och det är så jäkla härligt.
Jag skiter högaktningsfullt i att det är svinkallt, regnigt, mörkt och allt det där andra som jag vanligtvis spenderar mina höstar med att klaga på. Jag är ju hemma! Ett hem med ytor (varför äger vi så få möbler?), vatten man kan dricka direkt ur kranen, inga kackerlackor i badrummet samt både kaviar och leverpastej i kylen. Livet leker!
(Och när jag om två veckor börjar klaga så hänvisa mig gärna till det här inlägget.)

Och så har jag ju börjat jobba igen... Mannen har tagit över föräldraledig-pinnen och själv går jag upp när klockan ringer och tjänar mitt levebröd. Iklädd vuxenkläder. Pratandes vuxenspråk. Åtta timmar om dagen.
Det är skitsvårt och jag tappar koncentrationen ofta och blir yr i huvudet. Fast det går väl över. Eller?

Hur som helst: jag är tillbaka.

32

Vill bara meddela att det enligt Asia News väderläksrapport skiljer 32 grader mellan Stockholm (+3) och Bangkok (+35).

Hur i helskotta ska det gå?

Om exakt en vecka förväntas jag vara redo att ställa klockan för första gången på mycket, mycket länge. Jag förväntas somna tidigt, gå upp när klockan ringer (utan att snooza), duscha, klä mig och göra allt det där andra. Sen förväntas jag gå till jobbet. Som alla andra gör varje vardag.

Dessutom kan jag inte klä mig i flip-flops, linne och shorts utan är mer eller mindre tvungen att bära både skor och strumpor samt tjocktröja och jacka.

Jag vet inte alls... Just nu känns det som att jag bara vill lägga mig ner på golvet och banka nävarna i golvet och gråta.

Från Phuket till Chiang Mai till Bangkok

Det har blivit lite få uppdateringar senaste dagarna och det beror mest på att jag försöker maximera upplevelsetiden som är kvar.

I skrivande stund sitter jag på ett ultramodernt hotellrum i Bangkok med en säng lika bred som vårt sovrum och ett badkar som är to die for. Jag vet, för jag är nyss uppkommen ur badet där jag läste lite i min dåliga bok (varför måste jag alltid läsa ut alla böcker?) och åt glass. Samtidigt. Men det är okej för jag har promenerat runt med Rufus på magen och shoppat nästan hela dagen. Det ena tar ut det andra.

Vi har nu fyra hela dagar kvar på vår Thailandsvistelse. Exakt vad vi ska göra vet jag inte, men imorgon står Chatuchak weekend market på agendan och vi funderar på att gå på Bangkok Aquaria. Sen vill jag gärna få en ordentlig massage och självklart shoppa! Skulle någon dessutom föreslå en margarita-night så tackar jag heller inte nej.

Nu ska jag sova lite så vi får en tidig start imorgon.

Herrå.

Rufus ett år

Redan.

Patong

Nu har vi tagit vårt pick och pack, lastat in oss i en tuk-tuk och förflyttat oss till Patong. Endast 15 minuter bort och det är som en helt ny värld (vilket inte bara beror på att vi bor på ett fyrstjärnigt hotell). Vädret har slagit om till strålande solsken, hotellet är magnifikt, stranden ligger ett stenkast bort och vi bor liksom lite mer mitt i alltihop.

Mannen och jag turas om att sussa Rufus på förmiddagarna. Den ena kan ligga och läsa eller kolla på HBO på ett AC-svalt rum tillsammans med en sovande liten kille. Den andra kan ligga på en solstol vid poolen och sippa (i mitt fall) frozen margaritas.

Dessutom har vi träffat ett annat par från Sverige som har en sexmånaders tjej. Han är från Södertälje, hon från Bangkok men har en bror här i Patong som äger en liten restaurang. Vi har träffat dem tre kvällar i rad nu och de har tagit med oss till en massa trevliga restauranger som vi aldrig hittat annars. Lokalguider is the shit!

Imorgon reser vi med flyg till Chiang Mai uppe i norra Thailand. Med lite tur klarar vi viktbegränsningen på planet... Vi får se hur det här slutar.

Hemma igen!

Fast nu ljög jag. Vi är inte hemma. Vi är fortfarande i Thailand, men på Phuket. Och här mina vänner, här är det fanimej lite som att komma hem. Fast på ett negativt sätt.

Plankstek, svenskt godis, tjocka rödmosiga skandinaver och bara blä, blä, blä.

Alla gatuförsäljare skriker Svärje, Tjenare och Billigt efter en och vi vågar inte längre öppet kommentera hur folk ser ut i rädsla av att det ska sitta en svensk vid bordet brevid. Gaaaah! Värsta mardrömmen!

Vi bor i Kata, på världens mysigaste botique-hotell lite bortanför folkmassorna. Rummen är superfina och personalen hjälpsam och jag tänkte att "här har vi hittat något alldeles eget" och sen snubblade jag över Apollo-pärmen i repan. Gaaaah!

Hotellet är fortfarande jättebra, och vi har förlängt vår vistelse här med två dagar till - men uppgraderat oss till ett större rum. Vi har nämligen alldeles för mycket saker och måste rensa och kasta innan vi flyger vidare. Men först ska vi hoppa över till Patong, två stränder norrut och tusen resor stökigare.

Bob

Jag tror att vi hela tiden tänkt att Rufus är ett internationellt gångbart namn. Tydligen räknas inte Thailand in där.

- Whas iiis name?

- Rufus.

- Ljusu?

- Rufus.

- Lju...ssoo?

- Ruf... äh. Yes!

Så till slut har vi börjat svara Roof eller Roos. Eller i värsta fall Ru eller Ro - vilket har funkat alldeles utmärkt. I Surat Thani (där engelsktalande thailändare är lika ovanliga som foton där Natacha Peyre inte plutar med munnen) bestämde vi att han skulle heta Bob.

- Whas iiis name?

- Bob.

- Aaah! Poop.

- Din mamma. Okej!?

Samtidigt vid poolen

Eftersom jag känner mig lite poetisk presenterar jag här en ny konstfull bild. Jag kallar den Mönster i handduk (blå).

Mot nya äventyr!

Surat Thani var... nä.

Men vi fick vår tvätt fixad och handlade upp oss på barnmat och blöjor på Tesco Lotus. Dessutom fick jag mig en decent latte. Heh.

Imorgon tar vi en buss till Phuket och därefter någon slags transfer som vi inte listat ut riktigt till hotellet vi bokat in oss på i Kata. Just Phuket har vi inte läst på oss om alls, och förvirringen var nyss total när vi satt på Tripadvisor.com och letade boende. Men nu så. Två nätter på ett litet hotell halvnära stranden. Är det bra så stannar vi nog kvar en vecka, suger det så rör vi oss vidare.

Planen är att a) ta flyget upp till Chiang Mai och sen nattåget till Bangkok eller b) röra oss runt på Phuket med omnejd och flyga direkt till Bangkok. Hur som tänkte vi försöka vara i huvudstaden ett par dagar innan hemresan - typ på lördagen (vi åker natten mellan onsdag den 27:e och torsdag den 28:e). På så sätt hinner vi med att kasta alla gamla kläder och prylar vi samlat på oss - och shoppa, shoppa, shoppa nytt! Dessutom vill jag gärna till Chatuchak weekend market som (alltså) bara har öppet under helgen.

Men som sagt, först Phuket!

Surat Thani

Sådärja.

Nu är vi tillbaka igen på fastlandet.

Idag kl. 10.10 (den 10/10-10) tog vi Lomprayha-båten från Koh Tao till Surat Thani. En resa som började mardrömslikt med vågor och gungande som skulle få vilken sjöbjörn som helst att må illa. Och jag som hatar att åka båt... MEN så lagom efter Koh Samui blev det lugnt och fem timmar senare hoppade vi av transferbussen i Surat City - för att direkt sätta oss i en taxi till budgethotellet vi bokat in oss på.

Vi bor en bit utanför staden, mitt emot en jättelik Tesco Lotus (tänk Coop Forum med tillhörande köpcentra och bio) där vi köpt på oss blöjor och barnmat för nästa etapp - Phuket. Hotellet är billigt, men verkar okej hittills. Vi har internet på rummet vilket är toppen! Dessutom har jag inte sett några kryp än (håller tummarna).

Vi tänkte resa vidare redan imorgon, men har ändrat oss och stannar nog en natt till. På så sätt hinner vi tvätta alla våra kläder, softa lite och hitta ett bra hotell i Phuket. Och hur vi ska ta oss dit enklast förstås.

Bara det inte blir fler båtar så är jag lugn.

Ostjälbart

Jag kallar den lite poetiskt The One that got away.

Apropå mitt samlande alltså... Den var liksom lite för stor och liiiite för tung för att packa ner.

Dirty Duktig

Nu är vi på Koh Tao. Vi bor på en riktig resort, en sån med små bungalows utspridda på ett stort område med små vägar mellan och en massa buskar och träd som skymmer insynen och helt plötsligt står man utanför någons "Pool Side Villa" om man inte passar sig.

Jag känner mig väldigt mycket som att jag är med i filmen Dirty Dancing.

Ja, minus vattenmelonerna, Patrick Swayze och så det faktum att ingen ännu har tagit ens ett ynka danssteg.

Vi bor bra. Över vår budget och har precis förlängt våra två nätter med två till. Bara för att det är så najs. Vi har ett jättestort poolområde hundra meter från vår bungalow (Superior House Air-con) och stranden dubbelt så långt bort. Vi har inte badat i havet här än, men vattnet är alldeles klart och snorkelutrustning finns att låna i (strand)restaurangen gratis.

Det inte jättehemskt med andra ord.

Enda smolket i bägaren är att det är väldigt mycket mygg här och alldeles för många kackerlackor i badrummet.

Men det är ett fint badrum.

Fast uuuuuuäääääääääcccchhhh! Lite för mycket djur och natur för min smak.

Konstant sovmorgon

Det känns som att alla går omkring och småmyser här. För det är lugnt. Nästan dött. Personalen på hotellet storstädar köket och alla hjälper till. Eftersom det är lågsäsong så är det ju ändå ingen som behöver äta - förutom vår lilla familj och en och annan tysk som irrat sig hit.

När vi var på Samui så passade städpersonalen på att lägga nytt gräs och högtrycksspruta ytterväggarna på huset. Typiska saker man inte gör när det är högsäsong.

I förrgår drog vi ner till Haad Rin, den stora stranden där alla legendariska Full Moon-parties hålls. Det var dagen efter Half Moon Party och alla, verkligen alla verkade ha tagit sovmorgon.

Stranden var tom, förutom en massa kapsyler och bucket-stånd.

Vi köpte ett bucket-kit att hälla i oss vid senare tillfälle fast jag inte ens gillar SangSom (thaisprit). When in Rome...

Imorgon drar vi vidare till nästa ö; Koh Tao som är mindre, dyrare och har extremt bra dykning. Så om vädret är bra så kommer vi att snorkla lite. Och fortsätta jobba på våra solbrännor. Jag har redan bränt magen!

Biggest Loser Stockholm Edition

Igår när jag låg i sängen och kollade på Biggest Loser Asia och åt M&Ms tog jag beslutet att lägga mig i hårdträning vid hemkomst.

Inte för att jag på något sätt kännner mig som en fet blobb eller är direkt missnöjd heller... Men det är liksom dags att, hm, tajta till sig lite. Äta lite bättre. Sätta igång med träningen igen. Fortsätta monsterpromenaderna, men dock på helgerna (eftersom jag ska börja jobba!).

Frågan är bara hur jag ska gå till väga?

Jag har ett aktivt SATS-kort, gillar pass, ogillar att gymma, vill maximera styrka, spänstighet och uthållighet. Inte stirra mig blind på vågen utan snarare mäta kroppen med måttband. Men var börjar jag? Hur startar jag? Hur behåller jag fokus och ork? Hjälp!

Ding-dong! Dagens i-landsproblem

Okej.

Man får inte klaga.

Inte när alla ens vänner är tvungna att använda strumpor varje dag och man själv har bosatt sig i ett par flip-flops (när det inte är barfota som gäller). Men HOT DANG vilka evil kanter alla sängar i Thailand har.

Det är något med sängstommarna: De sticker ut någon decimeter runt om från sjävla sängen och har renderat mina smalben till svartfläckiga, ömma... ja, smalben. Minst en gång om dagen drar jag i en kant med full kraft.

Bilden gör absolut inte skadorna rättvisa.

Men nog så.

Nu har jag klagat klart.

Stora killen och saker till önskelistan

Rufus fyller snart ett!

Det är heeeeelt sjukt! Han var ju typ liten som ett marsvin för bara en stund sedan! Vad hände?

Hur som helst så hittade jag den här bilden på bästa Sturebymammas blogg. Hon har köpt jättefina galonisar till lilla Ebbe - Rufus homie - som verkar riktigt praktiska för höstlek i parken - något som vi inte alls förberett oss på.

Vi kommer att komma hem och frysa häcken av oss, hela bunten.

Koh Phangan

Nu har vi åkt över till Koh Phangan efter en månad (!) på Koh Samui.

Vi bor på Haad Yao See Through Resort, ett pampigt namn på en liten resort.

Det regnar.

Det är liksom trist att det regnar. Inte bara för att regn är tråkigt, utan för att vi bestämt oss för att jobba på våra solbrännor den här veckan som vi ska bo här. Förutom att vi har en pool utanför rummet så har vi 50 meter till stranden, vilka är idealiska villkor för att bli brun som en pepparkaka (beige/rosa i mitt fall). Men icke då. Fortsätter det så här så kommer det inte synas att vi varit utomlands när vi väl kommer hem.

Och så kan vi ju inte ha det.

Dagens äckligaste ord

Tikskydd.

Sköna söndag

Precis som jag misstänkte fick vi varsin tolva GT instucken i handen av Bästis mamma och Peter när vi igår anlände till deras fina hus. (Drinkarna tenderar att bli lite starka när Peter mixar dem...) Tillsammans med dem och deras vänner drog vi sedan vidare till en suverän restaurang i Maenam och åt fisk. Rufus var jätteduktig, febern hade släppt under natten innan och han var på strålande humör. Dock kroknade han någonstans mitt i middagen och somnade sedan som en stock i bilen hem.

Idag tänkte vi sticka iväg och käka brunch på Nikki Beach, en lyxresort på andra sidan ön, men vädret har varit mulet och det har regnat av och till hela dagen. Så istället åt vi frulle på Starbucks (yay!) och åkte sen hem och badade i poolen istället. Nu sover Rufus och jag har just läst ut min fjärde rosafluffiga pocketbok. Nu måste jag verkligen läsa något annat. Annars kommer min hjärna att självdö. Tips?

Sushilunch

Febertoppar och konstiga tänder

Jahapp.

Rufus är sjuk.

Sedan i onsdags så har det blivit värre och värre och eskalerade med hast igår kväll. Nu ligger tempen någonstans vid 40-strecket och visar inga tecken på att avta.

Det här med att det var den nya tandens fel kan vi alltså avskriva. Tanden förresten, den är jättekonstig. Den sitter liksom 2-3 millimeter bakom den ena framtanden. Vilket måste göra jätteont för Rufus med en ny tand som pressar på de (nåväl) gamla. Någon som känner igen detta fenomen?

Jag har hört mig för, och det kommer säkerligen att ordna sig av sig självt - dessutom är det ju bara mjölktänder... Men ändå.

Mannen är och fiskar igen nu på eftermiddagen och jag har utan framgång fått lillkorven att sova. Han är pigg, glad och gosig och väldigt, väldigt varm. Tur att vi har en sval pool att svalka oss i utanför dörren och en jämn och stadig AC som håller lägenheten sval!

Hoppas att febern går ner imorgon. Dels för Rufus skull, men också för att vi är bjudna hem till Bästis mamma och Peter som bor i huset vi hyrde när vi var i Thailand sist. Mina pengar är på en GT på verandan för att kolla in öns snyggaste solnedgång.

Suck

Rufus har feber.

Jag visste väl att den här dagen var för bra för att vara sann...

Idag vaknade vi vid åtta, gav Rufus gröt och packade in oss i bilen. Vi åkte till Angela's, ett ställe som vi hört skulle ha kick-ass frulle. Väl där åt vi (det var okej), Rufus charmade personalen och lade en episk blöja som stank ner hela toan.

Vi flydde till favoritstranden i Choeng Mon där vi turandes om med att kånka på lillkillen, bada, sola och få en episk massage (jag). För 125 svenska kronor fick jag en helkroppsmassage som hette duga. Thaitanten med de hårda nyporna fick t.o.m. med mina örsnibbar... Dessutom gick hon på mig (!) och filade/skrubbade mina fötter. Imorgon är det Mannens tur.

Efter stranden var vi trötta och hungriga och tog hyrbilen till Dancing Crab och käkade sen lunch och i bilen på väg till nya äventyr somnade Rufus. Då åkte vi hem istället och lassade in honom i vårt AC-svala sovrum där han nu ligger och snusar gott.

Klockan är bara strax efter fyra och vi har redan lagt en toppendag bakom oss! Ibland är det bara för bra!

Ps. Hundvalpar är sötast. 4-ever.

Tre veckor

Idag har vi varit borta i tre veckor. Tjugoen dagar. Fett yao.

Jag vet detta för att jag läst ut tre böcker. En i veckan. Precis som det ska vara på semestern. Idag sätter jag tänderna i min fjärde rosaskimrande chitlit-pocket om flicka som är alldeles vardaglig (fräknar, inte pinnsmal), vars kompisar alla är lyckliga (smala) och dejtar medan hon sitter hemma med en skål glass och hulkar och är olycklig kär i Chad, Mike eller Brad som, förutom att han är jättesnygg (sammetsbruna ärliga ögon, fyllig mun) också är rik, har ett drömjobb och var lagkapten i skollaget som ung. Självklart slutar varje bok med att de två är perfekta för varandra och springer hand i hand in i solnedgången...

Tre alltså. På rad. Det är faktiskt lite så att jag börjar få en besk smak i munnen av tanken på att läsa nummer fyra. Men vad ska man göra? Det är ju semester. Någon måste ju offra sig.

Rolig läsk jag druckit i veckan

Dom är roliga med sin läsk, thailändarna... Man kan hitta de mest underliga smaker i mataffären om man bara stannar upp en sekund.

I veckan provade jag bl.a. Fanta ... grön? Fruktfanta med banan, apelsin och en massa annat i en giftigt grön färg. Supersöt och inte ett dugg god. Provade också Calpico Soda med yoghurtsmak. Dock lite missvisande eftersom den mer smakar coke float. Kommer ni ihåg coke float? När drack man en sådan senast liksom?

Jo, i förrgår!

Jag blev så sugen att jag gick och beställde mig en på Swensen's glassbar. Sjukt gott.

Fiskelycka

Det slår mig att jag inte alls skriver om vad vi faktiskt gör här på dagarna. För vi hittar ju på en massa kul hela tiden (när vi inte bara softar vid poolen).

Som igår t.ex. när Mannen fick sin födelsedagspresent av mig och Rufus (han fyllde i torsdags). Nämligen en fyratimmars fiskeupplevelse på TopCats, där man fiskar i en konstgjord sjö full med fisk, och släpper tillbaka allt man får upp.

Så här gick det för Mannen:

Rätt imponerande va?

(Det här är en av fyra jättefiskar som drogs upp.)

Regniga dagar

Det regnar en del. Men absolut inte så att det stör, och definitivt inte varje dag. Inte heller längre än en timme, max. Det är rätt skönt, för då kan man ligga kvar i sängen och läsa lite.

Att dyka eller inte dyka?

Tvättdag

Igår tog Rufus kläder slut.

Jag har medvetet packat extremt lite kläder till både mig och lillgrabben för att kunna maximera shoppingen - sans samvetskval - här nere. Och även om vi redan tvättat allt en gång så tog det alltså slut igår igen... Så idag startade vi dagen med att lämna in all tvätt och åka till Tesco Lotus för att handla på oss lite mer kläder.
Allt är vääääldigt pluttenuttigt här. Därför har jag kunnat shoppa en del bebiskläder till våra vänner som trycker ur sig småttingar till höger och vänster... Men till Rufus så blir det... Ja... Inte jättetuffa grejer direkt, men ändå kläder som han har nytta av i värmen. Och shoppa... Mmmmm. Rrrrrrrrrrrroligt!

Cribs

Tänkte att ni kanske ville se hur vi bor?

Vi har ju som sagt hyrt en lägenhet i en månad här på Koh Samui. En etta, för ett löjligt lågt pris. Vad jag glömt att berätta är att vi blivit uppgraderade till en tvåa, eftersom ettan vi skulle hyra var upptagen. För samma pris givetvis...

Så här ser det ut.
Från den övre poolen ser man den nedre poolen (med barnpool) och längst ner till vänster i bild skymtar man vårt hus.Stora poolen med utsikt uppåt.

Vårt hus. Vi har lägenheten på hela markplan. Närmast ligger stora sovrummet och mot jungeln ligger vardagsrum/kök. Under oss bor det en svensk (restaurangägare) och en spanjor och över oss är det en till stor lägenhet där det bor... tja, vi vet faktiskt inte. Men ibland är det väldigt, väldigt många där uppe och det låter ofta lite konstigt...

Lägger upp bilder från inuti sen när vi städat. Eller, när städerskan varit här.

Åååh ljuva dekadens!

Se in i framtiden

Mannen berättar i förbifarten att han också var sjukt bra på att kasta saker som liten, så nu känns det som att vi ändå kan konstatera att vår son kommer att bli bra på det när han växer upp.

Andra saker som vi tror oss kunna skönja är: 1) Han kommer att gifta sig med en asiat. Som det är nu så skiner han upp så fort han ser en thailändska komma emot honom. Dessutom - om det är fler thailändskor som ger honom uppmärksamhet - ler han alltid störst åt den sötaste. Alltså har han 2) bra smak. Slutligen tror jag att han kommer att 3) växa om mig när han fyller 14. Någon som vill sätta emot?

Övningspromenera

Jag när en svag förhoppning om att Rufus ska börja gå medan vi är i Thailand. Typ att han en dag tar sina första steg på stranden eller nåt... och sen springer han emot oss... i slowmotion... och en David Hasselhoff-hit spelas i bakgrunden... och alla ler och kramas.... och och och... Men jag tror nog att han är rätt nöjd med att hålla i händerna än så länge. Fast fort går det. Framåt alltså.

Dolph? Maria?

Jag märkte just att nästan alla mina inlägg har rubriker på engelska. Så larvigt.

Det ska jag genast sluta med.

Det känns lite som att jag tror att jag är Maria Montazami eller möjligtvis Dolph Lundgren vilket är helt absurt; jag kommer aldig ha lika snyggt hår som dem.

Old people can be so sweeeeeet!

What's the weather like?

När jag lärde mig engelska så var What's the weather like? en av de första fraserna som riktigt satte sig (Förutom I like Dirty Dancing). Jag minns att läraren tryckte på play på kasettbandspelaren och en mogen mansröst med överdriven brittisk accent sa What's the weather like? och så tryckte läraren på paus och hela klassen skulle upprepa. Läraren dirigerade ivrigt påhejande och vi i klassen gjorde allt för att göra så bra ifrån oss som vi kunde.

Var vill jag komma med det här då?

Jo. Vädret här är jättebra. Tackar som undrar.

Dagtid är det runt 35 grader varmt, men inte jättesoligt utan lite smådisigt och en sval fläkt. Poolen är runt 30 grader varm och så även havet. Kvällstid är det strax under 30.

Monsunsäsongen som alla varnade för har visat sig två gånger då vi fastnat i rejäla regnskurar... Men då har vi glidit in i en affär eller satt oss på en restaurang och väntat ut skuren. Även om vi köpt paraplyer så är det nästan löjligt mycket vatten som kommer ner från himlen. Och det går snabbt också! Ena sekunden är det ett regnstänk från klar himmel och i nästa en hink vatten från en grå pulserande massa.

Alltså. Vi överlever.

Hoppas bara att det inte blir värre. Då kanske vi regnar bort.

Aj jus cän stopp love in yuuuu

Sitter och poppar Spotify (som enda musikkälla i vår lägenhet bortsett från thailändska MTV-motsvarigheten POP) och just nu går Michael Jacksons Ultimate Collection varm.

-Aj jus cän stopp love in yuuuu... sjunger jag för full hals och inser att låten I just can't stop loving you är ännu en av de låtar som jag lärde mig texten till innan jag kunde engelska.

Jag kan sjunga med i låten, men herregud så tokigt det låter!

Ett annat exempel på låtar jag tror mig kunna texten till är Tonight I'm yours med Rod Stewart.

(-Tonaajjaaaajaaa, doa i sissi tonaajjaaaajaaa.) Vilket t.o.m. min pappa så finkänsligt påpekade i sitt tal på mitt bröllop.

Våra nya BFF

Vi har skaffat oss vänner här i Thailand, mannen och jag. Precis som Paris Hilton så har vi också nya BFF*: nämligen ägarens (till resorten / lägenhetskomplexet) mamma och pappa från Gangnef. De är här på besök i två veckor och har tagit oss till sina hjärtan och visar oss nu runt lite i deras Thailand. Ett Thailand som är olikt allt annat jag sett.

Föräldrarnas vardag ser ut ungefär så här:

06.00 Vakna

09.00 Åka till stranden. Alltid samma strand. Alltid samma parkeringsplats. Alltid samma solbädd. Alltid Fanta och en frukttallrik.

12.00 Lunch på strandrestaurangen. Alltid samma restaurang. Alltid samma lunch (cheeseburgare). Fanta.

14.00 Hemma igen. Alltid ett dopp i poolen.

18.00 Middag. Alltid samma restaurang, en svensk restaurang som drivs av sonens kompis. Alltid kycklingen eller köttbullarna. Fanta.

21.00 Sova

De äter inte thaimaten och har aldrig gjort det. De badar inte i havet. De gör alltid samma sak på samma sätt. Och de har skjutsat runt oss i sin bil och visat oss precis hur man gör på deras sätt.

Och om det är något som jag är säker på så är det att så här kommer jag aldrig bli. Visst, det är lite gulligt. Eller. Nej. Excentriskt möjligen. Som att man faktiskt inte kan lära gamla hundar att sitta. Men det är kul med nya bekantskaper. Även om de är sextio bast och rädda för Thailand.

*BFF = Best Friends Forever, för er som missat det.

Aaaaah lookie baby! Boy or girl?

Thailändarna älskar barn precis lika mycket som svenskarna hatar Hasse Aro. Typ.

- Oooooh! Lookie! Cute! Boy or girl? Frågar varenda en och tillägger: How many month? Innan de sträcker ut armarna och vill hålla Rufus. Mestadels ryggar lillkillen tillbaka och ser skeptisk ut, men ibland låter han sig bevekas och blir upplockad av en gullande servitris.

Tjejerna i de snärtiga uniformerna på Coyote, en mexikansk bar där vi stannade till för en snabb frozen margarita lekte tittut.

På baren Reggae Music fick Rufus lära sig rytmsektionen i kockens armar.

Det är lite kul. Men lite läskigt också.

Tänk om de bara skulle springa iväg med Rufus, vad skulle jag göra då?

Så jag tänkte att om jag fotar honom i armarna på de potentiella förövarna (tro mig, som förstagångsmamma är alla misstänkta) så fattar de att jag inte är att leka med. Jag har ju dem på bild liksom.

Hållbart? Mja. Men jag har ju mitt hemliga vapen. På lågstadiet vann jag nämligen kast med liten boll. Alltså kastar jag bara något hårt efter dem om de försöker sig på några dumheter.

Fint så.

Vi är framme nu.

Lite desorienterade, trötta och stela, men framme är vi!

Flygresan gick hur bra som helst. Rufus somnade innan vi boardade planet och sov sig igenom starten och första timmen. Sen hängde vi i våra 4 (!) säten med extra benutrymme. Läste, lekte och gick på upptäcktsfärder tills han somnade igen och sov tills en timme innan landning. Topp!

Anknyningsflighten från Bangkok till Koh Samui var lite stökigare, för då var ju klockan

mitt i natten och ändå var det ljust och... Men det gick bra. Varken jag eller Mannen sov dock en blund på hela resan. Men vafan...

Efter det att vi kommit fram och installerat oss något i lägenheten, tagit ett dopp i poolen och tittat runt så somnade hela familjen och sov i ett par timmar.

Nu gäller det bara att hålla sig vaken och somna på rätt tid så att morgondagen blir lättare. Frågan är om Rufus är med på noterna?

Packad och klar

Jag inser att min vara-packad-och-klar-minst-24-timmar-innan-avresa har falerat. Att packa dagen innan med ett litet barn fungerar med facit i hand väldigt, väldigt dåligt. Speciellt när barnet helst av allt vill sitta mitt i packningen och provsmaka allt.

Dessutom blev det väldigt mycket packning. Konstigt nog. Vi skulle ju bara ta med det nödvändigaste...

Nu är vi i alla fall klara (nästan) och firar med varsitt glas vin, lite dålig TV och småpyssel (fylla iPoden, kolla vad som händer på Facebook, plocka bort leksaker från varje tom yta i lägenheten) och imorgon åker vi äntligen. Äntligen!

Rikta blicken uppåt vid halv tre-tiden imorgon, för då lyfter vårt plan från Arlanda.

Valet är fixat!

Jag har äntligen fått tag på Valmyndigheten som lovade att skicka rätt blanketter för utomlandsvistelseröstning med dagens post.

Hurra!

Nu måste jag bara bestämma mig för vilka jag ska rösta på. Tänkte först göra ett sånt där partitest som DN har, men alla som gör det blir Folkpartister. Hugaligen.

Uppdatering: Nope, alla blir tydligen inte Folkpartister! Nu har jag gjort alla test jag kunde hitta och inte en Folkpartist i sikte.

Rufus och Bobby

På öppna förskolan idag fick Rufus köra BobbyCar för första gången.

Succé!

Lugn och säker

Rufus plast-morfar är brandman. Det tycker jag är supercoolt. I julklapp fick vi brandsläckare och brandfilt av honom och Mamman såklart. Sånt får mig att känna mig lugn och säker.

Idag när vi gick ut på promenad (till bilen, ibland är vädret bara för kasst) så hängde det en skock brandmän utanför mitt fönster (femte våningen). De övade tydligen räckvidd och annat med sin stegbil. Sånt får mig också att känna mig lugn och säker.

Det springer omkring en väktare i vår trapp en gång om dagen. Han kollar att allt står rätt till. Sånt borde få mig att känna mig lugn och säker, men det enda jag kan tänka på är varför han springer här? Svaret har såklart med våra puckade grannar att göra. De bråkar fortfarande. Eller, han slår henne, polisen kommer och han sticker och hon låser in sig.

Men överlag känner jag mig väldigt lugn och säker. Det är himla skönt faktiskt.

Bråda dagar och saknad

En sak som är kul med att resa bort länge är att alla i bekantskapskretsen plötsligt vill ses. Så just nu har jag och Rufus ett fullspäckat schema med playdates, fikor och promenader. Kvällstid är det middagar, ännu mer fikor och så sjävlklart det faktum att Mannen jobbar sin sista vecka innan han går på föräldraledighet fram tills mitten av januari. Dessutom gängar sig Sturebymamma på lördag och pyssel och program tar upp all vår lediga tid. Det är mycket nu. Men det är väldigt, väldigt kul.

Rufus med kompisen Gustav på Aspuddsparken.

Jag kommer nog att sakna tempot. Jag kommer nog också sakna alla vänner, men jag kommer definitivt sakna vår ICA-butik dit jag går minst två gånger om dagen. (Kollade de sin besöksstatisik så skulle jag lätt ligga uppe i toppen på listan av folk som handlar FLEST gånger. Varför gå en gång när man kan glömma hälften och gå tillbaka senare liksom?) Sen kommer jag sakna fibrer. Thailand har bara vitt bröd var man än kommer. Frågan om hur magen kommer att må efter en vecka med vitt bröd besvarar väl nästan sig själv. Jag, som äter krossade linfrön till frukost... Som tur är vill jag minnas att det låg ett bageri i Chaweng (närmaste samhället sett från var vi kommer bo) som jag ska leta upp.

Annars kommer jag nog inte sakna så mycket mer. Eller, det finns tusen saker jag säkert kommer att sakna. Jag kommer bara inte på dem just nu.

Vad är egentligen bäst med Sverige?

Tänder!

Rufus har fått en massa tänder.

Fyra stycken och en rejäl glugg!

Uppladdning inför Thailand

Jag veeet att det går att köpa barnmat i Thailand... Men jag har också hört att utbudet är rätt skralt och att det kan vara svårt att få tag på något som faller lillgrabben i smaken. Det här får bli mat för första veckan samt nödmat om det matvägras eller blir andra magproblem / sjukdomar. Hipps kalkon/potatispuré funkar t.ex. alltid. Sen får Rufus äta vår mat helt enkelt. Ja, till viss del i alla fall.

Val

Thailandsresan sätter käppar i hjulen för min och mannens deltagande i Val 2010.

Även om jag ännu inte bestämt mig för vilket parti som ska få just min röst, och även om valsedlarna ska komma med posten innan den sista (då vi åker) så börjar inte förtidsröstningen förrän den första (då har vi åkt).

Tydligen finns det någon slags brevröstningsmojäng men den kräver ett speciellt röstningspaket som man kan beställa från Valmyndigheten... Frågan är om det är för sent att beställa det nu?

Sug. Sug. Sug.

Kulturell söndag

Grattis på födelsedagen Per Anders Fogelström!

Söndagen spenderade jag och Rufus med Mamman och Svägerskan. Vi gick på stadsvandring runt söder i Fogelströms fotspår vilket var riktigt, riktigt trevligt!

Förutom att jag känner mig väldigt upplyst om söders historia så kan jag också konstatera att a) män som går stadsvandringar luktar svett, och b) kvinnor som går stadsvandringar har fotriktiga skor och linnebyxor.

Plötsligt händer det

Jag lägger Rufus i sängen och han säger inte ett pip.

När jag går in och kollar till honom ett par minuter senare sover han som en liten korv.

Somna själv-metoden är nu officiellt en succé!

Hur ensam är man då?

Efter en tidig långpromenad och ett par, tre timmar på öppna förskolan så bestämde sig jag för att ta tunnelbanan hem. Fyra stationer allt som allt. Lätt och bekvämt.

Dock hinner jag nästan inte ens gå på tåget innan en man kommer stapplande i mittgången och faller ner framför mina och två andra tjejers fötter.

- Aaaaaah.... andas han ut.

Jag och de andra tjejerna ställer oss självklart upp, försöker få liv i den gamle mannen (som jag tyckte såg så frisk och viril ut nyss) och pratar emellan oss vad vi ska göra. Resten av vagnen tittar på. Mannen mumlar för sig själv och vi baxar upp honom på sätet där han verkar sitta bra.

Okej. Fint.

Jag går tillbaka till vagnen och gullar lite med Rufus.

Då kommer en kvinna fram till mig. Hon bär MTRs uniform (tunnelbaneförare), fast med fisknätsstrumpor under shortsen och har sminkat sig som en egyptisk gudinna med sin kajal.

- Han gör så där jämt, säger hon. Han låtsas svimma framför unga, snygga tjejer för att de ska hjälpa honom upp. Ta i honom liksom. Bry dig inte om honom.

- Ahaaaaa, svarar jag och känner mig genast rätt äcklad av hela situationen.

Herregud! Hur ensam är man om man gör sånt?

Shit.

Vanna Rosenberg sa det bäst...

...när hon i Sommar i P1 pratade om TV-glass.

Det är lite som att äntligen komma hem! Jag älskar ju glass, allra helst framför TVn.

Så klart att det då är TV-glass!

Alltså. Inget som innefattas av nåt löjligt kejk-brejk utan en helt fristående utsvävning som bör avnjutas runt niotiden. Framför TVn. Iklädd mjukisbyxor.

Snälla?

One packlista to rule them all

Med ynka 13 dagar kvar till vår Thailandsresa så är det mycket att tänka på. Förutom att städa ur lägenheten så den är någorlunda beboelig när min lillasyster flyttar in, så är det många att träffa, packlistor att skriva och inköp att göra.

Just nu (när Rufus sover middag) så sitter jag och surfar efter den ultimata packlistan. Det visar sig att ångestsajten Familjeliv har en Thailandstråd med uppåt tiotusen inlägg och jag läser girigt... Men faktum kvarstår; vad ska jag packa?

Snälla. Har du några tips så tar jag gärna emot dem!

Konsten att vara social

Som sig bör så rövas varje blivande brud och brudgum bort några veckor innan de ska svara ja. Så också Sturebymamma, vars möhippa jag fick vara med om i lördags.

Jag gillar möhippor. Det blir så skön stämning med ett gäng tjejer som böjer sig baklänges för att göra allting så bra som möjligt för en och samma person. Mycket vin, fniss och larv. Mycket socialt. Mycket svårt.

Speciellt nu när jag spenderar mina dagar med en niomånaders som inte kräver så hemskt mycket interaktion. Eller jo, men på ett helt annat plan. När jag kom hem efter en femtontimmarsdag med nio andra tjejer (där jag faktiskt bara kände bruden) så var jag helt slut. Inte full. Inte trött. Slut. Finito. Efter att ha varit übersocial så länge. Jag ville bara lägga täcket över huvudet och inte prata någonsin mer. Fast det är väl också ett kvitto på att jag hade kul, mycket att prata om och inte satt i ett hörn och var tyst. (Som om jag skulle göra det?)

Hur är det möjligt?

Precis som JustD frågar jag mig

Hur är det möjligt? Man frågar sig gång på gång. Hur är det möjligt?

Var kommer alla fläckar ifrån? När hann han få dem? Han åt typ... lunch...

I fell in love with a girl

Eller nej.

Förutom Madonnas armar (innan de blev så där äckliga) så har det varit ont om tjej-crushes hos mig på sista tiden. Men uppenbarligen så tror nu Enskede Värdshus hovmästare att jag är kär i en. Så kär att jag faktiskt ska gifta mig med henne och ha min bröllopsfest hos dem den 28:e augusti.

Det är Sturebymamma som ska knyta hymens band och i egenskap av assisterande bröllopsplanerare (självskriven titel) har jag hängt en del på värdshuset för att kolla på lokal, ljudanläggning, bordsplacering etc. Så mycket att hovmästaren antagit att jag är den andra bruden.

Hysteriskt roligt. Eller nej. Men jag har inte så mycket att göra just nu.

Mammaledig

Det slår mig att jag är vid slutet av min mammaledighet och det känns både sorgligt och spännande på samma gång.

Augusti ut är det jag som är hemma med Rufus. September är jag visserligen mammaledig, men i Thailand med Mannen. Oktober går jag över till någon slags semester/tjänstledighet (också i Thailand) och den första november börjar jag jobba igen. Då har jag varit hemma ganska precis ett år. Och vilket år sedan!

Men. Idag är det redan den 6:e augusti vilket betyder att tiden håller på att rinna ifrån mig.

Så frågan är; vad ska jag göra mina sista veckor som mammaledig?

Inte riktigt statistiskt, men...

Det här är inget jag någonsin räknat på, men idag är nog den dag jag sett flest människor med ölburkar i händerna. Bortsett från Medis uteservering eller campingen på Roskilde då.
Ha också i åtanke att det är onsdag, mitt på dagen och ingen av de jag såg verkade vara på semester.
Sorgligt när man tänker på det.

Überkreativ

Kolla in den här tjejens blogg...

Snacka om kreativt.

Finaste Rufus

Här har du mitt liv

Jag blev skrikt på idag. Skrikt? Ja ni fattar...

- Så bra att du tryckte på knappen då! Gastade en förbipasserande taxichaffis från sin nedvevade ruta och tutade flera gånger ljudligt.

Tydligen hade någon tryckt vid övergångsstället och gått över innan det hann bli rött för bilarna. Och eftersom jag var i närheten var det såklart mitt fel. Vilket det inte var. Jag kom från ett annat håll. Men det fattade inte den jävla taxichaffisen.

Innan jag hann svara honom trampade han demonstrativt gasen i botten på 50-vägen och försvann.

Jaha. Men tack då. Skyll på henne med barnvagnen. Tack så jävla mycket.

Jag hatar sånt. Att man automatiskt tillskrivs vissa egenskaper bara för att man går med barnvagn. Jag skulle t.ex. aldrig gå över ett övergångsställe utan att trycka, och vänta. Vad är det annars för mening?

Men tydligen gör vi sånt. Vi med barnvagnar. Precis som att vi alltid går flera i bredd och livnär oss på latte, bara åker kollektivt i rusningstrafik och tar upp jättemycket plats. Sådana är vi.

Bara så att ni vet.

Sova själv

Igår tog vi tag i det här med att lära Rufus att sova själv, något som vi båda dragit oss för en tid. Lämna sin lilla, skrikande son alldeles ensam i sovrummet står inte direkt högst upp på var förälders lista, men eftersom jag sakta men säkert förvandlats till en mänsklig napp så kändes det helt rätt i tiden att prova.

Gårdagen gick dock okej. 50 minuter och två shots whisky (till föräldrarna). Ikväll tog det ungefär lika lång tid, men utan shots. Vi kan ju inte riskera att bli alkisar på köpet.

Jag ställer mig positiv till hela grejen och tror på att det nog kan ta ett par dagar och sen kan han somna själv, och framför allt sova längre i sin egen säng.

Mannen är mer realistisk? Negativ? Uppgiven? Och tänker att det här nog kan ta ett par veckor där han får skrika i en timme. Gör han det så tar jag livet av mig. Eller avbryter alltihop. Eller går på bio. Lilla plutten.

Att det ska vara så svårt att vara förälder. Redan.

Semester, semester, semester

Undrar ni varför det har varit dåligt väder hela veckan?
Det kan jag svara på. Det är för att min käre make har haft exakt en veckas semester. Det är vad vi tror i alla fall. Alltså, inte att han haft semester utan att det är anledningen till regnet. Asch, så virrigt det blev nu.
Semestern är i alla fall över nu.

Imorse åkte vi ut till Arlanda för att hämta upp Svägerskan och Pojkmannen Pelle som flugit i nära 24 timmar för att komma hem från Hawaii. Det pratades om flygplan, sandstränder och att simma med sköldpaddor. Då sög det till ordentligt i resetarmen. Det mest exotiska vi gjort på länge är att äta mongolisk buffé i Värnamo.

Men nu är det bara en månad kvar till Thailandsresan. Visum, pass, vaccin och allt annat är redan klart. Ska trixa lite med en reseförsäkring bara och köpa lite solskyddsgrejer till lillgrabben. Skriva ett par packlistor. Dutta lite. Läsa en bok om Koh Samui. Hitta blomvattnare. Ja ni vet...

Roadtrip

Apropå bilkörning så är hela lilla familjen på roadtrip denna vecka. Efter att i rasande fart klarat av Abborreberg fredag till lördag så spenderade vi natten i Byxelkrok och har efter en vägkrogslunch i Jämjö nästan kommit fram till Karlskrona, där vi ska träffa våra vänner Linda och Hasse som spelar barnteater där.
Imorgon, eller möjligtvis på tisdag drar vi vidare. Vart exakt vet vi inte. Jag vill nog helst hem igen, men om vi drar vidare blir det nog Varberg - via High Chaparall. Inte för Rufus skull utan för min.
Vi får se.

Medan vi ser så pågår en tävling i bilen om roligaste ortnamnet. Hittills leder Sylten, men Långa Rör ligger inte långt efter.

Biltjuven

Jag har en mamma och en pappa (även kända som Mamman och Pappan). De är skilda sen jag var typ fjorton och det är bra.
Bra är de också på olika saker som t.ex. när jag skulle ta körkort för fem-sex år sedan och min pappa ställde upp med som bil. Med honom lärde jag mig krypköra innan jag stack iväg på en tvåveckors intensivkurs i Köping. Sen fick jag också köra hans bil hela sommaren innan det var dags för uppkörning. Det var bra. HAN var bra. Jag tog uppkörningen på första försöket och hade alla rätt på teorin (där fick jag det sagt också).

Men så igår frågar Pappan om inte han kan få provköra vår nya bil. Visst, svarar jag, lämnar över nycklarna och hoppar in i baksätet bredvid Rufus. Och så bär det av.

Vi kör bara en liten sväng, men mycket snabbt går det upp för mig; min pappa är en usel bilförare. Han, som lärt mig hur en koppling ska hanteras bäst kör som en biltjuv.
Efter någon minut böjer jag mig fram och knackar honom försiktigt på axeln:
- Du? Den här bilen är så modern att den har blinkers...
- Mmmmm... Får jag till svar samtidigt som han kastar sig ur en rondell - sans blinkers.

Mina föräldrar. Bra på många saker alltså. Men på Pappans lista kan vi alltså stryka bilkörning.

Låååånga armar

Rufus har precis gått in i långa-armar-stadiet. Ni vet, när armar och händer tycks nå hur långt som helst och drar ner böcker, dukar, kaffekoppar och annat som inte är ämnat för små barn. Dessutom ska allt provsmakas.

Igår hittade jag den här i vagnen.

Den är från sushirestaurangen Ki-Mama.

Japp. Min son. En tjuv.

Hooked on a pusselspel

Jag har precis spelat klart Picross 3D, ett pusselspel för Nintendo DS som min käre make köpte till mig för ett par veckor sedan.

Sen dess har jag varit helt fast, och inser nu att mitt ickeläsande går helt och fullt att skylla på spelet. Det är så sjuuuuukt beroendeframkallande. Och så sjuuuuukt kul. Fan.

Men nu är det över och jag ska återgå till mitt bokläsande.

För er som gillar pusselspel, sudoku och liknande: picross (picture/crossword) is the shit!

Finns även i 2D och är precis lika bra. Det spelet klarade jag förr-förra året....

Oflyt

- Vi har lite problem med hissen.

Vakten vid spärren ljuger uppenbarligen inte. Hissen i tunnelbanestationen är helt förtejpad med "ur funktion"-lappar. Även om han inte stått där hade jag säkerligen fattat förr eller senare. Antagligen förr.
Men nu står han där, stilig i gul reflexväst och småpratar med spärrvakten. Han fortsätter:
- Och du har ju en tung barnvagn. Hur ska det gå? Du kanske kan ta bussen till nästa station?

Jag tittar längtansfullt på trappan. Sen tittar jag på mannen. Sen på trappan. Här står det alltså en man utposterad enkom för att informera mig om att hissen är trasig. Inte för att hjälpa mig på något sätt annat än med denna uppenbara information.
Jag suckar och vänder vagnen.
- Jag promenerar väl till nästa station då.
Han lyser upp.
- Ja! Men det är ju lysande! Hejdå!
Han vänder sig om och fortsätter småprata med spärrvakten.
Hej hej.

Det är varmt nu

Tur att 7 cm vatten kan svalka en liten kille så bra.

Marry him, or marry me. I'm the one who love you, but can't you see...

På P3 spelar de 1993-års sommarplåga; Two princes med Spin Doctors. Det betyder alltså att den låten är 17 år gammal, vilket gör mig... Herre min skapare! Jag var ju vuxen redan när den låten kom! Tyckte jag själv i alla fall.
Kul att låten håller fortfarande. Det är ju alltid nåt.
*mummel mummel*

Tycka-synd-om på balkongen

Idag stack Svägerskan och Pojkmannen Pelle på sin honeymoon. Till Kalifornien och Hawaii.

*suck*

Man kan bli avis på mindre.

T.ex. på... äsch jag kommer inte på något. Men jag blir nästan lite ljusgrön när jag tänker på dem, sippandes på varsin Piña Colada där de ligger i varsin solstol på en kritvit strand med det turkosa vattnet kluckandes i vattenbrynet.

Och här sitter jag på balkongen. Med kritvita ben (fortfarande! jag har vågat shorts en vecka nu!?) som behöver rakas. Tonårsacne. Sommarsnuva och en utväxt lång nog att bilda sitt eget politiska parti.

Dags för uppryckning och fokus framåt!

Om 52 dagar lyfter planet till Thailand.

Basta!

Grannar del 3

För er som behöver friska upp minnet kan läsa mer om grannarna här...

Grannarna är i farten igen.

Jag tänker självklart på vårt dysfunktionella grannpar. De med katten. De med fjädrarna, moonbootsen, cyklarna och allt det där.

De som bråkar.

Han slår henne. Hon skriker. Ingen ser men alla hör. Vet. Tittar snett på dem i hissen.

Jag tänker aldrig mer dela hiss med den där jävla gubben.

Han slår sin tjej. Punkt.

I lördags slog han henne när hon låg ner i trappen och Mannen klev ut och skrek åt honom;

- Vafan gör du?

Då slutade han och stack. Men Mannen ringde polisen som kom direkt. Så nu har vi inte bara hört. Nu har vi också sett. Och allt är anmält.

Nu är det upp till tjejen. Men tyvärr var gubbjäveln tillbaka kvällen därpå.

Han dök upp på sin gamla HD som han parkerat nedanför balkongerna. Den startar han lite då och då. Varje gång nyckeln vrids om så hoppar jag - som bor på femte våningen - högt. Rufus vaknar. Jag blir allt mer hatiskt för var dag som går.

Han inte bara slår sin tjej.

Han stör.

Han måste bort.

Syprojekt #2

Idag sydde jag klart en typ gossefilt / pilla-bita-leka-trasa till Rufus.

Tanken var att eftersom han gillar lappar och etiketter så mycket så kan han väl få en hel tyglapp full med dem. En som inte kostar fyrahundra spänn på babyaffärerna.

Så här blev resultatet:
Ena sidan fick det roliga flodhästtyget Lillasyster köpte i Japan. Den andra fick prickigt från Panduro. Mellan tygen ligger en mjuk vadd. Lapparna är dekorationsband - en blandning av nya och gamla (har en hel låda fylld med band visade det sig) i olika storlekar och material.

Tyvärr sydde jag nog alltihop bakvänt, så det blev en hel del göra om. Jag körde helt utan mönster och bara på känsla. Och slutresultatet är kanske inte blev världens proffsjobb...

Men Rufus verkade i alla fall tycka att det var roligt. Han började genast provbita lite överallt.

Tanken var lite att jag skulle sy fler, fast med andra tyger och band och ge bort till kompisars små bebisar som ploppar upp lite varstans. Det är en sån present som jag skulle uppskattat väldigt mycket och som Rufus skulle ha älskat när han var lite mindre. Nu ska ju sakerna låta och blinka...

Vi får se om jag kan få in snitsen. Jag har ett par andra syprojekt som jag är lite sugen på också...

Teknikens under

Testing testing.
Nu provar jag att blogga från min iPhone. Det gäller ju att hänga med i den nya tekniken...

Tokiga tokiga du!

Jag vet inte om ni uppmärksammat Fotrally?

Fotrally är en vandringstävling dygnet runt utan rast tills bara en deltagare är kvar på fötterna som gick av stapeln i torsdags.

Inte?

Men då kan jag meddela att - inte bara är det en helt sjuk tävling (de har för guds skull en rullande bajamaja efter sig) - min kära vän, fd. kollega och träningspartner MarathonMia gick och vann hela kalaset.

Bara så där.

Hatten av för dig Mia.

Du är tokig. Men det är nog därför jag älskar dig!

Kan vi prata lite om den dära Bodström?

Okej.

Är det egentligen inte så att
Thomas Bodström är lite för

snygg för att vara politiker? Är det inte också så att han

är lite för snygg för att skriva

bra böcker?

Fotbollsspelare, ja.

Men politiker och författare?

Tveksamt.

Någon som läst Thomas?

Och det här advokattjafset ska vi inte ens prata om.

Syprojekt

Nu när Rufus har 39-graders feber och praktiskt taget bor i min ena armhåla så är det inte lätt att få saker gjorda hemma. Mest har jag läst (yey!) men jag har även pysslat en del när lillgrabben sovit.

Den här barnstolsdynan sydde jag t.ex. igår:

Med foder och allt! Och dessutom så matchar den ju våra gardiner!